The Dink

Vissa är födda vinnare.

Tom Brady,

LeBron James,

Joey Chestnut

och även jag.

Jag heter Dusty Boyd,

men de flesta på denna planet kallar mig Hammaren.

Min pappa gav mig det smeknamnet innan han ens sa mitt riktiga namn.

Så ska det se ut, Hammaren. Ja.

Och han tränade mig som en tennisspelande travhäst.

Kondition, styrketräning, tejpade fast tennisracketar i mina händer.

Min pappa var inte som andra pappor.

Han lärde mig inte läsa. Han lärde mig slå.

Vi närmar oss, Hammaren!

Och det funkade. Jag slog alla USTA:s juniorrekord.

HAMMAREN SVINGAR HÅRT "TENNISENS TUFFING"

Vinster, serveäss, nollresultat. Jag tog hem allihop.

Och världen la märke till mig.

Nej, Dave. Jag slår inte hårt.

Jag slår hårdast.

Och redan innan jag gick ut high school…

- …uppfylldes min och pappas dröm. - Dusty, titta hit!

- Jag blev proffs. - Hitåt! Dusty, titta hit!

Och det, mina vänner, är min otroliga sanna historia.

Är det nån som har några frågor?

- Ja, ska vi nånsin få slå en jävla boll? - Den här lektionen suger.

Det jag menade var om nån hade frågor om det jag just berättade?

Och det var väl glasklart?

Genomskinligt. Och jag har faktiskt en fråga, kungen.

Det var det jag väntade på. Varsågod, PJ.

Varför får jag fortfarande ståpäls varje gång jag hör historien?

- Jag med. - Allvar, jag tror, typ,

- att du är… - Om du är så bra,

varför jobbar du åt din pappa och tränar nioåringar?

Jag tror de här busarna behöver höra Andy Roddick-historien.

- Jaså, tycker du? - Nej, nej, nej.

- Inga fler historier. - Vero Beach Classic.

Herregud.

År 2000. Jag mötte Andy Roddick.

Tekniskt sett var han dragplåstret, men alla var där för att se mig.

Älskar dig, Hammaren!

SPIKAT! HAMMAREN!

Vi hade mötts några gånger som amatörer.

Och varje gång hade jag krossat honom.

- Går inte att säga nåt annat. - Det gör det säkert.

Men det här var första mötet som proffs.

- Och jag var överlägsen. - Ja.

Snyggt, Hammaren.

Det där är min son.

Det var då onde mr Andy började fulspela.

Ja. Han försökte kyla ner mig genom att ta en toapaus.

Jag sprang dit för att konfrontera honom.

Halkade på en blöt fläck.

- Och krossade min handled. - Aj!

Roddick!

Och i och med det, krossade jag min väldigt lovande karriär.

- Vadå? - Självklart hade Andy Fifflaren

gjort golvet halt med nån slags vätska.

Och det innebär att alla Roddicks professionella bedrifter,

som att vinna US Open och giftermålet med supermodellen Brooklyn Decker,

faktiskt är Dustys bedrifter.

- Intressant. Det har jag aldrig tänkt på. - Ursäkta.

- Hur gör det hans bedrifter till dina? - Jag har också svårt att hänga med.

Du kanske behöver ta hänglektioner.

Sjyst diss.

Hursom, jag har pratat färdigt med er. Jag är uttråkad.

Ni kommer inte lära er nåt.

Vill ni slå några tennisbollar?

- Ja. Äntligen. Herregud! Tack. - Ja. Tack.

En sekund.

Det är nåt jag måste göra.

- Hallå! - Förlåt.

- Lite hjälp? - Så gärna.

Här är din pickleboll.

I soporna!

Det här är en tennisklubb, damen.

- Skitstövel! - Jag hörde det där.

Bra. Det ville jag. Det var därför jag sa det så högt.

Okej, pickledamen. Då kör vi.

Peej. Jag har en lek. Du gillar lekar. Du spelar ju pickleball?

- Ser du myntet? - Ja.

