Vikings

Ladgerda!

Jarl Ingstad!

Ladgerda!

Så märkligt att du blev usurpator.

Det är inte likt dig att vända dig mot kvinnor.

Jag har aldrig varit usurpator. Bara blivit avsatt.

Du stal min make, min värld och min lycka.

Det spelar ingen roll att du är kvinna.

Jag stal inte din make. Han valde att vara med mig.

Han valde inte. Du är häxa. Du förhäxade honom.

Tro det om du vill.

Kvinnor kan ha makt över män, men det handlar inte alltid om magi.

Hur som helst är Ragnar död.

- Det vet du inte. - Jag har drömt det.

Jag varnade honom för resan.

I min dröm förliste hans båtar. Ragnar dog.

Det gjorde även min son, Ivar.

Men du vet det inte.

Nej, jag vet inte säkert. Det var bara en dröm.

Och jag har länge drömt om att återta mitt hem.

Men om jag måste slåss för det så får det bli så.

Ingen fara, jag slåss inte mot dig.

Jag är inte min mor, och inte heller min far. Jag skulle aldrig vinna.

Men jag har följt mitt öde.

Gudarna sa att Ragnar skulle få många söner.

Jag har gett honom de sönerna.

Jag är en lika stor del av hans saga som du, Ladgerda.

Men nu avsäger jag mig allt.

Allt jag begär är fri lejd.

Allt jag begär är att du låter mig ge mig av härifrån-

och bege mig dit gudarna vill.

Då ska du få ditt hem åter med min välsignelse.

Och mina söner...

När de hör hur det gick till kommer de att vara tacksamma...

och inte försöka hämnas.

Jag förstår.

Tack.

Var är Ladgerda?

Jag sa, var är Ladgerda?

- Du borde rida hem, Ubbe. - Du med, Sigurd.

- Återvänd till Kattegatt. - Vad har hänt vid Kattegatt?

Vem är du?

Min son och jag vill hälsa på en god vän. Kung Egbert.

Er kung vill säkert veta att vi har kommit.

Kungen är inte här.

Han vill ändå säkert höra att hans vän har behandlats vänligt.

Släpp in dem!

- Prins Aethelwulf, vi har... - Herregud, vet ni inte vem det är?

Det är Ragnar Lodbrok! Nordmännens konung.

Grip honom!

- Vem är det? - En krympling.

Jag tycker inte om dig.

- Var är dina krigare? - Det finns inga.

Du kom med plundrare. Vi fann lik på stranden.

- Var är alla andra? - Det finns inga fler.

Bara min son Ivar och jag.

- Så krymplingen är din son? - Ja.

Jag tror inte på att det bara är ni.

Jag dödade alla andra. Ni måste ha hittat de kropparna också.

- Var är min son? - Oroa dig inte för honom.

- Oroar du dig inte för dina söner? - Vad vet du om mina söner?

Du är ett djur som hör hemma i bur.

- Om jag fick bestämma... - Var är din far?

Ers höghet!

Konungen!

Ers höghet...

- Jag har något att berätta. - Var är han? Vad har ni gjort?

Gå.

Gå!

Varför dröjde det så?

Vad är det? Varför äter du inte?

Jag har inte sett min son Ivar på flera dagar.

Jag vet inte ens om han lever.

- Mår du bra? - Ja, far.

Bättre än du, ser det ut som.

Jag tänker inte äta förrän min son får mat.

Din son är också min gäst.

Tro mig, jag ska se till att han inte kommer till skada.

Se till att han blir omhändertagen.

Sire...

Jävlas inte med dem!

- Vad sa han? - "Tack."

Det var fel av min son att döda era jordbrukare.

Men som du säkert förstår gjordes det på mina order.

Det är alltid bäst att få det värsta undanstökat direkt.

Mea culpa. Mea maxima culpa.

Det var mitt beslut.

Det var förstås en del av en större och djärvare strategi.

Men... Nå, det rör inte dig.

Vid ditt tidigare besök efterlämnade du ännu en son.

Hämta Magnus.

Tyvärr finns hans mor, drottning Kwenthrith, inte längre i livet.

Men jag har tagit hand om pojken som vore han min egen.

Kom hit, pojke. Kom...

Det här är din son, Magnus.

Varsågod, Magnus. Säg något till din far.

Jag har väntat länge på det här. Min mor har berättat mycket om dig.

Hon har sagt att jag är lik dig.

Och att jag en dag ska bli lika beryktad.

Nu när jag ser dig förstår jag att alltihop är sant.

Jag förstår meningen med mitt liv.

Någon förklarade en gång för mig vad ett mirakel är.

Nu förstår jag, Magnus.

Din födelse var ett mirakel.

- Ett mirakel? - Ja.

Jag har aldrig haft sex med din mamma.

Hon pissade bara på mig.

Du borde nog lämna oss, Magnus. Ni kan talas vid senare.

Jag har alltid varit osäker på den pojken.

Varför tog det sån tid innan du återvände?

Det är en del av en större och djärvare strategi.

- Var är vår mor?! - Hon är död, Ubbe.

- Jag dödade henne. - Varför då?

Hon tog Kattegatt ifrån mig. Jag ville ha det tillbaka.

- Varför lät du inte döda oss också? - Det rörde inte er.

Ni är Ragnars söner. Ni rår inte för att er far blev förhäxad.

Det var ett misstag att inte döda oss.

Den risken var jag beredd att ta.

Ubbe...

Jag tycker inte om att se dig i bur.

Vad skulle du göra om jag släppte ut dig?

Jag skulle döda er.

Eller inte.

Det är upp till er, inte mig. Ni har makten, inte jag.

Och ni tycker väl om makten?

Nå, jag tycker bara om den-

- för att den gör det möjligt för mig att göra goda saker.

Jaså?

Jag tycker att jag har använt min makt ganska väl.

Jag har använt den för att ena-

- alla små käbblande kungariken i England till en enda enhet-

- som nu kan försvara sig mot vilken fiende som helst.

Som jag.

Jag trodde att ni kom för att söka jordbruksmark-

- och att våra folk kunde leva tillsammans och ha nytta av varandra.

Så genom att döda mitt folk var vi till nytta för varandra?

Nej, givetvis inte. Jag har ju redan sagt att jag ångrar det.

Faktiskt så...

var det rätt tanke vid fel tidpunkt.

Men jag anser verkligen att anpassningen kommer att ske.

Kanske under mitt barnbarns levnad. Under Alfreds levnad.

Vad vill du att jag ska säga?

Sanningen.

Vi gör det nu. Vi går in i salen och tar livet av henne.

Gör det om du vill, men räkna inte med mig.

Vad menar du?

- Hon hade aldrig gjort det för oss. - Va?