Dr. Pimple Popper

Jag har haft de här i elva år. De är irriterande och kliar.

De gör ont och ger mig huvudvärk. Det känns som om jag är vanskapt.

Vi ska använda en maskin som ger ytlig strålning.

Jag ar 50 knölar på hela kroppen.

Mitt ex sa att jag inte är åtråvärd med dem. Jag känner mig inte snygg.

- Nu tar vi den larvliknande knölen. - Den är enorm.

Jag har en stor knöl på vänster långfinger.

Jag påminns om det hela tiden.

Det är en del av mig som jag vill bli av med.

Det här är nytt för mig.

PHILADEPHIA, PENNSYLVANIA.

Jag heter Jennifer. Jag är 29 år och lider av det här.

Jag har haft dem i drygt elva år.

De täcker öppningen till hörselgången, så jag hör dåligt.

De gör väldigt ont och orsakar huvudvärk, samt gör mig illamående.

Från början hade jag tagit hål i båda öronen.

Båda hålen blev infekterade och läkte aldrig.

De läkare jag träffade visste inte vad det var.

När jag berättade att jag hade haft piercings-

- tyckte många av dem att det var självförvållat.

Och valde att inte hjälpa mig.

Jag ser ingen anledning i att söka mer vård från dem-

när de inte vill hjälpa mig.

Jag är säker på att de fortfarande växer, eftersom de ofta kliar-

ibland konstant, flera veckor i sträck-

- tills de ser större ut än de var tidigare.

De är redan stora, och jag är orolig att de kommer att bli ännu större.

Ungefär när jag fick dessa, fick jag också en ätstörning.

Jag lider av depression.

Jag känner mig missbildad. Jag är orolig för att bli retad och mobbad.

Folk ser inte mig, de ser bara mina öron.

En dag när jag var på jobbet pekade en kvinna på mina öron och sa-

- "Vad är det där? Usch vad äckligt." Jag känner mig bar och blottad.

Mitt pannband har blivit en nödvändighet snarare än en accessoar.

När pannbandet är på måste jag stoppa in allt så att inget syns.

Jag vill inte att de ska ramla ur.

De är väldigt tunga, och utan pannbandet som håller dem på plats-

- far de omkring, vilket orsakar både illamående och svindel.

De rör sig hela tiden.

Hela rummet snurrar.

Ingen vill leva ett liv-

- där det alltid känns som om man måste spy.

Jag försöker få i hörlurarna och se till att inte knölarna-

knuffar ut dem. Precis så.

Jag kan inte använda hörlurar på ett bekvämt sätt.

Det här kommer aldrig gå.

Man sitter på bussen eller flyget och vill lyssna på något. Det går inte.

Här är den andra lådan med pysselgrejer.

Min fästman, Joey, accepterade mig från första början, trots mina öron.

När vi först blev tillsammans var det här en av mina cosplay peruker.

Jag har cosplayat i 6 år.

Cosplay, för de som inte vet, går ut på att klä ut sig.

Vi klär ut oss till våra favoritkaraktärer-

från filmer, dataspel och TV serier.

Den här är bra, men...

Den är för kort för att täcka dina ärr.

Cosplay och hela gemenskapen, har hjälpt mitt självförtroende.

Jag får vara någon annan, men det är svårt med öronen.

Jag kan inte vara karaktärer som har uppsatt eller kort hår.

Jag måste välja de som har långt hår.

Det får duga.

Jag tycker att Jennifer är vacker.

Jag har älskat henne sedan första kontakten.

Men jag är orolig eftersom hennes öron gör henne yr och illamående.

Det är läskigt.

Valde du att skapa en egen punk-karaktär?

Jag inspirerades av min rollspelskaraktär.

Det är fint att vi är en stor familj som alla kommer stötta Jen.

Hon är en av oss och vi bryr oss om henne.

Att hitta en grupp som är så stöttande har hjälpt mig-

men de är mina enda vänner.

Allmänheten bryr sig inte om mig, det känns som om jag är värdelös.

Jag vet inte vad jag gör om dr Lee inte kan hjälpa mig.

Det finns en risk att jag inte vill leva längre om...

Om jag inte kan må bra.

Jag är hos dr Lee idag. Jag har flugit från Philadelphia.

Jag hatar att flyga, det är läskigt.

Jag är höjdrädd. Jag hoppas verkligen vi kan lösa det här.

- Jennifer? Hej. - Hej.

Om inte dr Lee kan hjälpa mig blir jag förkrossad.

Jag har rest så långt och det skulle vara hemskt om det var för intet.

- Hej. Hur mår du? - Någorlunda okej, tror jag.

Jag är dr Lee, trevlig att träffas. Vad söt du är, och vilket hår!

Knölarna på öronen är inte en del av frisyren.

- Nej de är inte avsiktliga. - Hur länge har du haft dem?

Elva år. De gör mig väldigt yr.

- Vet du var det är för nåt? - Nej.

De ser ut som keloider. Hade du hål i öronen när du var liten?

Jösses, den är tung.

Det är en förvuxen ärrbildning.

Vi har fibroblast, celler som producerar kollagen och ärrvävnad.

De kan bli överstimulerade.

Jennifer har enorma keloider.

De är tunga, och det måste vara hemskt att leva med en sån tyngd.

De är de största jag sett.

Ett problem är att de sitter fast i en stor del av örat.

Det är lite oroväckande.

Problemet med keloider är att de orsakats av trauma.

En operation för att avlägsna dem är också en slags trauma.

