Altitude

Berätta lite om dig själv.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag är 43 och är frånskild.

Jag har en son, men det vill du inte höra nåt om.

Jo, det vill jag.

Förlåt, men det är första gången jag gör sånt här.

Ingen fara. Det är ingen brådska.

Du har verkligen en fin röst.

Den är sexig.

-Jaså, tycker du det? -Om jag gör.

Du är lätt att prata med.

-Du är nog duktig på ditt jobb. -Det skadar nog inte.

-Nu får du berätta nåt. -Vad vill du veta?

Jag vet inte...

Vad har du på dig?

-Kevlar. -Herrejösses, så sexigt!

Skytten är i position. Håll kvar honom på linjen.

-Haas, låt mig övertala honom. -Vi skjuter så fort han är i sikte.

Är du inte klok? Om ni skjuter, så dör folk därinne.

Fem minuter.

Team 1, ge mig en lägesrapport.

-Är du kvar? Jag trodde du la på. -Ja, jag är kvar.

Jag tänkte att vi kanske kunde träffas öga mot öga.

På en dejt?

Javisst.

Det är inte sant...

Det här skulle inte hända. Jag ville inte skada nån.

Jag ville bara ha min förbannade skatteåterbäring!

Dan, jag ber dig.

Håll ut ett tag till.

Jag struntar i vad som händer mig.

Min son förtjänar nåt bättre än det här.

Team 1, var beredda att skjuta.

Agent Blair!

För i helvete!

Dan, berätta vart vi ska gå på den där dejten.

Vad då?

Jag vet ett italienskt ställe.

Det är ett litet ställe som heter Fellini's, tror jag.

-Har de god mat? -Ja, jättegod.

Där friade jag till min bitchiga exfru.

Då borde vi gå nån annanstans.

Jag vet ju inte hur du ser ut. Hur ska jag känna igen dig?

Tro mig, det blir svårt...

...att missa mig.

Vem sida står du på, Blair?

Vill du ta en kula för nån av dina störda beundrare?

Om du vill följa din sjuka kvinnliga instinkt, så varsågod.

Gör oss både den tjänsten.

Men ingen ska fanimej behöva dö bara för att du inte kan följa order!

Agent Blair, jag svär vid mitt liv att jag tänker begrava dig.

Du ska bort från min enhet, min stad och min tidszon.

De lär inte ens hitta din kropp under allt pappersarbete.

Dina telefonsexdagar är över. Hör du det?

God kväll. Välkommen ombord.

-Välkommen ombord. Snygg väska. -Tack så mycket.

God kväll, herrn. Välkommen ombord.

Ursäkta.

Ursäkta mig.

Är det din plats?

-Tyvärr inte. -Typiskt. Säkert nåt gråtande barns.

Hoppas inte.

Herregud, jag är redan trött på snobbarna i första klass.

Jag heter Claire. Vi har inte jobbat ihop.

-Är det din första övernattning i D.C.? -Nej.

Du står här medan Rick kör sitt säkerhetsnummer

och sen får du börja servera mat och dryck på en gång.

Då så. Tack.

Ursäkta mig, men det där är nog min plats.

Jag har faktiskt fönsterplatsen.

-Fast jag har redan spänt fast mig. -Jaha...

-Inte för att vara besvärlig, men... -Det är lugnt.

Du sitter på min plats.

Spela roll. Vill du inte sitta här, så sitt nån annanstans.

Lyssna nu, din skit. Det vill jag inte. Det står faktiskt 44A på min biljett.

Flytta på dig, annars sliter jag kattröjan av dig och stoppar upp den i...

-Hur är det fatt här? -Hon hotade mig.

Jag är hemskt ledsen. Förlåt.

Förlåt, men det har varit en lång dag och jag vill inte ställa till besvär.

Jag vill bara sitta på min plats, som han har tagit,

och sluta ögonen och sova i fem timmar.

Kan vi bjuda på lite dryck eller några tilltugg?

-Jag vill ha en gratis måltid. -Den kommer strax.

Kan du följa med mig?

-Och en säkerhetsbältsförlängare. -Så klart.

Ursäkta igen.

Jag är hemskt ledsen för det där.

Jag brukar hantera folk bättre. Det var inte meningen att skrika.

Du får det nog bekvämare här.

-Allvarligt? -Du får inte skälla på turistklassen.

-Jag trodde att du skulle kasta av mig. -Nej då. Jag tar den.

-Tack. -Ingen orsak.

Förresten, jag har alltid drömt om att göra så där.

-Tack så mycket. -Det var så lite så.

Det här är kaptenen som talar.

Vi kommer att taxa ut om ett par minuter.

Så sätt er bekvämt så är vi snart uppe i luften.

Vi har klart väder och flygtiden beräknas till fem och en halv timme.

Välkomna ombord.

-Är det första gången? -Ursäkta?

Som du flyger första klass.

