La Dolce Villa

Tack.

Montezara... Fem. Spår fem.

Behöver du hjälp uppför trappan? Jag tar tag i nederdelen.

- Tusen tack. - Ingen fara.

Hej! Herregud, se på dig!

- Bra, du kom fram i ett stycke. - Nej. Jag hittar knappt staden på kartan.

- Det är din första semester på flera år. - Ingen resa till Italien är en semester.

Okej... Inte "förbannelsen" igen.

Den är verklig. Efter college tappade jag passet här.

På smekmånaden fick vi influensa och det regnade varje dag.

Jag fattar inte att Liv fixar det.

Det var tur att jag såg på Instagram att hon vill köpa ett eneurohus.

- Har hon inte köpt det? - Inte om jag bestämmer.

Jag ska hämta min dotter.

Du är Eric Field i Italien, inte Liam Neeson i Taken.

Okej, då. Jag skickade förresten en pitch för Northstar.

Så bra. Slappna av och njut av landskapet.

- Vi hörs senare. - Javisst.

Jag borde ha gjort mitt Instagram privat.

Den dotter jag kände hade börjat med: "Hej, pappa."

Hej, pappa.

Jag tar det. Får farsgubben en kram?

Kom igen.

Tack.

Vad gör du här? Du har ju sagt att du aldrig skulle åka till Italien.

Jag gör ett undantag för dig, min dotter, som stack mitt i natten...

- Ett nattflyg. - ...utan ett ord.

- Jag skickade detaljerna på WhatsApp. - Va? Du försvann.

- Jag är på sociala medier varje dag. - Du råkar köpa en italiensk villa?

- Ville du aktivera Bat-farsan-signalen? - Nej.

Men det gjorde du.

Vet du vad? Som du vill, Bat-farsan. Jag lämnar dig på hotellet.

- Jag ska köpa hus med borgmästaren. - Så det är inte klart än?

Utmärkt. Jag kom i tid.

- Tänker du försöka stoppa mig? - Jag behöver kaffe för det här.

Jag antog att du skulle bli nöjd med Italien.

Äta pizza, se ruiner, använda din italienska för att charma söta kypare.

- Du antog. Du frågade inte. - Du hör ju inte av dig.

Jag var upptagen med jobb. Jag var engelsklärare i Milano.

Jag var barnflicka i Florens. Jag skördade oliver.

För några veckor sen var jag på väg till en vinfestival, men tog fel tåg

och hamnade här. Det var bara...

Pang.

"Pang" vad då?

Jag saknar några steg i din historia.

Det är svårt att förklara. Montezara är en känsla.

Jag känner bara jetlag. Kan vi snabbspola till hela "köpa en villa"-tramset?

Det är sant. Småstäder säljer hus för en euro för att folk ska flytta in.

Borgmästaren berättade om planen.

Ja, en plan för att svindla folk.

Jag ansökte, blev godkänd, och nu är jag Montezara-bo.

- Men jag antog... - Det ordet igen.

...att du skulle komma hem till Ohio till rumskompisar, lön, tandförsäkring...

- Du skulle bli vuxen. - Är inte att äga ett hus att vara vuxen?

Jag var tvungen att öppna kaféet.

- Du verkar älska kaféet mer än mig. - Jag älskar er lika mycket.

Lika mycket? Menar du allvar?

- Nej... - På allvar?

- Inte lika mycket. - Jag står inte ut!

Är de dina vänner?

Cesare och Donata. De gör slut nästan varje dag.

- Ciao, Olivia. - Ciao.

Ciao, Cesare. Två kaffe, tack.

Nico, två kaffe till Olivia.

- Tack. - Varsågod.

Kanske den här skönheten vill ta en kaffe med mig.

Charm funkar inte på mig, Giovanni.

Det har aldrig gått så dåligt förut.

Det är bra med nya erfarenheter.

- Jag betalar för kaffet. - Tack.

Men att äga ett hus är lite dyrare än kaffe.

Jag tänkte använda mammas fond.

Den består av investeringar. Då måste du sälja och betala skatt. Ännu ett vuxenord.

Du säljer inte in hela vuxengrejen särskilt bra.

Sist jag kollade var du vuxen, Liv. Kom igen, du...

Ungar, va?

De vet hur de ska göra en galen. Man ger dem plats...

Man vill vara den coola pappan, eller hur? Men inte när det gäller dåliga idéer.

Hon bryr sig aldrig om min åsikt ändå, och nu har hon lurats att köpa ett hus...

- Så bra! Ni har träffats. - Va?

Det här är Francesca Pucci, Montezaras borgmästare.

Välkommen till Italien, mr Field.

Tusan också...

- Vad har du nu gjort? - Han vill nog avbryta köpet.

- Precis. Vi avbryter köpet. - Nej, det gör vi inte.

Vi har redan påbörjat pappersarbetet och tagit handpenningen på 5 000 euro.

Femtusen? Var inte priset en euro?

Vid alla villaköp ingår en handpenning, för att försäkra att arbetet blir gjort.

Jag får tillbaka pengarna när renoveringen är klar.

- Det är verkligen svindleri. - Jag tänker titta på hus idag, okej?

Kan vi få prata ensamma?

Varför är du så inställd på det här?

När mamma låg på sjukhus kollade vi upp eneurovillor på nätet.

Vi tittade på bilder före och efter och pratade om hur vi hade gjort.

Vi skulle ansöka när hon blev bättre.

Jag trodde att det bara var en dagdröm för att klara en svår tid.

Det var bara en dagdröm, men därför vill jag göra verklighet av den.

