The Woman in Black 2: Angel of Death

Vad heter han?

Björn.

Tar du hand om honom? Ser till att han inte blir rädd.

Jag fattar inte hur du klarar av det.

Natt efter natt med detta och du ler fortfarande.

Det måste man ju, eller hur?

- Ta inte av den själv igen. - Godmorgon, rektorn.

- Godmorgon, barn. - Godmorgon, fröken Parkins.

- Ni är sen. - Beklagar. De bombade min gata igår.

Ska vi gå ombord på tåget?

Vi väntar på Edward Lee.

- Jag trodde han skulle stanna. - Deras hus träffades.

Han är föräldralös nu.

Där kommer han.

- Godmorgon. - Godmorgon.

- Tack för att ni följde honom hit. - Det var det minsta vi kunde göra.

Åh, Edward, jag är så ledsen.

Nu kommer du med oss, bort från allt det här.

Han har inte sagt ett ord sen...

Då så. De har signalerat. Alla går ombord.

Tack. - Kom nu.

Söla inte. Och sluta pilla på namnskylten.

Tack.

Ta bort fötterna från sätet, Alfie.

Du måste ha börjat ung.

- Förlåt? - För att ha fyra barn.

- De är inte mina. - Har du kidnappat dem?

De ska evakueras. Deras föräldrar kan inte lämna London.

De har inga andra släktingar. Vi ska bo i ett hus på landet.

Vart ska ni?

Om jag ska förhöras, kan du väl åtminstone säga ditt namn.

Flygofficer Burnstow. Men du kan kalla mig Harry.

Jag heter Eve, men du kan kalla mig fröken Parkins.

- Trevligt att ses, fröken Parkins. - Det tycker du säkert.

- Vi ska till Crythin Gifford. - Jaså? Det ska jag också.

Jaså? Vad ska du göra där?

- Jag är pilot. - Det säger alla.

Förlåt. Det var inte min mening att...

Det är lugnt.

- Tack. - Verkligen med karaktär.

Seså. Upp med dig.

Fru Hogg, doktor Rhodes från Skolstyrelsen.

- Jag är ledsen att ni fått vänta. - Oroa er inte för det.

Så trevligt att ses, fröken Parkins. Jag hälsar på när jag kan.

- Kalla mig Eve. - Kom nu.

Dr Rhodes har fått vänta länge nog. - Godkväll.

- Vad var det? - Jäklar.

- Håll er nära. - Var är alla?

- Det finns ett reservhjul där bak. - Jag hjälper er.

- Vad är det? - Varför stirrar det på oss?

Det sitter fast.

Herregud.

Stanna vid bussen.

- Joyce, håll ett öga på alla. - Låt det vara.

Hallå?

Hallå!

Hallå?

Dog på söndagen, sågs på måndagen.

- Vem härnäst? Det måste vara du. - Mår ni bra?

Dog på söndagen, sågs på måndagen.

Vem härnäst? Det måste vara du. Titta inte. Du får inte titta!

Förlåt.

Du får inte titta. Titta inte.

Du får inte titta.

Förlåt.

Dimman rullar fort in över myren.

Kan ni inte sätta på helljus?

Mörkläggningsreglerna gäller även här.

- Men vi kan köra av vägen. - Eller bli bombade av tyskarna.

Om inte alla bomber släppts över städerna, släpps de på tillbakavägen.

- Bor det några andra på ön? - Nej, jorden är ofruktbar.

Platsen är övergiven sen flera år.

Där är det. Eel Marsh House.

Barnens rum.

- Var är de andra? - De andra?

Ja. De andra. De andra skolgrupperna.

- De kommer nästa vecka. Ni är först. - Ska vi bo såhär?

- Det är helt beboeligt. - Det är förfallet.

Min man är brigadgeneral i armén.

Han skulle inte låta sina mannar bo såhär och ännu mindre skolbarn.

Det har stått tomt men lever upp igen.

- Det är inte bra nog, dr Rhodes. - Det är allt vi har, fru Hogg.

Kom nu, barn, så packar vi upp.

- Får vi se oss omkring? - Vi packar upp först.

- Måste vi sova...? - Nu räcker det.

Fröken Parkins, be dr Rhodes visa er runt.

- Så tar jag hand om barnen. - Ja, rektorn.

Skynda på. Nu bäddar vi sängarna.

Köket är därinne. Matsalen ligger bortom.

- Vad är ni doktor i? - Medicin. Pensionerad.

