Polar Bear

Hem.

Det är platsen där barndom och minnet lever tillsammans.

Men mitt barndomshem håller på att förändras.

Isen vi är beroende av håller på att smälta bort.

Min unge och jag är ute på okända vatten.

ISBJÖRNEN

Jag föddes i en isgrotta, högt uppe i bergen.

Men det frusna havet, havsisen, var vårt hem.

Här föds mina första minnen.

Jag leker med min bästa vän,

min tvillingbror.

Och hon var aldrig långt ifrån oss.

Vår beskyddare.

Vår mor.

Jag var starkare än min bror. Nyfiknare.

Men han var den självständiga.

Jag följde alltid i mammas fotspår.

Och det fanns en hel värld som hon ville visa oss.

Det fanns så mycket att lära.

Hon var vår enda lärare.

Jag härmade allt hon gjorde.

Jag visste inte det, men vi jagade...

efter någonting.

En lukt.

En lukt under isen.

Vad det än var, så luktade det gott.

Min bror var också redo att attackera...

Mig, vanligtvis.

Mamma fortsatte att krossa isen.

Jag ville hjälpa henne, men...

Jag var upptagen.

Plötsligt blev det uppenbart.

Vi var på säljakt.

Okej, mamma var på säljakt.

Hon var vår hjälte.

Vi skulle ha följt henne vart som helst.

Och det var allt tur.

Björnhanar strövar omkring på isen hela vintern och är väldigt hungriga.

Min bror och jag skulle bli ett lätt byte.

Så mamma ledde oss till iskanten, till det öppna havet.

Problemet var att vi inte kunde simma.

Vi hade aldrig ens varit i vatten förut.

Det var iskallt.

Och det enda torra landet i sikte var mamma.

Hon visste att vi inte skulle lära oss att simma så.

Och det fanns goda skäl att fortsätta paddla.

Äntligen en plats att vila på... trodde jag.

Men jag hade fel.

När min bror och jag inte orkade simma längre ledde hon oss iland.

Jag har aldrig varit lyckligare över att bli biten och uppryckt i nacken.

Vi var i säkerhet.

Nu kunde vi vila.

Varje vår, när solen klättrar högre på himlen,

blir dagarna längre och varmare.

Vår värld av fast is börjar brytas i bitar.

Jag lärde mig att det var naturens gång.

Men denna nya, trasiga, skiftande mark var svår att vänja sig vid.

Det var inte lätt att hänga med mamma.

Ett litet steg för henne var ett enormt hopp för oss.

Och nu skulle hon för första gången lämna min bror och mig på egen hand.

Hon hade ett nytt uppdrag.

Jag såg henne tyst försvinna och bli ett med isflaken.

Bytenas mästare.

Mamma visste av erfarenhet att enda chansen att fånga en säl

var när den var uppe på ett isflak.

Väl i vattnet, skulle den vara omöjlig att få tag i.

Vi kunde inte göra mycket.

Vi bara väntade på att hon skulle komma tillbaka.

Men hon kom inte tillbaka. Hon fortsatte jaga.

Mamma fångade många sälar den första sommaren.

Vi var välnärda och saknade ingenting.

På den tiden kändes livet på vårt frusna hem tryggt.

Idag försvinner isen som en gång var vårt hem.

Sälar behöver havsisen för att föröka sig.

Vi behöver sälar att jaga.

Vi är isbjörnar.

Hur ska vi överleva utan is?

Vår mamma höll oss varma och i säkerhet den första långa vintern.

Förutom ljusen som dansade på himlen

var det helt mörkt under halva året.

Solen verkade ha försvunnit för alltid.

Jag minns dagen då den äntligen dök upp igen.

Min bror och jag älskade solskenet.

Vi kunde gå och utforska igen.

Men mamma skulle använda all vår energi.

Hon hade en hektisk vår inplanerad för oss.

