Dario Argento Panico

Han är mer som en konstnär

eller som en musiker,

men han använder film som medium.

Hans mördande, brutalitet

och känsla för ondska är okontrollerad,

men kameraarbetet och historieberättandet är helt kontrollerat.

-Försiktigt, jag flyttar ner den. Okej? -Ja.

På andra sidan.

Attilio, försök att vända dig åt andra hållet.

Jag underifrån och du ovanifrån.

-Nu när det inte finns några hundar. -Bladen. Ruska bladen.

-Fint. -Bra!

Vi går igenom som nån som tar sig igenom bladen. Klara? Gå!

-Vad är Dario Argento rädd för? -Jag är rädd för mycket.

Och största rädslan nu?

Ja, jag är faktiskt rädd. Därför jobbar jag även helgdagar.

Det är få dagar kvar till filmen. Jag är rädd för den.

Den här filmen är som en person,

som en brud man är rädd ska avvisa en, men hon avvisar en aldrig.

Men inför det känner jag lite rädsla.

Hör du vinden?

Men hur länge har vi suttit i bilen?

Tja, det är nästan en timme nu...

Kunde vi inte hitta en plats närmare mitt hem?

Här på landet kanske du kan isolera dig mer.

Dario Argento håller på att skriva klart sin nya film på ett hotell

som han ofta gjorde förr med sina kultfilmer.

Med honom, den här gången,

spelar ett team in en dokumentär om hans liv.

-God kväll, maestro. Välkommen! -God kväll.

Låt mig först presentera hotellpersonalen.

God kväll, Ilaria.

God kväll.

God kväll, Luce.

God kväll, Jaime.

Jag ska visa vägen. Vi har dukat upp en liten välkomstbuffé.

Tack.

Min mamma var Elda Luxardo, en mycket känd fotograf

på 40-, 50- och 60-talet.

Hon var specialiserad på att visa kvinnors skönhet.

Min skola låg väldigt nära min mammas studio,

så efter skolan gick jag alltid dit.

Hon fotograferade dåtidens divor

som Loren, Lollobrigida, alla dessa fantastiska skönheter.

Jag satt i ett hörn av omklädningsrummet där de sminkade sig och bytte om.

Jag satt och gjorde mina läxor, men jag tittade.

Jag såg hur de blev sminkade.

Jag har fortfarande den där sötaktiga sminkdoften i näsan.

Sen när jag var på inspelningsplatsen första gången

visste jag hur jag skulle visa den kvinnliga figuren på bästa sätt.

Kvinnor, flickor är väldigt viktiga i mina filmer

för att jag minns hur min mamma avbildade dem,

hur hon framhävde dem.

Jag ska påbörja filmen om sju dagar så de sista dagarna

finns det inga söndagar. Titta så söt hon är.

-Hon är söt. -Visst är hon fin?

-Vad gillar du mest hos en kvinna? -Ansiktet.

Jag tycker framförallt att hans filmer är underhållande.

Man tittar inte på dem för att bli sexuellt upphetsad.

Man tittar på dem för att de är spännande.

De får hjärtat att slå fortare,

men det är inte asexuellt och inte heller sexuellt.

Det finns en ren spänning

som ett barn som smakar Coca-Cola för första gången och vill ha mer.

Man tittar på Darios filmer med skrikande kvinnor,

oavsett om det är på bio eller inte, i starka färger med handskar på händerna.

Det är vackert och spännande och man vill bara se mer.

I vårt hem handlade allt om film.

Min mamma var en framgångsrik filmstjärnefotograf.

Min pappa var chef på Unitalia

som gav ut italienska filmer utomlands. Pappa var vän med producenterna.

Han reste med Gina Lollobrigida, Sophia Loren, som sen träffade min mamma.

Vår värld bestod av film, regissörer, skådespelare och fotografer.

De fanns överallt. De var våra vänner.

Som barn var jag på semester i Dolomiterna med min familj

och en kväll gick vi till en biograf som fanns i byn.

De visade "Fantomen på operan" med Claude Rains.

Jag blev berörd och tyckte mycket om filmen.

Den blottade vissa delar av själen som jag inte kände till,

även en sort förvriden kärlek som jag inte ens visste fanns.

Det var första gången

som jag upplevde de känslorna.

Min mamma hade inte, låt oss säga, en vanlig barndom.

Hennes pappa var mycket äventyrlig.

Han gillade att åka till centrala Brasilien

utan betänkligheter att ta med sig familjen,

så ingen vet var min mamma är född. Hon föddes nånstans.

Så från när hon var väldigt liten hade hon missöden med giftiga spindlar.

Det var hennes barndom och det hade även stor inverkan

på Darios uppväxt.

Under kriget 1941 när Dario var nyfödd

tog hon med honom för att träffa pappa

som var i Slovenien på slagfälten

för hon inte ville lämna sin man. Passionen var starkare.

Min farmor ogillade att prata om sitt arbete.

Hon var en stor konstnär, men när hon blev mamma lade hon jobbet åt sidan.

Kanske just av ånger, pratade hon aldrig om det.

När vi bad henne att ta ett familjefoto så vägrade hon.

När vi tog bilder tillsammans

gjorde hon knäppa poser, lite retro som på hennes bilder.

Så hon lärde mig aldrig nåt om fotografering,

men jag såg hennes arbete mycket, och det gjorde nog även min pappa.

Den här nästan övernaturliga estetiska känslan,

det här klärobskyra, de här mytiska poserna.

Det var en så perfekt form av estetik att den nästan skapade komplex.