- Och ni arbetar för Skolstyrelsen? - Jag går även vakt vid flyganfall.

Vi gör alla vad vi kan.

Klassrummet är i biblioteket till vänster.

Det finns ingen belysning här uppe än men gott om ljus och oljelampor.

Dessa två är era sovrum.

Behåll de andra låsta tills de andra kommer.

Och det där?

Det borde vara låst.

Tror ni det var en barnkammare?

Det är så kallt härinne.

Vi har kaminer därnere, men här finns ingen centralvärme.

Det var inte det jag menade.

Det känns...

Jag vet inte riktigt. Sorgset.

Rum kan inte vara sorgsna. Det kan bara människor vara.

Kom nu.

När kan ni skicka hit nån som kan reparera huset?

Vem, fröken Parkins?

Vi får väl göra det bästa av situationen.

Jag måste åka nu.

Fyra hörn på min säng det är Och fyra änglar har jag här

En som vakar och en som ber Och två som mot min själ ler

Nu lägger jag mig och somnar in Måtte Herren vaka över själen min

Om jag dör i sömnens famn Måtte Herren föra min själ i hamn

- Amen. - Amen.

Då så, dags att krypa i säng.

Sov gott.

Bra.

Sådär. Sov gott.

Duktig pojke.

Är det din mamma?

Jättebra.

Lova mig att sova gott i natt. Inga onda drömmar.

Vet du vad en mardröm är?

Det är din hjärnas sätt att bli av med alla otäcka tankar.

När man drömt dem, så är de borta.

"Det är struntprat."

Är det det?

"Mamma säger att man bekämpar mardrömmar med goda tankar."

Gör då det.

I morgon börjar du väl prata, eller hur?

- Sånt här nonsens får inte fortsätta. - Jag lägger den under sängen.

Kom nu, fröken Parkins.

Edward.

- Bara lugn. - Släpp honom.

Duktig pojke.

Han måste lära sig.

Kan du stänga av generatorn och låsa huset?

Godnatt.

Sov gott, barn.

Vart har ni fört honom?

Låt mig se honom!

Hallå?

Hallå?

"DU SLÄPPTE HONOM"

Hallå!

Vi går till myren, åt det hållet.

Kom, vi springer till myren.

Du ser ut att ha haft en dålig natt.

Jag blir alltid så rastlös på nya platser.

- Var är Edward? - Därinne, han ritar.

Låt honom vara i fred. Han kommer till oss, när han är redo.

Jag ska göra i ordning klassrummet.

- Vad gör ni? - Leker kull. James tur nu.

Ni får inte springa runt så här. Var är Edward?

- Han sitter på sin säng. - James, är inte Edward din vän?

Jag vet att det är annorlunda nu, men...

låt honom vara med. Som det är nu behöver han en vän.

Förstår du det? Okej.

Kom, Edward, vi leker en lek.

Vill du inte att vi ska vara vänner? Fröken Parkins sa vi måste vara det.

Det är lugnt.

- Tom. - Han kan få tillbaka den.

Om han vinner leken. Kurragömma. Håll för ögonen.

Håll för dem.

Ett, två, tre-

- fyra, fem, sex. Titta inte.

7, 8-

9, 10-

11, 12, 13-

14, 15, 16-

17, 18, 19-

20.

Nu blev du lurad. Din tur att gömma dig.

Ett, två, tre-

fyra, fem...

Du får inte titta än. 11, 12, 13-

14, 15, 16-

17, 18, 19-

20.

- Du får inte komma ut än. - Vad pågår här?

James fick mig att göra det.

- Har ni låst den? Var är nyckeln? - Det gjorde vi inte.

- Ni måste ha låst upp först. - Dörren stod öppen.

Var är den? - Edward? Edward släpp in mig.

Edward...

Kom, vi går ner.

Kom.

"Jag måste ta hand om mina klasskamrater."

Var snäll och öppna, fröken Parkins.

- Hej. - Jag ville se att allt är bra.

- Förlåt. Är det en olämplig tidpunkt? - Nej, inte alls.

Förlåt. Kom in.

"Ge tillbaks min teckning."

- Ge honom den, annars skvallrar jag. - Jag tänker riva sönder den.

- Hur har sergeant Ragata det? - Hon hör dig.

- Brigadgeneral. Hans fru i alla fall. - Jag är inte rädd för henne.

Även om hon har högre rang än jag.

Hur i all världen ska du kunna behålla förståndet här ute?

- Jag vet inte. Genom att läsa? - Det låter spännande.