The Violent Men

Jed, kan du titta på hans vänstersko bak?

-Godmorgon, sheriffen. -Godmorgon.

-Mr Parrish. -Ja?

Jag skulle gå bort från gatan om jag var ni.

Och jag skulle hålla mig borta så länge Anchorgänget är kvar.

-Hur är det, Elena? -Kommer Cole till stan?

Jag tror inte det. Men jag är här.

-När han kommer? -Vem vet? Mañana, kanske.

Vad gör du idag?

När du ser Cole, säg då...

Nej, säg ingenting. Jag väntar tills han kommer.

Så du vill gifta dig och påbörja smekmånaden.

Jag har alltid tyckt att smekmånader är barbariska.

Skeppa iväg två personer på en resa innan de lärt känna varann ordentligt.

Du hade tur att konfederationskulan gick rätt igenom dig.

Det finns inget så dödligt som en jänkarkirurg som petar runt.

-Kriget är över, doktorn. -Sätt på dig skjortan.

Människan hittar alltid på skäl till att inte leva i fred.

Ta den här dalen.

Det borde väl inte finnas nåt skäl till att spilla blod här, eller hur?

Det är inte mitt krig.

Jag har märkt att folks aptit växer av det den lever på.

Och det finns ingen hunger som den efter mark.

Den sväljer allt och alla.

Män som Wilkison: land-ätare.

Jag har hört att du förlorar ännu en granne.

Din vän Mahoney, tvingad att sälja som alla andra.

Det är nog din tur härnäst.

Antingen får du fly som de gjorde, eller stanna och slåss.

Det var inte det jag kom hit för, doktorn.

Oroar du dig för din hälsa, kan du sluta.

Med lite omvårdnad överlever du de flesta av oss.

Då kan jag åka tillbaka österut?

Du kan säga åt Caroline Vail att inget hindrar er från att gifta er nu.

Hon har ofta frågat mig hur du har det.

Jag har aldrig träffat en så omtänksam flicka.

-Ska du österut? -Ja, för gott.

Vad ska du göra med din ranch?

Tja, Lew Wilkison ville prata med mig om den.

Han tvingar alltså bort dig också.

lngen tvingar bort mig. Jag åker för att jag vill.

Jag kan inte föda upp boskap. Det är inte min grej.

Dessutom är jag en främling här. Har alltid varit och kommer alltid att vara.

Allt gräs och sand har under de här tre åren bara varit...

en plats att återfå min hälsa på.

Nu har jag den, därför har jag inget som binder mig här.

Förutom det du är skyldig din mark och dina grannar.

Jag är inte skyldig nån nåt.

Du kom hit för att dö, mr Parrish. Den här marken gav dig livet åter.

Och du är inte skyldig den nåt?

Det som händer i den här dalen rör inte mig.

-Tack, doktorn. -Adjö, mr Parrish.

Nej, jag skojade bara.

Jag menade inte att mr Wilkison stal min mark.

Vi ogillar såna skämt, Mahoney.

Jag menade verkligen inte så. Faktiskt.

Jag klagar inte. Mr Wilkison gav mig ett bra pris.

-Jag klagar inte. -lnte mycket.

Låt bli.

Mr Parrish, håll er utanför det här.

Ni kan inte göra nåt utan pistol.

Matlock, det räcker.

Lägg dig inte i. Det är Anchoraffärer.

Det som händer i stan angår mig.

Återgå till kort och sprit, eller lämna stan. Antingen eller.

Du väljer skumma ställen att supa på för en som är gammal nog att veta bättre.

Stick härifrån.

-Stanna. -Du är visst redo för bråk?

Seså, dra pistolen, eller lämna över den.

Jag är en tålmodig man, men låt mig inte vänta för länge.

Hälsa mr Wilkison från mig.

Säg att jag tycker att du ska bort. För gör inte han sig av med dig, gör jag det.

Stick, Mahoney.

Stanna där ni är.

Stå still tills vittnena har slutat prata.

Jag tänker få rättvisa skipad snart.

Vem såg vad som hände?

De ville inte åt Mahoney.

Han användes som lockbete för att mörda sheriffen.

Du borde inte gå runt och säga sånt om mr Wilkisons män.

-Caroline har rätt. -Varför leta efter problem?

Vicesheriffen Magruder lät mördaren gå för att han jobbar för Wilkison.

Sheriffen kanske tvingade honom, precis som de sa.

Det är första gången jag ser nån skjuta nån annan i ryggen...

i självförsvar.

Och jag stod bara där.

John, du är bara upprörd för att du såg en man dödas.

Jag har sett för många dö i kriget för att låta en till göra mig upprörd.

Det håller på att hända nåt stort här i dalen.

lnom armén kallades det fiendetryck.

Först kommer Wilkisons bror Cole tillbaka från Texas för att hjälpa honom med Anchor.

Sen hamnar en tuffing med fin pistol på Wilkisons lönelista.

Sen tvingas alla småranchägare bort, en efter en.

Anchorryttarna förstör staket, skrämmer djur, skjuter.

Sånt måste man vänta sig i ett boskapsområde.

Bönderna söderut råkar ut för samma tryck.

Samma erbjudanden, i princip inget för deras mark.

Nu är Mahoney borta, sheriffen död...

och jag ska till Anchor för att prata affärer.

Vill mr Wilkison köpa ditt ställe?

Underbart, älskling. Vi kan gifta oss och åka österut genast.

