Dr. Pimple Popper

Jag har knölar på armarna, som ett missfoster.

Det var som att föda barn. Det var 68 totalt.

Är du här för bulan?

Delvis. Jag har psoriasis överallt.

- Jag är nervös när hon ska skära. - Andas.

När jag går ut skrattar folk åt mig.

Jag känner mig utstött.

Det är som att skulptera. Ansiktet visar sig.

Så där ja.

Fin spark. Så ska det se ut.

Jag heter April. Jag är 45 år.

Jag har cystor under huden. Mest på armarna.

Jag har flera hundra.

När jag tittar på armarna känner jag mig som ett missfoster.

Ett sånt som man visar upp på cirkus-

- där folk betalar för att se hur konstig man är.

De vid armbågarna är ömma. Det gör ont om man trycker på dem.

Jag känner mig onormal. De ser gräsliga ut.

Jag känner mig som ett monster.

Kom igen. Bra skott.

Jag var sjutton år när jag fick den första knölen. På låret.

Jag gick på high school.

Jag blev rädd. Pappa har dem och det är ärftligt.

Att veta att jag hade ärvt det var ett stressmoment.

När jag hade gift mig och väntade mitt första barn-

- började de växa på armarna och de har bara blivit fler.

Jag har alltid långärmat.

Jag täcker över mig med nåt sånt här.

För tio år sen var jag till läkaren, men blev avfärdad.

"Det är bara lipom. Ingen fara."

Om han inte var bekymrad, varför skulle jag vara det?

Därför har jag låtit dem växa.

Men jag anade inte att det skulle bli så illa.

Jag har två söner. Colt är elva år och Hunter är sjutton.

Han tar examen snart.

- Hoppa i, mamma. - Nej.

Min äldsta son har upptäckt att han har ett lipom på låret.

- Hej. Hur är det med lipomet? - Det är stort som en ärta.

Det är inte så stort.

- Är det ditt första? - Jag tror det.

Jag är ledsen över att jag har fört åkomman vidare.

Om du följer med mig kan läkaren undersöka dig med.

Jag ska lyssna på det läkaren säger om hur de växer.

Jag vill följa med mamma till läkaren-

och se om jag behöver veta nåt.

Jag hoppas att ditt inte växer och blir fler, som våra.

Jag tycker synd om honom för att ha de här lipomen...

Det är inget som jag vill föra vidare till honom.

Jag vill inte att han ska lida av det.

Det gör mig ledsen att jag har fört nåt vidare-

som jag inte vill ge till nån.

Du och jag känner samma sak.

Men det var inget som vi kunde välja.

Tänk om hon inte kan hjälpa oss.

Det får du veta där. Du vill ju inte att Hunter ska bli lika dålig.

Det är viktigt att du får behandling-

- och att du har det du behöver för att bli bättre.

Hon har fullt upp med att ta hand om barnen.

Hon ägnar mer tid åt dem än åt sig själv.

Hon måste ta hand om sig-

sen kan hon hjälpa sonen.

När hon träffar läkaren får hon veta mer om vad hon har.

Åk dit och lyssna på vad hon säger.

Jag är lika envis som min pappa. Jag älskar dig.

Jag älskar dig med.

Jag vill att April blir sig själv igen.

Ingen har sagt att jag kan ta bort dem.

När jag fick veta att dr Lee tänkte operera cystorna-

brast jag i gråt.

Men ville jag verkligen ta bort dem?

Jag har gömt mig bakom dem så länge.

Jag tror inte riktigt att jag har förstått det helt.

Jag kan verkligen bli av med dem.

Då slipper jag dem.

APRILS LÄKARBESÖK

Vi ska nog ta vänster arm först.

Om vi har tid över kan vi ta den andra.

I dag kommer April hit.

Hon har knölar på armarna och hon lider av det.

Vi behöver massor med suturer. Flera stycken små.

- Jag har flera blad. - Bra.

Jag hoppas att vi slipper skära så mycket, men tre behövs nog.

Det känns pirrigt och nervöst.

Men jag känner mig mest hoppfull.

- Hej. Är det du som är April? - Ja.

Trevligt att träffas. - Hur är det? Är du chauffören?

- Vad trevligt. - Det är min son Hunter.

Välkomna. Du har knölar på armarna. När började du få dem?

Jag var nog i hans ålder.

- Hur gammal är du? - Sjutton.

När jag hade fått honom blev de fler och fler.

- Får du fortfarande nya? - Ja, hela tiden.

Det ser ut som om du har lipom. Jag känner ett, två, tre, fyra, fem.

Och ett till här, sex.

Jag har aldrig sett så många knölar.

Det finns knölar på knölarna. Man kan känna dem.

Hur många finns det?

De sitter ju där.

