The Bureau (Le Bureau des légendes)

Personerna och händelserna i serien är fiktiva.

Alla likheter med verkligheten är ren tillfällighet.

Vårt uppdrag är enkelt: att ta reda på allt som andra vill dölja.

Det vill säga fiender, främlingar, allierade... Alla de som inte är vi.

De berättar inte allt, de visar inte allt, men vi vill veta.

Så vi gräver, vi snokar, vi lyssnar, vi observerar, vi värvar...

Det är det som är vårt yrke: information.

Och att ljuga är en del av jobbet. Vi ljuger för alla.

Det är därför lojalitet är det yttersta värdet.

Utan denna lojalitet är vi dömda att äta upp varandra inifrån.

I fjol förlorade vi en hemlig agent, Cyclone–

–som togs som gisslan av Islamiska staten i Sahel.

Och i år har en annan hemlig agent, Phénomène, gripits i Iran–

anklagad för att ha spionerat åt CIA.

Jag har samlat er här i dag

för att ni före alla andra ska få veta...

...att jag förstås tänker lämna in min avskedsansökan till byråchefen.

Oroa er inte för mig. Pensionen är ändå nära förestående.

Det kommer att ske förändringar här. Det är viktigt.

Vi har ju redan fyllt vår kvot med funktionsnedsatta...

Det får jag jämt höra. Ett kontor, men inte en enda krympling! Nu är det löst.

Hur ska vi klara oss utan dina slipsar?

Här!

Den är till dig.

Då går jag och berättar den goda nyheten för Moule à Gaufre.

Och vi kan ju ta en avskedsdrink i kväll, om ni vill.

Välkommen tillbaka, Raymond.

Jag vägrar ta emot er avskedsansökan. Ni ska inte behöva ta smällen för detta.

Men jag vill att ni lämnar byrån, tillfälligt.

För att neutralisera DeepBlue, Chevalier.

Malotru är på plats, som "fri elektron". Ni känner honom. Gör mig den tjänsten.

Flydde han dit för att utföra sitt uppdrag eller använde han uppdraget som flykt?

Det kvittar. Det passar bra.

Om Malotru tänker fixa det här har vi en agent på plats–

–som vi kan beteckna som avfälling om det skulle komma fram. Nå, tackar ni ja?

Vem ska då ta smällen?

Illojalitet är som en klusterbomb.

Den orsakar skador på oväntade ställen, långt efter det att den har släppts.

Illojalitet är som cancer. Man vet aldrig om man blir helt fri från den.

Varje dag kan det dyka upp en metastas.

Jag har upplevt fall av illojalitet under min karriär.

Allvarliga fall, som etsat sig fast i minnet–

–men det här fallet kommer att bli en legend.

CEYLANPINAR, TURKIET

Hej då.

–God dag. –God dag.

Visa mig papperet.

Det är väl Hafiz Muhammad Ashmi som har skickat dig?

Turkiska Ceylanpinar ligger vid Syriens gräns.

Här bor främst kurder, styrda av Peshmerga.

Guillaume ansåg det säkrast att ta dit självmordsbombaren Fatiq.

Den röda pricken är Guillaumes mobil, den blå Fatiqs.

–Hur ser planen ut? –Guillaume ska försöka övertala Fatiq.

Jag ville hjälpa till, men så kom jag att tänka på mamma och mina bröder.

Blev du rädd?

Mannen som tysken ska intervjua är en islamisk hjälte.

Han är en betydelsefull person.

Min familj kommer att bli straffad om jag gör det. Jag kan inte göra så mot dem.

Ge mig din väska. Ge mig den.

Gå och krama om din mor. I väg med dig!

I väg med dig nu!

Ring Guillaume och hör hur det gick.

–Ja? –Chloé Depoid här. Har du träffat Fatiq?

–Ja, han är rädd och vill inte göra det. –Gick han inte att övertala?

–Nej. –Och?

Så vi har ingen fotograf längre, men vi har fortfarande en kamera.

Be Schnabel komma hit. Säg att hans nya fotograf väntar på honom.

–Vad...? – Tänker han göra det själv? –Ring upp honom igen.

Franskläraren Paul Lefebvre inblandad i jihadisten Toufik Boumazas död...

Schnabel lär ringa om sin försvunna fotograf.

Säg då att du skickar en hit, om inte Guillaume säger nåt annat.

–Vad tänker han göra? –Ring mig om det händer nåt.

Det är Schnabel...

–Hallå? –Min fotograf stack – med utrustningen.

–Vi skickar en från Istanbul. –Jag åker inte tillbaka!

Nej, det blir närmare Raqqa, i Ceylanpinar.

Guillaume Debailly borde ha levt på 60-talet. Han är en mästerspion.

Han hade bemästrat kalla krigets spelregler.

Han duperar en utan att ge nåt tillbaka. Man anar aldrig hans avsikter.

När man tror sig veta dem, får han en alltid att tvivla. Jag tror att...

...han kan få en till vad som helst.

Ett grymt vapen som vänt sig mot oss.

Exakt när började ni ana att han jobbade åt CIA?

