Mob War: Philadelphia vs. the Mafia

Vi körde runt för att hitta folk att döda. Det var allt jag gjorde.

Varje dag satte jag mig i en bil

och letade efter nån från andra sidan

att döda.

Ljudet av skottlossning hörs på Philadelphias gator

när grupper inom organiserad brottslighet har förklarat krig.

Det fanns ingen plan.

Vi avfyrade varenda kula vi hade.

Det handlade bara om att döda.

Och det var vad jag gjorde.

PHILADELPHIA, 1990-TALET TVÅ MAFFIAGRUPPER FÖRKLARAR KRIG

Varje gång du vände dig om var nån ny mördad.

Det är ytterligare bevis på att ett fullskaligt maffiakrig pågår.

Det var skjutningar överallt.

Det ena mordet efter det andra, och de blev allt djärvare.

De är helt jävla galna.

Det är som nåt ur Gudfadern.

DET ÄR UPP TILL FBI ATT RÄDDA STADEN

Vi behövde hugga av ormens huvud.

Det var en stor operation.

Vi fick inte misslyckas.

...OCH SLÅ NER HELA PHILADELPHIAMAFFIAN

Var du medlem i en kriminell organisation?

Ja, det var jag.

-Vad hette den organisationen? - La Cosa Nostra.

Maffian.

Och vad är La Cosa Nostra?

Cosa Nostra är en nedstigning till helvetet.

När folk tänker på maffian tänker de på New York.

Men Philadelphia på 90-talet var hundra gånger brutalare.

Det är en uppvisning när de dödar nån i South Philly!

Jag växte upp med familjen Gambino, en av de fem maffiafamiljerna i New York.

F.D. MAFFIATORPED

Men jag försökte hitta ursäkter för att åka ner hit till Philadelphia.

Det var handlade om en massa pengar, mycket skoj, mycket adrenalin.

Prostitution, låneverksamhet, droger. Och det var dygnet runt, varje dag.

Men det viktigaste för maffiakillar är inte bara pengarna.

Det är själva livet.

Philadelphiakillarna är som de i Busungarna. Ett vilt gäng.

Dricker hela dagen.

Är ute hela natten.

Alla växte upp i samma kvarter i South Philly.

De är tajta.

I Philadelphiamaffian känner alla varandra på nåt sätt.

Alla har kopplingar till alla andra på nåt sätt.

Och det var kul på den tiden.

Om man hade maffiakopplingar kunde man göra vad man ville.

Man parkerade sin nya Cadillac.

Om man ville gå på en klubb gick man före kön.

Det var riktigt roligt.

Killarna i New York snackade skit om Philadelphiamaffian.

De sa: "Jag kan skicka ner två torpeder och krossa dem."

Och jag skrattade och sa: "Hör på, ni känner inte dem. Och de är farliga."

Frankie "Stale" Stillitano hittades i bakluckan på en bil.

Maffiamord börjar nästan bli vardag.

Philly-killarna kunde mäta sig med vilket gäng som helst.

New York, Chicago, vilka som helst.

Om de behövde slå till, så svingade de och träffade bollen.

Men det som skiljer Philadelphia från New York är Atlantic City.

Atlantic City var alltid Phillys territorium.

När kasinona kom började vi se dollartecken.

Hotellen, spelandet och byggandet innebar massor av pengar för maffian.

På den tiden var bossen för Philadelphia och Atlantic City Nicky Scarfo.

Nicky Scarfo var en psykopat.

Jag jobbade inom polisen i 40 år.

Och han är den ondskefullaste personen jag nånsin har stött på.

Jag ska ge er ett exempel.

Han dödade en man med en smörkniv.

Det var en smörkniv!

Vet ni vilken kraft man måste använda

för att sticka in en smörkniv i en människa?

- Hur är det? - Jag har inget att säga. Jag är oskyldig.

Det förekom mycket våld i South Philly när Nicky styrde.

Det var som vilda västern. Folk spöades upp och sköts. Kroppar överallt.

Han var hänsynslös och paranoid. Varje gång du vände dig om var nån ny mördad.

Nicky Scarfo var den paranoidaste maffiabossen

och koksaren jag kan komma på.

Killarna hittas i bilar och sopcontainrar och på trottoaren.

Kom igen. Man gör inte så. Man vill inte att kropparna ska hittas.

För när allmänheten vänder sig mot en, det är då FBI blir inblandat.

Och efter det

är det slut.

I dag väcktes åtal mot 38 påstådda nyckelpersoner i maffian,

däribland Nicodemo Scarfo.

Vad jobbar ni med?

Jag åberopar mina rättigheter stadgade i femte tillägget i USA:s författning

och avböjer att svara på frågan.

Nicky Scarfo avtjänar just nu ett 55-årigt fängelsestraff.

Maffiafamiljen Scarfos fall har öppnat upp

Philadelphias och Atlantic Citys undre världar

för ett växande intresse från maffiabossar från New York och Sicilien.

Så vem styr maffian i Philadelphia och Atlantic City?

Vem, om någon, verkar för Cosa Nostras räkning?

År 1991 blev jag chef för programmet mot organiserad brottslighet i Philadelphia.

HON HÅLLER KOLL PÅ MAFFIAN

Ingen kvinna hade varit chef för arbetet mot organiserad brottslighet.

När jag kom dit var Scarfo borta.