Under våren måste vi fånga nästan all vår mat för hela året...

och snabbt ska det gå.

Snart kommer det mesta av havsisen att försvinna, och med den även sälarna.

I år förväntade mamma sig mycket av oss.

Hon ville att vi verkligen skulle förstå säljakt.

Inte bara titta på mellan brottningsmatcher.

Jag lärde mig också att alltid vara på min vakt.

Hanar var ett ständigt närvarande hot.

Och den här överraskade oss totalt.

Han var hungrig, beslutsam och obarmhärtig.

Det finns inget säkert avstånd till en isbjörnhane.

Men det finns säker is.

Och mamma visste hur man hittade den.

Hon följde sprickorna som ledde till kanten av havsisen.

Den var så tunn att en stor björnhane skulle falla rakt igenom.

Och viktigast av allt, för min bror och mig,

vi kunde leka tillsammans.

På den tiden lärde varje ögonblick ute på havsisen oss något nytt.

Om olika sorters is,

olika tjocklekar,

hur man planerar den perfekta magplaskattacken.

Det var en avkopplande eftermiddag.

Plus lite extra säljaktsträning för min bror.

En snabb rullning i snön för att torka pälsen...

Sedan var vi på språng igen.

Vi blev mycket mer självsäkra den våren.

Men mamma var fortfarande vår världs centrum.

Idag finns det inte mycket tid för lek.

All vår energi går åt till att leta efter mat.

Jag vill lära min dotter var man kan hitta sälar.

Men de gamla platserna jag visades är allt svårare att hitta.

När sommaren kom, verkade isen annorlunda än året innan.

Den kändes varmare och smälte tidigare.

Men isbrytningen gjorde så att det fanns nya byten.

Och de var inte sälarna vi hade lärt känna.

Vitvalar.

Jag hade aldrig sett en vitval förut.

Men det hade mamma.

Och hon var fast besluten att skaffa en till middagen.

Att fånga byten i vatten är otroligt svårt.

Men hon var ihärdig. Vi behövde äta.

Till slut simmade en rakt mot henne.

Den kom undan.

Men hon lärde oss att varje chans till mat var värd att ta.

På sommarhalvåret går solen aldrig ner.

Det oändliga dagsljuset ger en hel våg av nytt liv.

Alla vill vara med sin familj i den varma sommarsolen.

Trots allt nytt liv är sommaren alltid en svår tid för oss.

Man måste ta alla tillfällen.

Knubbsälarna var så frestande.

Men mamma hade inga isflak som hjälpte henne i jakten.

Hon fick improvisera.

Jag studerade hennes noga medan hon förföljde dem tyst.

Men när hon upptäcktes

blev det en tävling som vi aldrig skulle vinna.

De simmade i ringar runt oss.

Men mamma lyckades på något sätt alltid trolla fram lite mat från ingenstans.

Tång till middag.

Vi hatade tång till middag.

Särskilt min bror.

Han skulle hellre vara utan middag än att äta tång.

När sommaren varade länge, blev maten ännu mer knapp.

Den fanns där, men var ofta svåråtkomlig.

Fåglar kom till klipporna varje sommar för att få sina ungar.

De fick häcka varhelst de kunde, för att skydda sig från från rovdjur.

Varje kvadratcentimeter var dyrbar.

Vi isbjörnar kan klättra uppför nästan vad som helst för mat,

och mamma var redo att visa oss hur.

Men det var inte bara vi som var hungriga.

Ännu en björnhane hade hunnit före.

Klättringen var tillräckligt farlig.

Mamma tänkte inte försöka med han där uppe.

Klipporna smulades sönder under hans tassar.

Att försöka fånga ett byte som flyger från en farlig klippvägg är inget alternativ.

Han fick nöja sig med ägg eller ungar.

Långt nedanför lyckades min bror skaffa oss en mycket bättre måltid.

Det var vår lilla seger.

Sommaren var ofta så här.