Mamma var stolt över sitt italienska arv, och jag känner mig närmare henne här.

Varför har du aldrig sagt det?

Okej, för att jag aldrig lyssnar.

Okej.

Francesca?

Okej! Då går vi och ser vad man får för en spänn här.

Hus... nummer ett.

Vänta... Ja!

Jag förstår priset nu.

- Förväntade du dig Sixtinska kapellet? - Det behöver bara lite kärlek.

Vi kan nog gå vidare.

Den här vägen.

Hus nummer två.

Det är luftigt.

Jag förväntar mig inte Sixtinska kapellet, men jag förväntar mig ett tak.

Titta. Rumskompisar. Vi kan nog gå vidare. Fort.

På allvar?

Nino är ett renoveringsgeni.

- Francescas svåger är min hantverkare. - Så det är en familj av svindlare?

Ursäkta mig ett ögonblick.

Även med ett renoveringsgeni inser du väl att du måste göra det själv?

Jag lär mig längs vägen.

Det är inte som att jobba som barnflicka eller på en renässansfestival.

Jag förstår drömmen, men ibland måste man möta verkligheten.

Hör du mig, Matteo?

Ja, Francesca. Hej.

Jag är här med en man från vägunderhållsföretaget.

Montezaras check gick inte igenom.

Använd nödkreditkortet. Det ligger i nedersta skrivbordslådan.

- Den sitter fast. - Sparka till den.

Nej, inte nu heller...

- Hårdare. Förstår du? - Hårdare... Ja.

- Så där, ja. Ja! Tack, Francesca. - Bra. Så bra.

Se dina 5 000 euro som en dyr läxa, och så åker vi hem.

Jag har ett hus till att visa er.

Rent tekniskt står det inte på listan, men jag tror att du kan gilla det.

Kom igen, tjejen.

Gillar det? Jag älskar det. Det är vackert. Titta på olivträden.

- Varför är inte det här huset ett vrak? - Ägaren dog nyligen.

En excentrisk gammal man som vi kallade "Mario il burbero", buttre Mario.

Maltese! Här är du, din dumma get. Hon tillhörde Mario.

Nu turas vi om att mata henne. Hon kan ingå i priset på en euro.

Kan jag betala för att bli av med henne?

Oj, så stort.

Ja.

Fantastiska tak.

Huset byggdes av en känd lokal arkitekt, Greco.

Kom. Där ligger sovrummen.

Där har vi el och vatten. Allt är lite gammalt, men det fungerar.

Här finns till och med en fresk som buttre Mario målade själv.

Det var riktigt vackert.

Sjyst...

Ett äkta italienskt rum med utsikt.

Vänta, är det här köket?

Buttre Mario var inte mycket till kock. Han förlitade sig på sin gamla mikro.

Jag känner med dig, Mario. Två minuter är grejen när man lever ensam.

Härligt deppigt, pappa.

- Vad då? Du lagar inte mat. - Nej, men du gör det. Eller gjorde.

Pappa har en hemlighet.

Innan han blev tråkig restaurangkonsult jobbade han som kock.

Full av överraskningar.

Men sen bytte jag bana för att ta hand om min familj.

Men du har inte gått tillbaka till att bli kock.

- Jag gillar att laga mat åt dig. - Lustigt. Det har du inte gjort på länge.

Då skulle du behöva komma förbi på middag. Nånsin.

Du sparade verkligen det bästa till sist.

Villan är inte med på den officiella listan än.

Mario dog som ungkarl utan testamente. Vi måste hitta eventuella arvingar först.

Lämnade han inte huset till geten?

Hans släktingar här var inte intresserade. För mycket jobb, för långt bort.

Alla eventuella avlägsna släktingar besvarade aldrig våra samtal och mejl,

så då donerades huset till Montezara.

- Det här är rätt ställe. Jag känner det. - Är vi överens?

- Kunde du inte bara skaffa en tatuering? - Det har jag gjort. Gamla nyheter.

- Va? Var? - Oroa dig inte.

Då antar jag att vi äger ett eneurohus.

Toppen!

Va? Ska du stanna?

Jag måste hjälpa Liv med renoveringen i några veckor, max en månad.

En månad? Då missar du Northstar-pitchen. Vi konkurrerar med Perfect Plate.

Ja, men du kanske kan pitcha till Northstar-cheferna. Du är redo.

Eric, det är ditt jobb. De kommer att vilja träffa dig.

Vi kan förbereda bilder och menyer över Zoom. Du är mycket charmigare än jag.

Smicker kanske kan få dig nånstans, men skynda på med renoveringen.

Okej, Eric Field, som lever livet i en italiensk villa.

- Vem hade trott det? - Åtminstone inte Liv. Vi hörs imorgon. Ja.

Jag trodde att du skulle packa upp.

Ja, jag är klar.

- Du skulle kunna lägga undan dina saker. - Hur vet jag då var allt är?

Visst.

Det finns inga av mina saker på hotellet. Varför bor du inte där?

- Du ska inte vara ensam. - Det är jag inte. Jag ska gå ut.

Jag ska träffa Donata och höra allt om hennes uppbrott igen.

Jaha. Okej.

Okej.

Var inte ute för sent. Vi börjar tidigt.

- Stracciatella, tack. - Så klart.

- Det är min favorit också. - Hej. Jag har faktiskt aldrig smakat.

Eric, det här är Bernardo.

Bernardo, det här är Olivias pappa.

Jag ska vara med på renoveringsmötet imorgon.

Bernardo är vår lokala geometra.

Det finns inte i Amerika. Det är som...