Skinwalker

En begravningsplats. Apache?

Vad sysslar du med?

Röldskinn, apacher och andra brukar begrava

sin döda med prakt och juveler och dylikt.

Jag tycker du ska låta det vara.

Är du skrockfull, va?

Jag sticker, vill du stanna så okej.

- Hugo. - Det är mitt namn.

Jag vet, men vad är det för namn? Var kommer du ifrån?

Vi har varit på väg i två veckor och först nu frågar du mig.

- Glöm det, då. - Hungersmärta.

Så spinkig som du är måste det vara svårt.

Här, det sista av det torkade köttet.

Misströsta inte. Det är snart gryning.

Vi stöter säkert på nåt mer substantiellt.

Det är det här vi kan vänta oss när vi kommer tillbaka tomhänta.

Inte direkt tomhänta.

- Lägg bort den. - Vad sa du?

Lägg bort den... Du skulle inte ha tagit den.

White Mountain Apache, kanske? Navajo?

Jag är inte så säker.

Spelar roll. Jag vet en kille i Tunstall som betalar massor för indianprylar.

Det är fel att utnyttja de döda.

Hurså?

De döda behöver inga saker.

- Hugo? - Nåt som bet mig. En skallerorm, tror jag.

Japp, den fick dig.

- Det där är vidrigt. - Ursäkta om du finner det opassande.

- Se till att suga ut allt gift. - Inte mitt första ormbett.

- Ge mig pluntan. - Gör det ont?

Det gör ont som pissmyror.

Ta det lugnt.

Herregud!

- Se till att lufta såret. - Tack, mamma.

Det blir bättre till i morgon.

Sov nu, Benny.

Verkar giftet?

Herregud, Hugo!

Hjälp mig.

Hej, kompis! Hej!

Vad är det som pågår här?

Elmer!

- Hej! - Vad fan, kvinna!

- Du tilltalar mig mrs Jackson. - Okej.

Det påminner mig om att inte bli för familjär.

Upp med dig.

Fan!

- Armbågar! - Ursäkta.

- På bordet. - Ja, där är de.

Ska du frukost tar du bort dem.

Försöker du fortfarande göra en fin herre av mig?

Det är det för sent för, men lite hövligt beteende gör ditt sällskap uthärdligt.

Det kan vara Dalton.

Ut ur synhåll.

- Elmer. - Till!

God morgon, mrs Jackson.

- Allt mina armar kan bära. - Det är ju inte ens en famn full.

Nelly!

Gud bevare oss.

Spring!

Hallå?

- Vad tror du om det är, marshall? - Stället är övergivet.

Vem där?

- Lägg undan geväret, grabben. - Jag är inte din grabb, mister.

Jag skulle inte drista det, men från en lagman till en annan

ber jag dig sluta sikta på min vicesheriff.

Han lägger ner sitt vapen först.

Jag är mycket tacksam.

Jag önskar att ni inte skuter mig, men det skulle vara en välsignelse.

- Det är åt helvete. - Vad har hänt här?

Pesten.

- Pesten? - Ja, pesten. Kolera.

Den tog halva stan, de som inte flydde.

Mitt namn är marshall Bascom.

Jag har gripit Margaret Jackson, förrymd fru till den laglöse Dalton Jackson.

Han med en kula i sig är Elmer Till.

Jag vill tala med sheriff Farnsworth om det finns nån belöning för dem.

Sheriffen dog i förra veckan.

- Vicesheriffen, då? - Han dig för tå veckor sen.

Unge James har tagit på sig ansvaret för min säkerhet.

- Vad gör vi nu? - Vi sätter av mot Prescott Junction.

Det är en svår ritt över bergen.

Ni kan släppa mig, så blir ni av med lite problem.

Där lättar vi bördan. Han är inte värd en halv hink med hästpiss ens.

Jag undrade när du skulle vakna.

- Hur länge har jag varit borta? - Ett antal timmar åtminstone.

Det är ett elakt sår du har där.

- Varför har du bundit mig. - Det är jag som ställer frågor.

- Fråga då. - Du har blod på skjortan.

- Från best eller människa? - Lite av båda, tror jag.

Vd kan du berätta om den här?

- Har du gått igenom mina fickor? - Du inkräktade på min egendom.

Då kan jag göra vad vill med mannen.

Vill du råna mig, okej. Allt är ditt i utbyte mot lite vatten.

Vet du vad det här är?

- Ett halsband. - Vilken typ av halsband?

Indianskt.

En gammal dödssymbol. Helig.

- Den bars av en av de högsta bland dem. - Det säger du.

Det enda är att den aldrig burits av nån levande.

- Hövdingar och medicinmän begravs med dem. - Verkligen spännande.

- Du är en gravplundrare. - Du är en kidnappare.

Berätta nu.

Okej. Jag tog den från ett uttorkat rödskinn.

- Är det ett allvarligt brott nuförtiden? - Inte för mig personligen.

