Charmed

Hej då. -Okej, vi ses senare.

Och bara än en gång, jag är så ledsen.

Segrare.

Tack för att du kom förbi, jag uppskattar det verkligen.

Mina kondoleanser. -Tack, tack.

Vi älskar dig, Piper. -Vi älskar dig.

Jag visste att ni två stod varandra nära.

Jag har känt henne i så många år.

Ganska bra uppslutning, eller hur?

Phoebe? -Nej, pappa, jag är Piper. Det är Phoebe.

Jag kan inte fatta hur många pysslingar det finns vid min urna.

De var alltid sugna på dig.

Det är lite obehagligt, men jag antar att man inte kan vara för kräsen när man är död.

Ni gör mig galen, vet ni det?

Håll rösten nere, eller hur? Och se lite mer sörjande ut.

Agent Keyes tittar på.

Åh, oroa dig inte, han kommer aldrig att lista ut oss.

Hur kunde han? -Hörru, jag kan fortfarande inte förstå det.

Nåväl, vi lever i alla fall och, ännu viktigare, fria.

Ja, men måste man ändra utseende hela tiden?

Välj bara en och håll fast vid den, eller hur?

Varför? Det är kul.

Stackars Paige, inte många människor vid hennes urna.

Jag vet, tur att hon inte är här och ser det.

Ursäkta mig.

Ursäkta mig.

Vad gör Janice Dickinson här?

Åh, Paige!

Kände hon Paige? -Wow, jag är imponerad.

Du var den bästa vännen jag någonsin haft!

Vad ska jag göra utan dig?

Kan vi prata med dig en minut? -Enskilt?

Ursäkta mig. Vad gör du?

Vad betyder detta? Har du någon aning om vem jag är?

Ja, faktum är att vi gör det...

...Paige.

Förlåt, vem?

Bra försök, jiggarna är klara.

Jaha, okej då, bra.

Någon var ju tvungen att gråta på min begravning, eller hur?

Vi skulle hålla en låg profil, vad tänkte du på?

Jag tänkte att jag uppenbarligen tillbringat för mycket tid i den magiska världen

för ingen bryr sig ens om att jag är död!

Det är inte sant, du har sörjande.

Jag menar, det finns massor av pysslingar där ute.

Jag menar riktiga människor!

Ja, där var din vän Glen.

Ja, Glen var vid din urna, och Ruthie, vår granne.

Nej, hon skulle bara hämta kaffe. -Jaså?

Precis min poäng.

Åh, herregud.

Vi kan förklara, det är... -Bry dig inte.

Åh, du skrämde mig, jag trodde vi var gripna.

Du kommer att bli det om du inte ändrar dig tillbaka, vad gör du?

Tydligen har man en identitetskris.

Så det är okej att du byter ut din man till...

Vad är det som är fel? -Det pirrar i mitt huvud.

Betyder det att de äldre vet att hon lever?

Nej, det kan de inte. Vi dolde oss från dem.

Det kan vara en ny anklagelse.

Du vet, en koppling till ens whitelighter är automatisk.

Okej, ignorera det bara.

Lätt för dig att säga. Du är inte halvt vitljusare.

Okej?

Kanske är det en av de sörjande.

Det kan vara en demon där ute.

Nej, nej, nej.

Inga demoner.

Varför? Det låter väl rimligt, eller hur?

De vill nog ta reda på om vi verkligen är döda.

Det spelar ingen roll, vi är pensionerade, vi sysslar inte med demoner längre.

Hon har rätt, du får helt enkelt glömma det.

Inte så lätt med ett jingle-jangle.

Vad gör han här? -Vem är det?

Jag trodde inte ens att han visste att jag existerade. -Vem är han?

Jag vet inte hans namn. Det är någon kille.

som jag brukade se i hissen hela tiden på jobbet.

Han är lite söt.

Ja. -Okej, gott folk, förvandla er nu, titta senare.

Kom igen, vi kan inte riskera att bli ertappade. Hack-tack-tack-tack.

Självklart vet jag inte om Phoebe någonsin tänkte på mig som sin vän,

men jag tänkte alltid på henne som min.

Åh, jag vet att hon är riktigt glad att du är här, Elise.

När jag säger att jag vet, menar jag förstås i den eteriska bemärkelsen.

Kanalisering, avkänning... -Självklart.

Jag insåg dock aldrig att hon kände så många små människor.

Ja.

Ni måste vara förkrossad, mr Bennet.

Ja. -Särskilt med tanke på

hur det hände.

Fanns det någonsin någon officiell dödsorsak?

Ursäkta mig? - Åh, förlåt mig för att jag är nyfiken.

Det är bara det att nyheterna alltid fick det att låta så mystiskt.

Och utan några kvarlevor...

Jag är ledsen, jag fick inte ditt namn.

