A Very Long Engagement (Long dimanche de fiançailles, Un)

EN LÅNGVARIG FÖRLOVNING efter Sébastien Japrisots roman

Lördagen den 6 januari 1917 fördes fem dödsdömda soldater-

- genom Bouchavennes-sektorn vid Samme-fronten.

Se upp för tråden!

Den förste, förr äventyrlig och glad-

- bar bricka 2124 från ett värvningskontor i Seine.

Sina stövlar hade han tagit från en tysk.

Förr hade 2124, kallad Bastoche-

- varit kär i en vacker rödhårig dam vid namn Véronique Passavant.

Han hade varit snickare i Bastiljen.

Ibland, mellan två byråer-

- tog de sig ett glas hos Lille Louis på Rue de la Main d'Or.

Stövlarna tog han från en död fiende.

Han hade fyllt dem med halm eller tidningspapper-

och bytt ut sina gamla kängor.

Han ställdes inför krigsrätt för självstympning.

Man hade hittat krutrester på hans händer och dömt honom till döden.

Se upp för tråden!

Soldat nummer två var 4077 från ett annat kontor i Seine.

Han var svetsare för statens järnvägar i Bagneux.

Han hette Francis Gaignard men kallades för Six-Sous.

Han visste att de fattiga tillverkar kanoner som dödar dem-

men att de säljs av de rika.

Han försökte förmedla det till soldaterna, men förklarade dåligt.

Olycksbrodern vinet förslöade soldaternas blick så mycket-

- att det blev ännu svårare att nå fram.

Nummer 1818 var den tappraste och farligaste av de fem.

En gång dödade han en officer från sitt kompani.

En officer som slog på de döda.

Upp med er! Ynkryggar!

Maskare!

Du där, res på dig!

Till attack! Till attack!

Du där, framåt!

Ingen fick någonsin veta det.

Benoit Notre-Dame var bonde från Dordogne.

En augustimorgon hämtades han från sin gård och sattes på tåget.

Se upp för tråden!

Telefontråden är den enda länken till den levande världen.

Den kan frambära president Poincarés benådning-

- även om det bara är han här som tror det:

7328 från ett kontor på Korsika, Ange Bassignano.

Aldrig hade någon så lite levt upp till namnet "ängel".

Han ljög, fuskade, skrävlade, tjallade och ställde till bråk.

Tina Lombardi hade varit hans "mjölkko".

För henne hade han suttit av fem år för en "hjärtesak" eller "hederssak".

I själva verket var det en uppgörelse mellan byns hallickar.

Sommaren 1916 uppbådades alla män man kunde hitta-

- för att förstärka förbanden i Verdun. Han hade fått välja.

- Det lär smälla ordentligt här? - Nej, just nu är det lugnt.

- Vem är då gravarna för? - Jo, alltså... Ni attackerar i morgon.

Vi förbereder oss.

Se upp för tråden!

Den femte var ett Blåbär, som årsklass 17 kallades.

Om fem månader skulle han fyllt tjugo.

Han var rädd för allt:

De egna kanonerna, vinden som varnade för gas-

- skyttegravarnas städare, avrättningarna...

Men före slakteri hade han varit raka motsatsen-

- och utmanat stormar när han undsatte fyrvaktare.

Sen kom en granat för mycket.

- Grattis, det var din biljett hem. - Hem till krigsrätten, ja.

Blunda för en gångs skull.

- Han riskerar att skjutas! - Var nu mänsklig!

- Kom igen! - Håll käften!

Efter att de älskat för första gången-

- somnade Manech med handen på Mathildes bröst.

När handen dunkade av smärta, var det hennes hjärta som slog.

Varje slag förde dem närmare varann.

Om Manech var död skulle Mathilda veta det.

Ända sen dödsbudet kom-

- höll han fast vid sin intuition sant: vid en tunn tråd.

Hon förlorade aldrig hoppet.

Men så är hon också positivt lagd.

Om tråden inte förde henne till hennes älskade-

- kunde hon ju alltid hänga sig med den.

I juni 1920 fick Mathilda ett brev från en nunna.

En patient på Hennes sjukhus ville träffa henne.

Han hade träffat Manech vid Samme-fronten i januari 1917.

Augusti 1912. Visst var jag stilig?

Det är en De Dion-Bouton. Med direktdriftväxellåda.

Berätta om Manech, är ni snäll.

I januari 1917 eskorterade jag fem dödsdömda till fronten.

- Han var en av dem... - Ja.

De skulle till en skyttegrav.

Man väntade med fångarna vid resterna av en kyrkogård.

- Vad gör du med tyska stövlar? - Väntar.

Väntar du på Poincarés benådning så väntar du förgäves!

Han kommer att skriva under! Jag skulle ju aldrig ha dömts!

Jag är korsikan, inte fransman!

Låt honom vara. Han är lite borta, men det är bara bra.

Är ni klar, löjtnant?

Kylan räddar honom. Hade det varit sommar hade han dött av kallbrand.

Och Manech? Led han av sina skador?

Två fingrar hade amputerats, men han verkade inte ha ont.

Skyttegraven kallades för Bingoskymningen.

BINGOSKYMNINGEN

För satan! Kunde ni inte ha tappat bort dem på vägen?

Ni kunde väl låtit dem smita?!