-Ser jag så bortkommen ut? -Nej, tvärtom.

Får man det här?

Du ser ut att höra hemma här.

Terry. Terry Lennox.

Blair. Gretchen Blair.

-Får jag bjuda på ett glas? -Gärna det.

-Ursäkta, kan man få... -Nej, sätt dig.

Handduk?

Herrn?

-Vad flyr du ifrån? -Ingenting.

Inte det? Om du säger det så.

Inte för att vara ohövlig, men jag orkar bara inte småprata just nu.

-Ingen fara. Jag skippar det gärna. -Det var inte riktigt så jag menade.

Jag klantade mig

och lär få sitta på ett kontor i D.C. resten av livet, så jag har inte brådska.

-Åk inte dit, då. -Bra tänkt.

Glöm D.C. och följ med mig till Paris istället.

Att skippa småpratet var inget skämt.

Varför inte?

För att det är vansinnigt.

Inte värre än att göra det som gör dig olycklig.

I första klass har man råd med det, men jag måste hålla mig till reglerna.

Folk följer regler för att de är rädda att ta beslut.

Jag arbetar inom polisen och de är rätt noga med att följa regler.

-Är det nåt du undrar, eller? -Bara var du har pistolen nånstans.

Hej och välkomna ombord på Speedbird Airlines!

Får jag be om er uppmärksamhet? Låt mig höra er jubla!

-Låt mig höra er i första klass. -Håll käften!

Gäspa inte!

-Är du med, farsan? -Vad är med dig?

Flygbolaget som är ert hem i luften

Ni flyger med Speedbird, hoppas ni får en trevlig resa

Fäll upp borden!

Välkomna till Speedbird, det enda ni behöver veta

Gisslanförhandlare hade jag aldrig gissat på.

-Inte det? -Snarare lapplisa.

Skit på dig... Jag var duktig på det.

Så du träffar nog en hel del udda personer.

Ja, hela tiden.

Ärligt talat. Är du nånsin på deras sida?

-Vem då? -Skurkarna.

Nej, aldrig.

Ni pratar och skapar en relation. Du måste få några sympatier för dem.

Stackarna är inlåsta i nån bank och hela världen är emot dem.

Och de hotar oskyldiga med pistol.

-Visst, det har du rätt i. -Tack för det.

Men nån gång ibland, innerst inne...

...hoppas du att de ska klara sig. Alla älskar de som är i underläge.

Nåt med potatis...

Så lätt kunde det inte gå.

Det var inget.

Vi kanske ska ta...

-Ursäkta mig ett ögonblick. -Brysselkål låter gott.

Herrn...

Ni måste gå tillbaka till er plats.

Jag kan inte bestämma mig. De har jordgubbscheesecake.

Ska jag ta den eller kolapudding?

-Hur är det med dig? -Det är bra, tack.

Speedbird 709 stiger från 1 000 till 6 000.

Jag ska precis landa när hon sätter sig grensle och tar av tröjan.

-Du skämtar. -Cockburn sitter på passagerarplatsen.

Han säger: "Vill du att jag tar över?"

Så jag frågar: "Tjejen eller planet?"

Speedbird 709, vi ser er på radarn. Idioter...

Ett till glas? Terry?

Ska jag be om ett till? Jag trodde inte att du var rädd att flyga.

Inte för att flyga, men mer för att förlora kontrollen.

-Ska jag kalla hit flygvärdinnan? -Nej, jag...

Det ordnar sig, tack.

Du kan vara lugn. Planet är toppmodernt. Felsäkerhetssystem och fjärrstyrning.

-Som en flygande pansarvagn. -Hur vet du det?

FBI använder det för räddningsaktionssimulering.

Vi övar på allt. Smygattack och avgränsning.

-Får du bra betalt? -Inte nog för att flyga så här.

Runt 70 000?

Gränsen mellan udda och ohövlig är hårfin.

Vill du bli 50 miljoner rikare när vi kommer av planet?

Jag har lock för öronen. Kan du upprepa det där?

Jag ger dig 50 miljoner på en gång

om du går med på att hjälpa mig.

Det var det jag trodde att du sa.

Vad exakt behöver du min hjälp för?

Att ta mig av planet levande.

Håll öppet, tack.

Det jag säger är att planet kommer att bli kapat.

De är inte intresserade av terrorism eller politik, bara av mig.

-Vilka då? -En av dem är stewardess.

Flygvärdinna, man säger inte stewardess.

Hon är ingen riktig flygvärdinna.

Hon är...

Vem är hon, då?

Mitt ex.

-Vill ni ha nåt att dricka? -Nej tack, det är bra.

Kanske lite vatten eller kaffe?

Nej, det är bra, tack.

Det är en lång flygning och jag är inte tillbaka på ett bra tag.

Okej, då tar jag en ginger ale.

Varsågod. Hoppas det smakar.

Tack.