Haas, Paul Haas.

Och du kände mina döttrar hur?

Genom rykte.

Jag menar, hittade polisen någonsin din svärson av en slump? Leo?

Nej, de tror att han också dog i olyckan.

Och nu måste du uppfostra de där pojkarna helt själv.

I detta enorma hus.

Om du märker att du behöver sälja den, så säg till.

Jag hjälper gärna till.

Är du fastighetsmäklare?

Jag är specialiserad på flytt av problemfastigheter.

Du vet, där folk har dött.

Köparna verkar vara lite illamående.

Få ut.

Återigen, mina kondoleanser.

Nå? Är de döda eller inte?

De är döda. -Ja!

Så vi kan göra vad vi vill.

Ingen kan stoppa oss. -Förutom andra demoner.

Det är därför vi behöver etablera ett fotfäste

i den dödliga världen så snart som möjligt.

Först bråkar vi med de dödliga... -Först gör vi som jag säger.

Vem säger att du bestämmer?

Det råder ingen ordning i underjorden längre.

Nu när Zankou och hans generation har decimerats,

Det är vår tid att spela.

Vilket betyder att det är varje demon för sig själv.

Tills en demon kommer till makten,

och då blir du tvungen att svara honom!

Är det vad du vill?

Det jag vill är att skrämma livet ur folk...

...bokstavligen.

Var och en till sina egna gåvor.

Bra då, gå.

Jag, jag vill ut ur det här hålet.

Ta över den symboliska maktens säte innan någon annan gör det.

De förtrollade personernas hem.

Hur planerar du att få det?

Jag ska köpa den från deras fars dödsbo

efter att jag dödat honom.

Det här fallet är inte dött.

Jag menar, du sa det själv, eller hur? -Så?

Så varför åker vi tillbaka till DC då?

Varför stannar vi inte bara här?

jag förstår inte.

Du har spenderat år med att försöka bevisa att det finns något där ute, eller hur?

Någon osynlig kraft.

Men sedan går du därifrån bara sådär?

Bara sådär.

Nå, vad hände med inspektör Sheridan?

Den där saken som dödade henne?

Eller hur är det med den där polisen som svär att han såg Leo på brottsplatsen?

Det betyder att han fortfarande lever...

Det är över, agent Murphy, systrarna är döda.

Det tror du inte på.

Du har rätt. Det har inte jag.

Men jag vill att de ska tro att jag gör det.

Om de gömmer sig kommer de inte att dyka upp igen medan vi hänger runt.

Så vi går, låter dem bli bekväma, självbelåtna.

Men hur ska vi då veta om...?

För du kommer att stanna kvar, så är det.

Håll koll på saker och ting åt mig.

Ligg lågt, ha tålamod.

Och ge dem gott om plats.

Om de fortfarande lever kommer de hem.

Förr eller senare gör alla alltid det.

Hur väl kände du Phoebe?

Inte så bra som jag gillade.

Men jag älskade att läsa hennes kolumn.

Verkligen? -Ja, varje dag.

Kunde aldrig komma över hur någon så vacker som hon var

kan vara så otroligt insiktsfullt.

Du säger inte.

Ursäkta mig, har du något emot det? - Det är okej, jag har det här.

Menade du? Om Phoebe?

Bara att jag tyckte hon var jättebra.

Riktigt bra. - Varför gjorde du då aldrig det?

bjuda ut henne? -Va?

Tack för att du kom, ledsen att du måste gå.

Vad...? -Okej, hejdå.

Piper, vad gör du?

Vad håller du på med? Du kan inte ragga på en kille på en begravning.

Varför inte? Det är min begravning.

Det är okej, älskling, mamma är här.

Wyatt, älskling, vad är det som är fel?

Han vet inte att det är du, Piper.

Det är okej, kompis, okej? Pappa är här.

Okej? Vi är alla här.

Mamma. Faster Phoebe.

Okej? Ser du?

Stackars lille kille, han är förvirrad.

Han vet inte vad som händer, och det gör inte heller lilla Chris.

Alla dessa förändringar gör honom nervös, tror jag.

Ja, vi kanske inte riktigt tänkte igenom det här.

Vi hade inte tid att tänka igenom det.

Nå, det är för sent att gå tillbaka nu, så vad ska vi göra?

Jag tror jag har en idé. Följ mig.

Okej, det var tur att vi behöll den här.

Ja, men vi ska inte använda den.

Ju mer magi vi använder,

desto större är sannolikheten att demonerna upptäcker oss.

Vi sa inte att vi aldrig skulle använda magi igen.

Dessutom tror jag att vi verkligen behöver den här besvärjelsen.

Vad kommer det att göra? -Förhoppningsvis få ett slut på vår förvirring.

Jag har funderat på det de senaste par dagarna,