Jag skulle föra hit dem, resten rör mig inte.

Då ska jag berätta, din idiot! Mina order är att slänga ut dem-

- och låta dem dö mellan tyskens och vår skyttegrav!

Där har du mina jävla order, sergeant!

Det är status quo med tysken nu.

Det ville ha hit något som satte fart på det hela igen!

Ta för er av soppan, den är ljummen.

Betor och fänkål.

Vad skulle du vilja ha, grabben?

Varm choklad och en honungssmörgås.

Om jag så ska döda mina föräldrar, ska jag ordna det.

Han är föräldralös.

Men om någon hittar det är det Célestin Poux, "soppkökens fasa".

En kvart senare hade han hittat allt.

Smör från Guérande, lavendelhonung-

och... choklad från Niger!

Har du ingen du vill skriva till? Du har väl en fästmö?

Mathilde. Hans fästmö heter Mathilde.

Jag känner hennes hjärta slå. Det är som morsesignaler...

Vi ska gifta oss.

Vilken tur att vi dömdes, annars hade vi fått vänta till efter kriget.

Nu kan jag åka hem direkt efter avrättningen.

Jag kanske ska bespara er resten?

Jag är halt. inte dum. Berätta vad som hände.

Man gjorde en öppning i taggtråden-

- och sen kläddes fångarna mot kylan.

Célestin Poux offrade en röd vante för att skydda er fästmans hand.

Är de långt bort?

Avståndet är för långt för handgranater, för kort för artilleri.

Gasen skonar däremot ingen.

Tror du de klarar sig?

Dödas de inte direkt, svälter eller fryser de ihjäl.

Tysken kommer likväl att skratta.

Snickaren Bastoche kramades om av korpral Gordes.

De kände nog varann sen innan.

Sen... slängdes de ut.

- Helvete! - Håll käften!

- Helvete! - Håll käften!

September 1914, 70 kilo i stöt. Och då var jag inte i min krafts dagar.

Levde Manech på morgonen den 17 januari?

I gryningen ropade Favart upp dem.

Alla utom bonden från Dordogne svarade.

- Bassignano! - Här!

- Bouquet! - Vad vill du?

- Langonnet! - Ja, jag är här.

Göm dig lite bättre, Blåbäret.

Notre-Dame!

Notre-Dame!

Det är allt jag vet. Jag skrev min rapport med tungt hjärta.

Det var på tiden, vi ska vidare. Hur gick Bingogrejen?

- Vad är det? - Fånglistan, kvitterad av Favourier.

Ge mig den.

Stå inte bara där, Esperanza!

I morgon far vi till Vosges.

Den här expeditionen blir nog svår att svälja.

I Vosges finns inte bara senapsgas utan även halstabletter.

Halstabletter från Vosges... Adjö.

En tid senare sårades jag vid Somme.

Jag delade ambulans med Chardolot, en korpral från Bingoskymningen.

Han var döende.

Det är Esperanza. Från Bingoskymningen. Minns du?

Förlåt att jag inte kände igen dig.

Säg mig, hur slutade historien med de fem i Ingenmansland?

- Gissa. - Klarade sig ingen?

Lider du av dåligt samvete? Du borde ha stannat hos oss.

Stora M ristades in, kalsonger slängdes, albatrosser glidflög...

Du yrar... Det är febern.

Hör här! Fem levande människor slängdes ut - fem lik samlades in.

Jag kan bara föreställa mig din min och den gillar jag.

Pratade han om stora M och albatrosser?

Och en kalsong.

Varsågod, fröken.

Här i finns det som de dödsdömda bad mig ge till deras familjer.

Tyvärr har jag inte kunnat göra det.

Det där är en kopia av brevet bonden skrev till sin fru.

Originalet har jag skickat.

- Är ni här på grund av gas i lungorna? - Nej, spanska sjukan.

När man tror man undvikit döden, knackar den på.

Mathilde... Kan du inte gråta, så prata.

Kan du inte prata, så säg inget.

Men att prata kan göra att man börjar gråta.

Då kanske man säger det man inte sagt annars, om du förstår?

Men du kan också fortsätta tjura.

Lille Louis, hälsa Véro att jag lider av hennes tystnad.

Jag och Biscotte har försonats. Farväl, min vän. Bastoche.

Benoit Notre-Dame, nummer 1818. Du får vara utan brev ett tag.

Hälsa fader Bernay att jag vill betala i mars.

Han säljer gödslet för dyrt och är allt bra nyckfull.

Säg till Baptistin att inget ont sker om han bara lyssnar till sin mor.

Jag vet ingen bättre än henne. Jag älskar dig. Benoit.

"Till Tina Lombardi från Ange Bassignano."

Om Kikärten kommer in innan maten är klar, lever Manech.

Jag är inte hungrig.

Maten är klar, Mathilde. Hörde du?

Jag kommer.

Mathilde föddes den 1 januari 1900 så hennes ålder är lätt att beräkna.

År 1903 omkom hennes föräldrar i olyckan med buss 44.

Sen dess brukar Mathilda säga:

Mina föräldrar är aska. Mina föräldrar är aska.

Mina föräldrar är aska. Mina föräldrar är aska.

Hennes farbror och faster, Sylvain och Bénédicte, uppfostrade henne...