Oklahoma City Bombing: One Day in America

Stephen Jones sägs vara

en av Oklahomas bästa försvarsadvokater.

Det här blir tufft för honom.

Jones tar över som advokat åt Timothy McVeigh

mannen som anklagas för bombdådet i Murrah Federal Building.

Säg till när alla är redo. Okej, tack.

Mina damer och herrar, jag har ombetts

av USA:s chefsdistriktsdomare David Russell

att företräda mr Timothy McVeigh vid det federala åtalet

som relaterar till händelserna i Oklahoma City den 19 april 1995.

Jag har inte sökt eller bett om jobbet eller uppmuntrat det på nåt sätt.

Jag har blivit inkallad.

Jag hade inte väntat mig att kallas för att företräda Tim McVeigh,

så jag blev tagen på sängen.

Det var det största massmordet i USA:s historia på den tiden.

Och det skedde i Oklahoma. En plats som jag kände till väldigt väl.

Alla har rätt till ett effektivt försvar.

Det hade varit ett förnekande av hela min yrkeskarriär om jag sa nej.

I ljuset av denna stora och exempellösa tragedi

är det viktigt att rättssäkerheten segrar.

Innan dess hade jag varit inblandad i kontroversiella mål,

men jag har aldrig varit inblandad i ett där jag trodde att min familj,

eller mitt hem eller mina kollegor,

eller byggnaden där jag arbetade kunde vara i fara.

Är ni orolig för allmänhetens reaktion

mot mr McVeigh och i förlängningen mot er?

Jag antar att det ärliga svaret är att ja, jag är orolig.

Domaren sa: "Stephen.

Jag hoppas att jag inte har skrivit under din dödsdom."

Och jag sa: "Då är vi två."

Och han sa: "Sheriffen tar dig till din nya klient."

Jag gick in i ett litet rum och det satt en ung man där som reste sig.

Han hade kortklippt hår och var smalare än jag trodde.

Det var Tim McVeigh.

Jag sa: "Mr McVeigh, jag heter Stephen Jones

och jag har utsetts att företräda er."

Och han sa: "Jag hörde att du skulle komma."

Med tanke på det oerhörda som han hade gjort,

hade jag förväntat mig att se nån som verkade orolig.

Han verkade lugn.

Han gav mig ingen anledning att tro att han skulle spränga en byggnad-

och döda 168 personer.

Så jag började försöka förstå hur det kunde hända.

TRE DAGAR EFTER BOMBDÅDET

Hur långt har ni kommit med att ta reda på var alla är eller var?

Det finns ingen på nån av våningarna.

Det finns inga kroppar kvar.

Borta vid byggnaden fick vi reda på att McVeigh hade fångats

och att han var amerikan och veteran.

Det var många veteraner där.

Brandmännen kunde inte tro det.

De ville att han skulle föras till byggnaden.

Vissa saker kan inte förklaras tillräckligt bra

utan att man får se det och känna det.

Det var enkelt:

Ta hit honom. Vi vill visa honom vad som hände på nära håll.

På nära håll.

Låt honom få uppleva det här. Det var ilska.

GUD VÄLSIGNE OKLAHOMA CITY

På Credit Union förlorade vi 18 av våra anställda.

Över hälften av vår personal.

Det var en tid av

hemsk, hemsk sorg och bedrövelse.

Dagarna efter bombdådet satt alla i Oklahoma City-

- och pratade: "Hörde du det här? Läste du det här?"

Alla var äcklade och försökte förstå

vilken typ av människa som kunde göra det här.

Ingen hade gått igenom nåt liknande förut.

Man visste inte när det nya normala skulle börja.

Det fanns inget sätt att veta.

Vi förhörde Timothy McVeigh och frågade honom först:

"Vet du varför vi är här?"

Han sa: "Jag antar att det handlar om Oklahoma City-grejen."

Och sen gav han oss absolut ingenting.

Ingen inom FBI hade jobbat på ett liknande fall förut.

Det kändes personligt, för jag kände många i byggnaden.

Det var mitt ansvar att göra allt-

- för att ge offrens familjer nån slags sinnesfrid.

Vi var bara tvungna att göra rätt.

Först behövde vi ta reda på varför han gjorde det.

När Tim McVeigh greps beslagtogs hans bil.

Efter att vi hade beslagtagit bilen genomsöktes den.

Där fanns regeringsfientlig litteratur.

Det fanns en lapp där det stod:

"När regeringen fruktar folket, finns frihet.

När folket fruktar regeringen finns tyranni."

Och under det hade nån skrivit: "Nu kanske vi kan få frihet."

Under vår utredning hittade vi också ett urklipp från "Turners dagböcker",

en bok som pratar om att bomba FBI:s högkvarter.

Det är en manual för hur man utför ett sånt här bombdåd.

Det står: "I dag började det äntligen. Efter alla dessa år av prat

och inget annat än prat, har vi äntligen vidtagit vår första åtgärd.

Vi är i krig med systemet och det är inte längre ett ordkrig."

När jag såg urklippen tänkte jag: "Herregud."

De visade mig hur mycket hat den här killen hade inom sig.

Han gjorde det här, han dödade alla de här människorna.

Vem tror han att han är som sätter sig själv som domare, jury och bödel?

Allt pekade på att bombdådet var ett politiskt motiverat brott.

Det var en attack mot regeringen.