När folk får många lipom på armarna eller benen-

förknippar vi det med ärftlig lipomatos.

- Har fler i släkten det? - Pappa har det.

April har en ärftlig åkomma. Hennes pappa har den.

Det finns en risk att hon kan föra den vidare.

Det är en tung börda.

Har du fått några knölar?

Jag har en på låret.

- Får jag känna på den? - Ja. Där är den.

Man ser att April är orolig. Hon har sin son med sig.

Han kan ha en knöl på låret-

där hon fick sin första knöl.

Det är förstås ett stressmoment.

Jag tror att April är oroligare över sin son-

än sig själv.

Risken är 50 procent att man för vidare det.

Men jag tror inte att det är det.

Jag tycker inte att du bör operera dig.

Nu slipper jag oroa mig för benet.

Jag behöver bara tänka på hur det ser ut nu.

Målet är att ta bort så många knölar som vi kan.

Det ska kännas bra och armarna ska se normala ut.

Jag är lite nervös. Klarar jag av att se på när hon skär bort dem?

Hon ritade en ring runt de som hon kan ta bort.

Det tar längre tid än ingreppet.

Bläcket i pennan tar snart slut.

Då ska vi se vad vi kan göra.

Jag har aldrig gjort så många märken på en arm och det gör mig orolig.

Jag kan inte använda hur mycket bedövningsmedel som helst.

Så kan jag ta bort alla knölarna under ett besök?

Till lokalbedövningen använder jag lidokain.

Problemet är att det finns en gräns.

Man får inte ta mer.

Då blir det skadligt för hjärtat.

Det kan vara livshotande.

Jag vill inte komma i närheten av det.

Jag börjar med det på baksidan.

Hörde du det? Kände du hur det ploppade ut?

En sak som bekymrar mig är antalet ärr som det blir.

Det första. Jag lägger dem på rad.

Om jag kan ta bort fler knölar från samma snitt är det bra.

Kan du tittar ner? Ser du det?

Så där ja-Såg du det? Det ser ut som en gullig, liten rumpa.

Den twerkar.

KLOCKAN 10.45, EFTER 45 MINUTER

Jag brukar operera mellan ett och tre lipom.

Jag vet inte hur många lipom som det finns där.

KLOCKAN 11.30, EFTER EN TIMME

Jisses. Det är nästan ute. Så där ja.

- Jag har hållit på hela dagen. - Vad äckligt.

April ligger där.

Jag kan inte ta bort fler i det läget.

Jag vet att jag måste flytta på henne.

Det är nya utmaningar hela tiden.

Det finns nerver och muskler.

Jag får inte gå in i områden där jag inte vill vara.

Här är en stor till. Jag vet inte riktigt vad vi har här.

- Bra. - Det var tillfredsställande.

Alla ingrepp är på allvar.

Men jag tänker mig för-

där det finns ytliga nerver.

Där nerverna går över musklerna är jag försiktig.

Särskilt här.

Här finns ulnarisnerven.

Men även före armbågen.

Här finns många nerver till handen.

Man måste vara försiktig där.

Det här kommer från vänster arm.

Du hade en hel gremlinkull.

Hur många har jag tagit bort? 30, 31, 32, 33, 34, 35.36, 37, 38.38.

Wow. Kära nån.

Nu nyper det till. Jag är ledsen.

- Gör det riktigt ont? - Ja.

Jag har precis tagit bort 38 lipom från Aprils vänstra arm.

Jag har aldrig tagit bort så många förut.

Hela brickan är full.

Jag tar en ny bricka till den högra armen.

Då så, fröken. Nu ska vi ta bort resten.

Vi börjar här. Vrid på huvudet en liten bit.

Där har vi ett.

KLOCKAN 12.45 EFTER 2 TIMMAR OCH 45 MINUTER

Det var stort.

KLOCKAN 13.30, EFTER 3 TIMMAR 30 MINUTER

De sitter där, som stenar.

Karpaltunneln. Vi är så nära. Jag har tappat räkningen.

KLOCKAN 14.15, EFTER 4 TIMMAR 15 MINUTER

Vi har ett till och sen är vi klara.

- Det kändes. - Ja. Konstigt.

Det var som att föda barn. Okej, jag tror att det är allt.

31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39. Så där ja. 30.

38 på vänster, 30 på höger. Det var 68 totalt.

68 totalt.

Det är ett rekord.

Jag har inte tagit bort så många på en gång.

Fingrarna har domnat.

Det är nog allt. Nu måste jag sy det.

Jag måste säga att det var det roliga.

Nu kommer det jobbiga.

Att sy alla snitt jag har lagt.

Det är det viktiga.

Hon kommer att få ärr-

och de ska synas så lite som möjligt.