En del av mig visste det när jag fick veta att Nadia El Mansour hade släppts.

Och en annan del av mig ville inte tro på det, kunde inte tro på det.

Jag har faktiskt rätt att få veta!

Kom in.

Sätt dig.

–USA ger Iran Hossein Omidvar tillbaka. –Jaha?

Iranska regimens hemliga finansiär av utrikesverksamhet.

USA har hållit honom fången i två år.

–Lämnar de honom i utbyte mot Marina? –Ja, exakt.

Det är det vi håller på att organisera med dem.

Det kan ta tid att lösa alla detaljer, men det kommer att gå vägen.

Tack.

Utväxlar vår president Hossein Omidvar mot fransyskan blir det en politisk seger.

Det får inte hända.

–Var befinner sig fransyskan nu? –Hon ska flyttas till Bandar Abbas.

Hon måste försvinna.

Ers excellens, det kan bli svårt.

Och om hon skulle försöka fly under transporten?

Jag tror att hon kommer att försöka fly.

–Schnabel åker till Guillaume. –Hör vi nåt?

Ja, Schnabel har satellittelefon. Har han täckning kan vi nyttja den som mikrofon.

Motorljud och en prasslande kavaj.

Andreas Schnabel? Hej! Paul Lefebvre. Chloé Depoid skickade mig.

–Har du med utrustningen? Får jag se? –Strax.

–Vad hände med din fotograf? –Jag tror att han blev rädd.

Det blir allt svårare. Snart får jag väl göra mina reportage helt på egen hand.

–Varför gör du inte det? –Folk måste ju veta att jag är på plats.

Att jag inte skickar dit nån som får ta riskerna i mitt ställe. Frilansar du?

–Ja. –Hur länge har du gjort det?

Det borde jag egentligen inte säga... I några månader, bara.

–Och de skickar dig?! –Jag kan mitt yrke.

Och jag jobbar ofta åt Imédia. Jag var i Istanbul för dem på ett brådskande jobb.

Hur vet jag att inte du också fegar ur?

Jag vill inte missa att få jobba med dig.

–Jag kan inte alls garantera din säkerhet. –Jag behöver ingen garanti.

Varför det?

–Vill du inte leva längre? –Jo, jag behöver bara ingen garanti.

Utmärkt. Då ger vi oss av. Det är ingen idé att dra ut på det.

När Schnabel ringer om sin nya fotograf ber du att få prata med Guillaume.

Fråga vad han tänker göra.

Ursäkta, men det vet vi mycket väl. Det är han som är självmordsbombaren!

–Han är allt utom det. Han har en plan. –Jag ser inte vad det skulle vara.

Nej, du är ju inte heller Guillaume...

Han var generös från början, gav mig

råd och lärde upp mig, kan man säga.

Det förvånade mig att han ville dela med sig.

Och han fick mig att undvika obekväma situationer.

En dag var jag på gränsen...

Har han varit på gränsen? Är det det man förebrår honom?

Vet ni inte det, är det inte meningen att ni ska veta det.

Ni utreder en man som i detta nu tar enorma risker för att skydda alla.

Vad pratar ni om?

Vet ni inget, ska ni inget veta.

Hej.

Hej.

–Jag visste inte att du var här. –Jag försökte ringa, men du svarar inte.

Gick det bra?

–Vad pratar de om? –Guillaume.

–Vet du varför? –Nej, han har visst gjort nåt...

Då så... Jag ska låta dig fortsätta.

–Är allt bra? –Ja, jättebra.

Imponerande...

Ja, men jag förstår dig. Om du bara hade en fot vet jag inte heller om jag...

Det hör inte hit. Jag är på ett uppdrag.

–Jag förstår. Glöm det. –Utanför jobbet.

Javisst.

Ska vi ses?

Jag har aldrig känt mig manipulerad. Det är en absurd fråga för mig.

Inom alla yrken, företag och institutioner står personliga intressen på spel.

Man utnyttjar ofta kolleger, förvränger saker och styr andras arbete och tankar.

Det som förvånar mig är att ni genast säger ifrån.

–Tycker ni att det är skumt? –Nej, förvånande.

Ni är alltför mån om att försvara honom.

Kontaktpersonens roll är väl att vägleda agenten i fält?

Ja.

Har det aldrig hänt att ni har väglett nån fel?

Jo, men vi är inte ensamma. Vi kan alltid be våra chefer om råd.

Henri Duflot, Guillaume Debailly...

Uppstår det konflikter mellan agenten i fält och kontaktpersonens instruktioner?

–Ja. –Vem får då sista ordet?

–Det får alltid agenten. –Och om så inte är fallet?

Det är omöjligt. Det är personen som tar riskerna som får sista ordet.

Skulle Malotru ha manipulerat en hemlig agent? Groteskt!

–Vart ska vi? –Du flyttas till fängelset i Bandar Abbas.

Det ligger flera hundra kilometer söderut.

Är det långt kvar?

Nej.

–Har du gjort det här förut? –Nej.

Helvete också! Har ni fått problem? Vad sysslar ni med?