Time and Water

TILL MINA KÄRA

OM NI HITTAR DEN HÄR TIDSKAPSELN TRYCK PÅ "PLAY"

Hallå?

Hallå.

Hallå?

Jag hoppas att det här når dig.

Vi kommer aldrig att träffas, för vi lever i olika tider.

Jag kan inte skicka en glaciär till dig...

men jag kan åtminstone skicka det här.

Kapseln kunde ha varit fylld med ormar från Amazonas.

Boaormen på mina axlar tillhör min favoritmorbror John.

15 år senare ber han mig hjälpa honom att forska

om den stora anakondans parningsbeteenden i Venezuela.

Jag skulle ha varit här,

men planerna krockar med mitt eget parningsbeteende.

Så jag stannar i min egen hemvist här på Island

och skriver poesi och science fiction.

Andri Snær Magnasons bok Berättelsen om den blå planeten

har sagts vara världens mest fantastiska bok.

Det är den mest politiska isländska romanen jag har läst på länge.

Hulda!

Där borta är glaciären. Hoppsan!

Där är glaciären.

Där!

Det första du ska få är en saga som jag berättade för mina egna barn.

Den handlar om vårt hem.

Först fanns tomrummet.

Sen möttes eld och is.

I kaoset uppstod Audhumbla, en ko gjord av frost och snö.

Från hennes kropp kom hundratals glaciärer...

som karvade ut berg och dalar.

Från hennes juver rann fyra floder som närde världen.

Hennes is skapade ett hem här på Island

och Island blev ett hem för alla oss.

Vi har levt med isen i tusen år.

Le mot mig!

"Isgland"... Isgland?

- Är det rätt? - Ja.

- Bra jobbat. - Isgland.

Men det där var bara början, och du behöver få många historier.

Jag får med norrskenet! Oj!

Det rör på sig!

- Nu försvann det. - Det är här borta nu.

Jag vet inte hur gammal du är när du får det här.

Jag är 53 och talar till dig från år 2026.

Och så här ser Island ut nu.

Jag har nog aldrig sett något så vackert.

- Vad tycker ni, tjejer? - Det är svincoolt.

Den här vägen är så vacker.

- Andri, är du med? - Ja.

Min kärlek till den här platsen kommer från dem som uppfostrade mig.

Mina föräldrar... och mina mor- och farföräldrar.

I vår familj är vi först och sist med mycket.

Morfar Jón var den sista i en 1 000 år lång ätt som föddes på den här gården.

Mormor Dísa var alltid den första som skrattade.

Farmor Hulda var den första kvinnan som flög på Island.

Morfar Árni var en av de första som utforskade Islands glaciärer.

Men jag blev den första att ta farväl av något...

som vi aldrig trodde att vi skulle kunna förlora.

Har den äran idag Hon fyller elva, vår Hulda

Hon fyller elva idag

Nu är det år 2019.

Det yngsta av mina fyra barn, Hulda, fyller elva.

Hulda, den sista av mina mor- och farföräldrar, lever fortfarande.

Du har mycket att leva upp till, Hulda.

Vi är Huldorna, vi två.

Mormor Hulda var gift med min Morfar Árni i 60 år.

Nu har det de älskar mest i världen börjat dö.

Ok var 2014 den första glaciären som klimatförändringarna utplånade.

Nu ska en begravningsceremoni hållas för glaciären i augusti.

Dess minnesmärke blir det första i sitt slag i världen.

Att ha en begravning för en glaciär känns overkligt.

Min hemkänsla börjar försvinna.

Jag hade länge samlat mina morföräldrars glaciärhistorier.

Nu ser jag dem plötsligt i ett nytt ljus.

Jag känner ett behov av efter att samla ihop dem alla

i tron att framtiden kan ha användning för dem.

Min favoritberättelse handlar om när mina morföräldrar blev kära på isen.

Det här är deras bilder.

Här är de på sin smekmånad år 1956.

Och här är de år 2004, 2010...

och 2017.

Redan när jag var liten längtade jag efter att gå upp i bergen.

På våren började jag konstigt nog känna lukten av glaciär.

- Hur luktar en glaciär? - Jag kan inte beskriva det.

Det var något speciellt.

Doften förde så mycket spänning med sig.

- Hur träffades ni? - På en fjällvandrarträff.

Jag blev förtjust i henne direkt.

Till mamma sa jag: "Om jag bara varit pojke, då hade jag gjort det och det!"

Jag ville ha äventyr.

Jag var redo för allt.

Árni sa till mig: "Vi ska upp på Vatnajökull."

Jag sa: "Får jag följa med?"

Byns skidåkare tyckte att jag var galen som släpade med en kvinna.

Så löjligt!

Den största glaciären är Vatnajökull.

Den täcker en tolftedel av Islands yta och är Europas största glaciär.

Än idag är turer till Vatnajökull utmanande.

Det är bara för välutrustade och erfarna bergsbestigare.

- Vi var en hel vecka på glaciären. - Vi har inte skilts åt sen dess.

Vi gifte oss på fredagen

och åkte tidigt nästa morgon på en treveckorstur.