Min pappa har alltid uppmuntrat Dario att läsa för kulturens grund är läsning.

Pappas bibliotek var mycket omfattande.

Det fanns så många böcker. och jag läste många av dem.

Alla böcker för vuxna som jag läste som barn i stället.

Vad är det, Dario? Du ser förbryllad ut.

Vart fan har du tagit mig?

-Varför då? Det är ett berömt hotell. -Jag hatar berömda hotell!

Alla vet att du älskar att skriva på hotell.

Jag vet, men jag hatar berömda hotell.

Så du skulle inte skriva en film här?

Jag vet inte. Ja, kanske.

-Är du snäll och ger oss två fruktjuicer? -Javisst.

Tack.

Eftersom hans far hade kontakter inom filmpressen

skickade han Dario efter sina studier

som lärling till Giornale dello Spettacolo,

den officiella tidningen för italiensk film.

Sen arbetade han på Paese Sera, men han var assistenten till assistenten.

Så först skickade de honom för att recensera balett

och sånt som inte var intressant för nån i redaktionen.

Dario Argento, regissör.

Argento, regissör sen hur länge? Började du inte som filmregissör?

Nej, jag har varit sjöman, så jag har passerat många hamnar.

Jag var kritiker när jag var väldigt ung.

Sen skrev jag manus för bio och jag trodde att det skulle bli min väg

för jag gillade verkligen det soliotära förhållandet med skrivmaskinen hemma.

Det var underbart.

Marisa var min klasskamrat på gymnasiet.

Vi läste ihop.

En dag läste vi båda läxor hemma hos vår skolkamrat.

Vi var försenade.

Jag frågade Dario om han kunde hämta oss för vår väns hus låg en bit bort.

Jag var lite irriterad, måste jag säga, för han stannade till hemma hos Marisa

och pratade med henne i 15, 20 minuter

medan jag stod där och väntade på dem.

Varför blev du kär i Dario Argento?

Fantastiskt!

Jag blev kär i honom för jag kunde inte göra nåt annat eftersom jag kände honom.

Jag gick fortfarande i gymnasiet och var hans systers klasskamrat.

Det var så vi träffades och blev vänner

och på så sätt fick jag möjlighet att lära känna hennes legendariske bror

som redan arbetade på en tidning på nöjesavdelningen.

Så han var väldig attraktiv för en 18-åring som jag.

Det var uppenbart att jag blev kär.

Det som förvånade mig var att han blev kär i mig!

Jag är på väg. Allt är bra här.

Dario börjar vänja sig. Ja, du vet hur han är.

Först hatar han att ha alla i närheten, sen slappnar han långsamt av.

Stället är fint, men det är så varmt. Du kanske också kan ta ett dopp i poolen.

Den italienaren börjar oroa mig!

Det sa skräckmästaren Alfred Hitchcock

efter att ha sett Dario Argentos första film.

Hans sätt att använda kameran har påverkat mig mycket.

Den följer detektiven som går uppför trappan och når toppen

och snurrar sen runt sig själv och följer honom ner när han trillar.

Kameran säger så mycket.

Nån annan som påverkade mig är Sergio Leone

som jag skrev "Harmonica - en hämnare" ihop med Bernardo Bertolucci.

Han som arbetat med den mest kända Italienska och utländska manusförfattarna

och skulle göra en film där huvudpersonen var en kvinna.

trodde att manusförfattarna som uppnått en viss ålder

inte kände till kvinnor, inte visste hur de skulle beskriva kvinnor.

Han ville ha yngre människor som han trodde

var mer i samklang med kvinnor och förstod dem bättre.

Vi ägnade lång tid åt att skriva den här filmen,

men den kvinnliga karaktären utgick.

Även hon är kyssvänlig, inte alls traditionell, utan modern och aktuell.

Vi befinner oss på inspelningen av "Ljudet från kristallfågeln",

vilket är titeln på en thriller som för närvarande spelas in i Rom.

Salerno behöver nog inga råd i stället ger han dem till den unge mannen,

ett förutbestämt offer, eller kanske inte. Är han kanske mördaren?

Gåtan är obligatorisk och regissören Dario Argento är mycket förtegen.

Vare sig det är på konstgallerier eller i skyn,

så har man sett ytterst få fåglar med kristallfjädrar.

För de nyfikna ska vi försöka avslöja hemligheten: Är ni redo?

Han var redan etablerad på bio som manusförfattare.

Han hade redan skrivit betydande manus,

men regi är en annan sak, allt ligger på ens axlar.

Jag tror att det var första dagen.

Jag var inte med på inspelningen så jag refererar bara.

Tydligen hade han inte filmat nånting för han var så nervös

att han bara ville bekanta sig med miljön.

Min pappa sa till honom hela tiden: "Bara lugn. Oroa dig inte."

Det var väldigt känslomässigt för Dario.

Utan erfarenhet som regiassistent

med bara den här otroliga filmkulturen som han hade sett,

analyserat, omarbetat och diskuterat med sina vänner och kollegor.

Men efter det gick han blixtsnabbt framåt.

Salvatore Argento. Jag minns honom med värme för jag jobbade mycket med honom.

Han var en extremt generös man, extremt energisk. Han visste allt om film.

Han hade redan varit producent innan "Ljudet från kristallfågeln" med Dario,

men ingen på den tiden ville att Dario skulle regissera det manuset.

De gillade det och ville köpa det, men de ville inte ha Dario som regissör.

Salvatore låg alltid bakom varenda film de gjorde tillsammans.

Han fixade kontrakten, förhandlade, diskuterade.