- Men indianerna å adnra sidan. - De är nog inte så glada, va?

Det är det som oroar mig. Jag har levt i fred med dem i 14 år.

Hanldat med dem. Jag kan gå långt att jag kallar dem vänner.

Så nära vänner man kan vara i dessa berg.

Vad glad jag blir för din skull.

Jag hoppas jag har förtjänat så mycket god vilja att om jag ger tillbaka smycket

och den som tog det, så kommer allt bli som förut.

Vadå? Du kan inte mena allvar?

Claire! Jag lämnar vår gäst till dig medan jag rider till hövding Röda Fjädern.

- Vänta lite! - Jag vill överlämna honom oskadd.

Men om han ger dig problem ska du inte tveka. Förstått?

- Det har jag. - Duktihg flicka.

Sakta i backarna... mister!

Masie!

- Har du ett namn? - Ja, ma'am.

- Kan du berätta det? - Riggs.

Riggs. Din mamma måsta ha älskat dig.

Nathaniel, då. Mina vänner kallar mig för Nat.

Det pasar sig inte, vi är ju knappast vänner.

- Vi får nog stå ut med Riggs. - Eller vice marshall.

- Jag gillar Riggs bättre. - Det går bra.

- Är din vän alltid sån där? - Vad menar du?

Hej, chefen! Du vet väl att min man och hans hejdukar kommer att leta efter mig.

Jag förväntar mig det.

- Oroar det inte dig? - Jag vill ha oddsen på min sida.

Det var därför jag tog dig.

Ta en mans fur? Det låter som du vill locka dem i en fälla.

Det är vad jag tänkt mig.

Du hade bara inte inte hört om pesten i Redstone.

Och hålla ett helt gäng stången med en mans hjälp.

Du förstår mycket, miss. Men jag gillar inte att fraternisera med fångar.

Jag vill att ni stannar.

- Är det så? Varför då? - Naturen kallar.

- Kan du inte hålla dig? - Jag drack väldigt mycket te.

Jag visste inte att jag skulle kidnappas.

- Skit! - Piss, faktiskt.

- Marshall... - Jag hörde.

Jag skulle vilja slå en drill själv. Vi stannar här.

Du går med henne. Om hon försöker fly...

Ja, sir.

Släpp henne inte ur synhåll.

Passar det här?

Ja, då så.

- Skulle du... - Ma'am?

Jag kan inte kissa om du tittar på.

- Du har 30 sekunder. Jag tar tiden. - Du är en gentleman.

Jag har inget strilande. Ma'am?

Jösses!

- Jösses! Jävla ben. - Jag visste det.

Stanna, för i helvete! Få mig inte att skjuta dig.

- Bort med de äckliga tassarna! - Skrika kan du och vilken vokabulär.

Dra åt helvete!

Vilken förebild för kvinnlig dygd.

- Vände du henne ryggen, va? - Ledsen, chefen.

Felet var att du trodde du kurtiserade en dam

istället för en argbigga till slampa.

Låt ditt trasiga ben var dagens läxa.

Hon kan hyckalnde spela sansad, men hon är hal som en orm.

Och du har fått smaka på hennes gift.

Lev och lär, grabben.

Och du... får gå resten av vägen.

Inte som nån läxa för jag är väl medveten om att du är bortom räddning.

Straff har ett egenvärde också.

- Är du okej, Dalton? - Du har dina ljusa sidor, Vern.

Men det där var en dum jävla fråga.

Hitch är tillbaka.

- Vad har du kommit fram till? - Båda goda och dåliga nyheter.

- Ut med språket. - Masie lever.

Tack, gode Gud.

- Och det dåliga? - De är försvunna.

- Helvete. - Jag visste inte att han spårade oss.

- Var? - De försökte lämna över henne i Redstone.

Han jag pratade med sa att de var på väg över bergen till Prescott Valley.

- Sa han när de gav sig av? - I morse, efter de dumpade Elmers kropp.

Åt helvete!

Då så... De har en halv dags försprång. Rider vi fort kommer vi ta in på dem.

- Ja, och rider rakt in i ett bakhåll. - Han har bara en man med sig.

Det blir inget stort bakhåll.

- Det finns en annan väg. - Vilken då?

Det finns bara en för hästar.

Vi vet var de rider. Jag har jagat där och det finns en annan väg.

Vi måste lämna hästarna.

Det är en svår klättring.

Men kan genskjuta dem kan vi hinna ikapp dem.

- Vi kanske kan med överraska dem. - Det har du rätt i.

Okej, nu slösar vi inte mer tid här.

Mr?

Vad har hänt med dig?

Är det feberkramp?

Du...

- Varför vaktar du inte din skurk? - Det är nåt som väldigt fel på honom.

- Desto större anledning att vakta honom. - Jag tror han är döende.

- Jag vet inte vad jag ska göra. - Jag får väl ta en titt.

Får jag den.

- Du, där. - Är han död?