FYRA DAGAR EFTER BOMBDÅDET

Det var en hemsk sak...

...som hände när jag var president, i en federal byggnad.

Det visade sig att det var inhemsk terrorism.

Nationen behövde höra från presidenten

som råkade vara jag då.

Vad som hände, vad vi skulle göra åt det

och hur vi skulle hantera det framöver.

Senare i dag, 15.00 lokal tid, kommer klockor att ringa över hela staden,

vilket signalerar början på en nationell sorgegudstjänst.

Jag förväntade mig inte att folk skulle dyka upp.

Men när vi kom fram till minnesgudstjänsten såg vi

tusentals människor som köade för att komma in i byggnaden.

Då gick det upp för mig att det här är en stor grej.

Det gav mig en känsla av frid att veta att så många brydde sig.

Jag ville inte vara nån annanstans. Det hade varit pliktförsummelse.

Nationens ögon var där. Nationens hjärta hade krossats där.

Jag bad tyst att jag skulle hitta rätt ord,

rätt ton och rätt rytm för att nå fram till

så många amerikaner som möjligt.

Fairgrounds Arena har runt 8 000 personer på läktarna idag.

Vi vet att tusentals av er är med oss

i kyrkor runt om i delstaten när vi nu ska börja läka.

Och där sitter en mor som förlorade två barn

som gick i förskolan på andra våningen i Murrah-kontoret.

Nitton barn dog i byggnaden den dagen.

Jag tror inte att man kan uppleva större smärta eller lidande

än när man förlorar ett barn.

Det vet jag säkert.

Än mer så när man förlorar två på en gång.

Hela gudstjänsten var väldigt terapeutisk för mig.

Att ha folk omkring sig hjälper en att behålla förståndet,

för man vet att man inte är isolerad

och inte den enda personen som går igenom den här mardrömmen.

Jag pratade med president Clinton den dagen.

De förde in oss i ett rum och vi presenterades.

Jag blev chockad. Jag förväntade mig inte det.

Jag beundrade henne för att hon ens kunde prata.

Om jag hade förlorat mina två- och treåriga pojkar

som var friska, livliga och lyckliga hade jag nog inte kunnat prata.

Hon påminde mig om varför hela det här terroristsnacket

om att det krävs civila offer

för att främja den större saken bara är skitsnack.

Vem vet vad en av de pojkarna kunde ha gjort med sitt liv.

Vad de båda kunde ha gjort med sina liv.

När jag skulle tala kände jag stor press.

Mina damer och herrar, s president: Bill Clinton.

Jag tänkte att man måste förstå exakt hur de här människorna känner.

Men man får inte låta det paralysera ens förmåga

att prata med dem om framtiden.

Jag hoppades bara att jag skulle säga det rätta.

Tack så mycket.

Guvernör Keating och mrs Keating. Pastor Graham.

I dag förenas vår nation med er i sorg. Vi sörjer med er.

Ni har förlorat för mycket, men ni har inte förlorat allt.

Och ni har definitivt inte förlorat USA,

för vi kommer att stå vid er sida.

Till alla mina medamerikaner bortom denna sal säger jag

att en sak som vi är skyldiga dem som har betalat priset

är vår plikt att rena oss själva

från de mörka krafter som gav upphov till denna ondska.

De är krafter som hotar vår gemensamma fred, vår frihet, vår livsstil.

Vi ska stå upp mot rädslans krafter.

När det talas om hat, låt oss stå upp och säga ifrån.

När det talas om våld, låt oss stå upp och säga ifrån.

Ställda inför döden, låt oss hedra livet.

Som Paulus förmanade oss,

låt oss inte besegras av ondska, utan besegra ondska med godhet.

Rättvisan kommer att segra.

Enligt vännerna levde den värsta massmördaren i USA:s historia

vad som bäst kan beskrivas som ett vanligt liv.

Det kanske är det som gör McVeighs brutala attack så svår att förstå.

I början träffade jag McVeigh varje dag.

Jag träffade honom mer än nån annan.

- Sover du bra? - Jag sover jättebra.

- Okej. - Telefonerna fungerar.

- Bra. Och inga andra problem? - Nej.

- Du är frisk? - Ja.

Personalen är exceptionell, de kollar till mig varje dag.

- Och näsblodet du hade? - Det har inte hänt igen.

Okej. Så allt är bra.

Att pratade med honom var surrealistiskt.

Normal, välanpassad, inga känslor, ingen ilska.

Han kunde recitera hela självständighetsförklaringen.

Han var en veteransoldat och hade tjänat sitt land väl.

Han fick bronsstjärnan för sin tjänstgöring.

De delas inte ut rutinmässigt.

Han berättade om sin filosofi och bakgrund

och vilka sociala eller politiska frågor som drev honom.

Och jag insåg att det fanns en ilska mot USA:s regering.

Vid den tiden sjöd upprorskänslorna precis under ytan

i stora delar av landets centrala delar.

Det var orsakat av många faktorer som jordbruk och ekonomi.

Familjen Clinton bidrog till det i McVeighs ögon.

Vi fick veta att McVeigh blev desillusionerad

efter att han lämnat armén.

Han misslyckades med att ta sig in i specialförbanden

och han letade efter nån att skylla sina misslyckanden på.

Och den enhet han skyllde på var den federala regeringen.

Vi intervjuade mängder av Tim McVeighs vänner och familj

och folk han förknippades med.