Risken när man avlägsnar en keloid är att man får en som är ännu större.

Den här tror jag blir svårare att avlägsna.

Jag är rädd att den går igenom örat.

Vi måste försöka avlägsna all ärrvävnad.

Förhoppningsvis kan vi sy ordentligt.

Men fortsätter den rakt igenom?

Är det ärrvävnad som sträcker sig igenom örat?

I så fall drar vi ihop det, vilket kanske kommer att ändra din öronform.

När jag försöker avgöra om en keloid kan avlägsnas-

tittar jag på hur den sitter.

Hennes keloider har en vid bas som sitter fast i hennes öron.

Det innebär att det är en större risk att de kommer tillbaka.

Vi har en chans att avlägsna dem utan att de kommer tillbaks.

Jag vill ge henne normala öron-

- men vissa patienter med hudcancer mister en stor del av örat.

Men då behåller jag toppen av örat så att de kan använda glasögon.

När man opererar bort keloider i örat-

måste man ibland offra en del av örat.

Patienter måste förstå att det inte finns någon återvändo.

Man kan inte trolla och få vanliga öron igen.

Och patienten måste veta att hennes öron kanske inte-

är detsamma som innan hon fick keloider.

Jag är lite rädd och orolig.

Fullt förståeligt.

Förändring är svårt, även när man vill eller behöver det.

Man måste vara beredd på att acceptera det-

- hur det än blir. När de är borta kan man inte ångra sig.

Jag skulle också ha varit nervös.

Jag jobbar som trafikpolis.

Vad har hänt med ditt finger?

Jag har 50 knölar. Jag tycker inte om att titta på dem.

Jag är både spänd och nervös.

Jennifer har fyra enorma och väldigt tunga keloider på öronen.

De har säkert en stor negativ påverkan på hennes liv.

Hon vill hemskt gärna bli av med dem.

Men det är inte riskfritt, hennes öron kanske aldrig blir detsamma.

Keloiderna kan uppstå igen, och värre dessutom.

- Vill du att vi fortsätter? - Jag tror det.

Vi ska förberedda lite grann, sen kommer jag tillbaka.

- Först lite bedövning. - Jag gillar inte sprutor.

Bara ett pyttelitet stick. Så ja.

- Vad gör du på fritiden? - Jag är cosplayare.

Jag pratar mycket med mina patienter.

Det brukar vara en fördel, för det hjälper dem att slappna av.

Man får dem att tänka på nåt annat. I det här fallet verkar det funka.

Nu borde du bara känna att vi rör dig.

Jag tar bara din lilla vän, och lämnar så mycket som möjligt av örat.

Jag hör ett skrapande ljud. Vilken skum känsla!

Det här är vanligt när man opererar på folks huvud eller öron.

Ljud blir mer intensiva, ungefär som när man kliar sig i örat.

Det hörs i skallen, vilket är obehagligt.

Jag vill inte att hon får nya, men jag måste minimera trauman.

Det är mycket att överväga.

Vet du vad? Den är borta.

Den första jag avlägsnade var den största jag nånsin opererat.

Jag var förvånad över hur pass den satt fast i örat.

Tyvärr blev jag tvungen att ta mer av själva örat än tänkt.

De får inte ta över ditt liv, nu måste de helt enkelt bort.

Vet du vad? Den är borta.

Keloiderna på det vänstra örat är borta, men det var den lätta biten.

Jag var tvungen att skära i en stor del av hennes öron.

Nu måste jag försöka minska trauman, för det kan orsaka keloider.

Ju mer jag skär, ju större risk är det att en ny keloid bildas.

Hoppas nu att den här är bättre.

- Den är min äldsta. - Hoppas den inte är grinig.

De är mer fast än jag trott.

Risken är att den på högra sidan går rakt igenom örat.

Den påverkar flera delar av öronmusslan.

Jag är oroliga att den går rakt igenom örat.

Hon skulle få ett stort hål i örat då det inte finns hud att sy ihop.

Vi måste avlägsna vävnaden här under.

Vi vet att det vanligtvis finns brosk här.

Men det kan vara svårt att se.

Den här är klar.

Lägg något där under. Det ser bra ut.

Som tur var gick den inte genom örat.

Då det var två stycken kunde jag ta bort dem och behålla örats form.

Nu har hon en yta som måste läka efter ytterligare åtgärder.

Den måste läka underifrån och från sårets kanter.

Successivt kommer nya hudceller att täcka ytan.

Jag kan behöva transplantera-

lite hud som jag redan tagit från dig.

När man vill sy ihop ett sår behöver man ibland transplantera.

Det är att ta hud från en annan kroppsdel-

och använda det för att lappa ett sår.

Vi ska göra det på Jennifers vänstra öra-

för att bevara öronsnibbens form.

Förändrar jag den yttersta kanten på öronsnibben är det märkbart.

Nu ska du få se. Vi ska bara höja dig lite.

Det var en komplicerad och invecklad operation.

Jag är oroad över hur pass mycket trauma öronen utsatts för.

Men hon kommer att vara nöjd.

Här har du en spegel.

Herregud.

De är borta. Se vilken skillnad det blev.

- Det är bara halva jag. - De täckte hälften av ditt ansikte.

Du ser fantastisk ut. Men är det okej att ena örat är lite mindre?

Den är lite speciell. Om något, så kommer du att gilla det.

Att se mig själv utan dem... Jag hade glömt hur jag såg ut.

Jag har länge vantrivts i min kropp.

Jag kan inte fatta att de är borta. Det är helgalet.