Efter det åkte vi ofta upp till Vatnajökull

med det isländska glaciärforskningssällskapet.

Det här var i början av kartläggningen.

Det här är samma slags mätningar som de gör idag.

- Frös ni inte? - Nej, aldrig. Vi var ju nygifta!

- Ser du glaciären som ditt andra hem? - Ja.

Det är som en annan värld uppe på glaciären.

Allt är vitt.

Det tar aldrig slut.

Hur gamla är ni nu?

- Det har jag glömt. - Du fyller 95, Árni.

- 95? - Ja.

- Ja, du håller koll åt mig. - Jadå, det gör jag.

Det gör du alltid, älskling.

Jag vet inte hur jag skulle ha tagit mig igenom livet

om jag inte hade haft henne med mig.

Jag vill att ni ska få lära känna glaciärerna som de gjorde.

Som jag gör.

Så här låter en glaciär.

Man kan inte riktigt se det, men den rör sig.

När det snöar tillräckligt länge i år efter år

blir isen tung och börjar röra på sig under sin egen vikt.

Det är den rörelsen som kännetecknar en glaciär. Is som har börjat leva.

Glaciärers liv räknas i geologisk tid,

i århundraden och årtusenden istället för i månader och år.

Den gamla isen är blå i färgen.

Ju djupare blå, desto äldre är den.

Så länge det snöar mer än det smälter fortsätter glaciären flöda.

Den här cykeln ger liv åt marken.

Mina morföräldrar trodde att glaciärer alltid skulle finnas.

Det trodde jag också.

Men en dag år 2014 kom det här på nyheterna.

Okjökull i regionen Borgarfjörður

har varit känd som Islands minsta glaciär,

men snart kommer den inte att kallas glaciär längre.

Glaciologen Oddur Sigurðsson är på väg uppför berget

för att utfärda en dödsattest åt glaciären.

Jag skrev att dödsorsaken var extrem sommarvärme.

Okjökull var bara 700 år gammal när den försvann.

Det är en spädbarnsålder för en glaciär.

Runt år 1900 var den ungefär 15 kvadratkilometer stor.

Men de senaste 15 åren

har den krympt snabbare än jag trodde att glaciärer kunde krympa.

Den har minskat anmärkningsvärt snabbt.

Den rör sig inte längre och räknas därför som "död is".

Kommer en glaciärs död att kännas lika historisk för dig som för mig?

För mig var det nu horisonten rämnade.

Framtiden vi har varnats för är inte längre avlägsen. Den är här.

Tiden rinner ut.

Första gången jag kände så här tog jag upp en kamera.

Utan att veta det påbörjade jag den här tidskapseln till dig.

Det är 1997.

Min flickvän Magga har precis fött vårt första barn, Hlynur.

Det här är Hlynurs första bad med sin mamma.

Visst är det vackert?

Samtidigt berättar min farfar Jón att han kanske är döende.

Alla skyndar vi oss till hans hus vid havet.

Här är vi fyra generationer i gräset.

Tronarvingarna.

Den äldsta mannen med sin äldsta son, hans äldsta son och hans äldsta son.

Han är den äldsta av dem alla.

Se så cool han är.

Jag är inte redo att ta farväl.

Tidigare samma sommar tar jag ett jobb på nationalarkivet,

platsen som bevarar Islands äldsta handlingar.

Varje arkiv är en portal som skickar mig till en annan tid.

Jag reser genom Eddorna till år 1220

när våra myter om gudar och kosmos först transkriberas.

Landnamsboken tar mig till 874 och Islands första bosättning.

Nu är jag i år 1862, i en folksaga om alver.

Här har en alv lurat in en herde i sitt hem bland klipporna.

Sen landar jag i vardagsrummet hos en gammal kvinna född 1918.

Hon sjunger en av Islands äldsta konstformer:

en diktart som kallas rimor. Rímur betyder rim på isländska.

Rimorna är en så häftig upptäckt för mig att jag visar upp den på tv.

Jag hade aldrig hört något liknande.

Men när jag började lyssna noga på texten var det så mycket sorg i den.

Den handlade om hur den gamla tiden förföll.

När jag lyssnade på de konstanta upprepningarna och rytmen

blev jag helt förtrollad.

Jag spelar upp inspelningarna för min son när han blir kinkig.

Han lugnar ner sig så fort melodin sätter igång.

Den gamla kvinnan sjunger min son till sömns. En förlorad värld återupplivas.

Vi filmar honom nu, när han inte kan göra något.

När han börjar prata och vara rolig kommer vi att ha slutat med det.

Men det här har jag kvar.

Jag var aldrig en sån där riktig nörd med en riktig kamera.

Men farfar Jóns sista sommar spelar jag in det jag kommer över.

Andri, finns det en zoomlins på den där?

Ja.

- Är du säker? - Ja.

När du ser tillbaka på de senaste 50 åren, vad tar du då med dig?

Va?

- Att det är kul att göra misstag. - Är det kul att göra misstag?

Det har jag märkt.

- Det har du märkt, alltså? - Ja.

Och att det aldrig lönar sig att spara pengar.