Och med Scarfo i fängelse skapades ett maktvakuum.

Så mitt jobb var att ta reda på vem som skulle bli den nya bossen.

Men var börjar man?

Jag har jobbat med det här länge.

När det gäller att stoppa maffian

slår ingenting klassiskt detektivarbete.

Man måste ge sig ut på gatorna, skaffa sig angivare

och få fram informationen man behöver.

Vi hade inte särskilt många angivare att jobba med då.

Man kan inte bekämpa organiserad brottslighet utan angivare.

Men en dag grep Philadelphiapolisen

en småskurk som hade koppling till maffian.

Han utpressade vanligt folk och verksamheter.

Inget särskilt sofistikerat.

Han var fotsoldat i Philadelphiamaffian.

Så han visste vem som bestämde nu.

När man tränger in dem i ett hörn, så pratar de. De vill göra en deal.

De är stora, tuffa killar som gråter och vill lämna information.

De vill inte åka i fängelse.

När de pratar om sin heder, lojalitet och omertà,

så är det bara struntprat.

De är alla tjallare.

Enligt den här angivaren

hade det funnits ett maktvakuum, men vakuumet fylldes snabbt.

Av en man vid namn John Stanfa.

Men vem är John Stanfa?

När John Stanfas namn dyker upp är han nog strax över 50.

En sicilianare, invald i maffian.

Och han fick stöd av de fem familjerna i New York.

John Stanfa var av den gamla skolan.

Och de av den gamla skolan ville ha pengar, inte tidningsrubriker.

Och de fem familjerna litade på att John Stanfa

skulle kunna lugna ner våldet som hade förekommit under Nicky Scarfo

och återställa ordningen i familjen i Philadelphia.

Om han är familjens boss måste han beordra kriminella aktiviteter.

Och vi visste inte vilka de var,

för han var bara en man som åkte till jobbet varje dag.

Han bodde i ett väldigt fint hus i New Jersey

och hämtades av sin chaufför på morgonen.

Och han hade ett företag som hette Continental Foods.

Men vi hade inga brott som vi kunde knyta till honom.

Det gjorde mitt jobb svårare.

Vi började titta på killarna som kanske jobbade för honom.

Lånehajar, småtjuvar, bookmakers...

Fotsoldater långt ner i hierarkin.

De drog in pengar och skickade upp dem till bossen.

Då hittade vi bookmakern.

Genom våra källor fick vi information om att han skulle träffa Stanfa

på Salvatore Avenas kontor.

Avena hade jobbat som maffiaadvokat länge.

Vi satte upp en kamera på framsidan,

så att vi kunde spela in vad som hände varje dag framför advokatkontoret.

Sal var välkänd. Philly, South Jersey, alla kände till honom.

Han hanterade många högprofilerade maffiafall.

Och det kom folk till honom hela tiden.

Och så småningom dök Stanfa upp där på kontoret.

Min magkänsla sa att Stanfa använde kontoret för brottslig verksamhet.

Man visste att nåt pågick där.

Han började ha sina möten där

i tron att det var en juridisk fristad som skyddades av advokatsekretessen.

Men vet du vad? Om du använder en advokatkontor för att begå brott,

så förlorar du det privilegiet.

Jag jobbade som federal åklagare.

FBI kom till mig och sa:

"Om du vågar, så har vi nog tillräckligt för att kunna avlyssna Sal Avenas kontor."

Jag sa: "Ni ber en domare att tillåta ett hemligt intrång

på en respekterad försvarsadvokats kontor för att placera ut mikrofoner där.

Ni ber verkligen domaren att ta en stor risk.

Okej, det här är...

Ja, jag antar att jag får lov att våga."

Jag tyckte att vi hade ett starkt fall.

Och det visade sig att höll domaren med mig.

När man väl har fått tillståndet vill man komma igång riktigt snabbt.

Man vill inte missa nåt.

Pressen hamnar på teknikavdelningen.

Folk inser inte att man inte vaknar en dag och säger:

"Gå och bugga Sal Avenas kontor. Här är en mikrofon."

Och så gör man det.

Det krävs mycket jobb.

Man förbereder sig och håller koll på vilka som kommer och går nån vecka innan.

Operationen var stor.

Kvällen när jobbet skulle utföras var jag otroligt nervös.

För om buggningen misslyckades skulle vi inte ha nån alternativ plan.

Vi skulle vara tillbaka på ruta ett.

Vi släpptes av vid byggnaden efter midnatt.

Vi tog oss in på några sekunder.

Och vi fokuserade helt på vårt jobb.

Sal Avenas kontor låg på andra våningen.

Det fanns en larmad dörr.

Lås- och larmkillarna lyckades koppla förbi larmet.

Och de var inne.

Vi var tvungna att avgöra var vi skulle placera mikrofonen

så att den hade luftutrymme nog att spela in samtal utan att hittas så lätt.

Jag var i källaren och kopplade kablar.

Vi var nästan klara.

Och plötsligt...

Jag fick höra att nån var på väg in i byggnaden.

Vi insåg att en av lås- och larmkillarna hade lämnat sina väskor

i byggnadens entré.

Skulle han kolla i väskorna och hitta verktyg och utrustning,

och sen komma ner och hitta oss?

Till sist klev personen över väskorna och gick därifrån.

Varför han inte kollade i väskorna eller sa nåt får vi aldrig veta.