Man gör inte affärer med en som skickar sex man för att skjuta en gamling i ryggen.

-Men det har inget med oss att göra. -Givetvis inte.

Du kan inte låta det stå i vägen för Carolines och din lycka.

Wilkison är den ende här som har råd att ge dig ett bra pris.

Det ger honom inte rätten att skuffa runt folk.

Man kan inte bråka med nån som började med ett par tunnland mark...

och nu äger i princip hela dalen. Du måste prata med honom.

Snälla John, för vår skull.

Tyvärr, Caroline. Jag kan bara inte.

-Jag ska nog åka hem. -Stannar du inte inatt?

Nej, jag vill kolla att mina män inte får problem.

Jag har några hetsporrar som skulle vilja skjuta på en Wilkisonryttare.

Godnatt.

-Godnatt. -Godnatt.

Tänk på saken.

Jag skulle hellre sälja nu än tvingas bort sen.

Jag har tänkt på saken, mr Vail.

John.

Ledsen, jag säger inte ens hej då.

Du sårar mammas känslor om du går iväg så.

Fast de är ju rätt fåniga, eller hur? Så som de predikar för oss.

Jag har nog slutat att ta emot råd.

Jag har skött mig själv sen jag gick med i armén.

Armén.

Så som du pratar kan man tro att det var det enda i ditt liv.

Det kanske det var, tills jag träffade dig.

Jag gillar när du säger sånt, även om du inte menar det.

Jag menar det visst.

Älskling, tala med mr Wilkison. Snälla.

Jag vet vad du tycker, men försök förstå.

Tror du inte att jag vill sälja, gifta mig med dig och åka österut?

Du förstår inte.

Jag är rädd för vad som kan hända dig om du stannar här.

En gång sa du att du var trött på att slåss.

Jag gör inte upp med Wilkison.

Snälla du, för min skull.

Jag vill inte förlora dig.

Jag älskar dig. Vad måste jag göra?

Lova att du går till Anchor. Lova det.

Godkväll, miss Vail.

Eller ska jag säga godmorgon?

Du är full igen, George.

Man måste trösta sig när ens flicka ger sig iväg med nån annan...

in i ett stall.

Jag är inte din flicka, låt mig vara.

Gå tillbaka till saloonen, där du hör hemma.

-Anständigt folk vill inte se dig. -Anständigt? Caroline?

Jag måste inte svara dig.

Du hade chansen, den spelade du bort.

Jag fixar mer pengar.

Du skulle bara ana hur många rika släktingar jag har i Boston.

De vill inte se dig, och det vill inte jag heller.

-lnte? -Du kommer aldrig ta mig från den här stan.

Vad vill du ha? En man eller en tågbiljett?

Jag vill härifrån. Och inget ska stoppa mig.

Martin, Davis och Tony driver hjorden, kapten.

Jag lät McCloud samla er för att berätta på förhand...

att jag säljer ranchen och far österut så snart jag kan.

-Sa doktorn att det gick bra? -Precis, Jim.

Den som vill kan börja packa för ett annat jobb...

med en extra månadslön, så snart boskapen är insamlad.

Ni behöver inte vänta på den nye ägaren.

Hurså? Tror du inte att han vill ha oss?

Ni kanske inte vill ha honom. Jag säljer till Wilkison.

Tänker du lämna stället till Lew Wilkison?

Jag lämnar det inte. Han vill köpa, jag vill sälja.

-Det var nog allt mr Parrish hade att säga. -Nej, det var det inte.

Det kanske tar ett tag att lösa affären.

Under tiden vill jag inte att nån löper några risker.

Jag vill inte ha nån hjälte här.

Jag må inte vara nån boskapsman, men hittills har ingen skadat sig hos mig.

Så vill jag att det fortsätter. Uppfattat?

lngen av oss vill skada oss, mr Parrish.

Men jag flyr inte från nån Anchorryttare som kommer hit och muckar gräl.

Jag förstår dig, Bud.

De förstörde min pappas staket och försökte rida omkull honom.

Pappa säger att man ska undvika problem. Försöka prata sig ur det.

Men det funkade inte med Wilkisons gäng.

Jag vet, Bud, men jag måste göra det på mitt sätt.

Visst, mr Parrish.

-Sadla min häst. Jag åker till Anchor nu. -Jag hoppas att det går bra.

Tack, Bud.

Mr Purdue.

Det är visst sant att ni säljer till de där asgamarna på Anchor.

-Vet ni nån bättre köpare? -Bara Wilkison har de pengarna.

Mr Parrish, jag ville bara påminna er...

att mamma och pappa hjälpte er den första vintern ni var här.

När ni höll på att dö.

Det har jag inte glömt.

Sälj då inte till Anchor. Vi är de sista småranchägarna.

Vi kan inte räkna med att bönderna slår tillbaka.

Ledsen, men ni kan inte räkna med mig. Det har inget med otacksamhet att göra.

-Jag glömmer aldrig er hjälp. -Visa det då.

Jag var inte med om att starta era fejder, och jag vill inte bli inblandad.

För tolv år sen dödade Anchormännen min äldste son.

De slog honom så illa att han dog i sin mors famn.

Det var deras sätt att driva bort mig från dalen.

Jag har bekämpat Wilkison sen dess, och jag tänker forsätta till en av oss är död.

Och jag kommer inte att tänka högt om de som har med honom att göra.