Lägg det var som helst på banan och jag får ett försök att träffa det.

Träffar jag, är du portad livet ut.

Missar jag, slipper du medlemsavgift i ett år.

Åh. Blir jag portad?

Det kvittar, jag är inte medlem här. Jag tar bara en lektion.

Då kör vi. Jag ska bättra oddsen.

Om jag missar,

slänger jag in de här.

Dusty, nej. Inte din Buick LeSabre -99?

Jo. Jag satsar min Buick LeSabre -99 med mindre än 3 000 mil på mätaren.

Nu blev det svårt.

Jag vill inte prata mer med dig, men jag vill se om du träffar.

Vad ska jag göra? Okej.

Vi kör.

Var som helst?

Var du vill.

Jag lägger det här.

Klurigt. I hörnet.

Ja!

Försvinn! Försvinn! Försvinn!

Jösses.

Stick härifrån, din pickleröv.

Innan du går.

Le, du är portad.

Vem bryr sig. Jösses.

Ja

Kan du läsa vad det står på min namnskylt, Dusty?

Så klart, pappa.

Det står: "Chuck Boyd. Chef för tennisverksamheten."

Det var som fan.

- Låter som en rätt viktig snubbe, va? - Ja.

Inte nån som vill se sin son slafsigt klädd, komma försent,

- porta folk från klubben. - Visst.

Sanningen är att det inte bara är du.

Hela klubben är på väg åt fel håll och jag tänker styra upp det.

Ikväll ska jag ha middag för ledningen och för dig.

Ledningen och jag kommer.

Det kan du ge dig fan på. Och du ska inte skämma ut mig.

Du ska komma i tid, inte ha på dig nåt dumt svettband

och du ska ta med dig en gäst för att visa alla

att jag inte uppfostrat nån hopplös loser.

Ja, sir.

Ledig ikväll, mannen?

Låt mig tänka på saken.

Inte han!

Ta med tjejen du dejtar. Du vet, den söta.

Dessvärre har Marisa och jag… Vi har gjort slut.

Gå då dit och be om ursäkt och få tillbaka henne.

- Det är komplicerat. - Gå.

Okej. Det känns som om vi bara pratat om mig.

Hur mår du?

Jag ska bege mig. Göra det du bad mig göra.

Kom igen. Det här klarar du.

Nämen, nämen, nämen.

Kolla vem som kommer krypande, precis som jag visste.

- Nix. Ändrat mig. Det blir inget av. - Vänta!

- Det går inte, Marisa. - Jodå.

- Det går faktiskt inte. - Kom tillbaka.

Vad vill du?

- Jag behöver en tjänst. - Okej.

Låtsas att vi är ett par igen för en kväll ock kom på middag hos min pappa.

Herregud!

Ni pojkar älskar era små lekar, va?

Först är jag den värsta personen nånsin. Du vill aldrig träffa mig igen.

Jag tror att du kallade mig "otrogen".

Det gjorde jag, Marisa, för du var otrogen mot mig.

Dusty?

- Vad? - Bara en gång.

Åtta gånger.

Ja, men bara med en kille.

Det var nio killar!

Herregud.

Är du Rain Man, eller? Du minns allt.

Snälla, Marisa, kan du göra mig den här tjänsten?

- Snälla. - Okej, visst.

Tack.

Så sant.

Har ni läst nåt av författaren Malcolm Gladwell?

Han skrev att The Beatles var bra för att de repeterade.

Det knockade mig verkligen.

Nej, jag tänker på det konstant.

- Jaså? - Ja. På allvar.

- Pappa, titta vem jag tog med mig. - Marisa.

Hoppas vi inte är sena, Chuck. Vi försökte göra ett barnbarn åt dig.

Du är faktiskt inte sen för en gångs skull, din rackare.

Jag är en rackare.

- Jag älskar hur sex känns… - Ja.

…med min flickvän.

Bra där.

Bra där.

- Slå er ner, allihop. - Slå er ner.

- Tack för inbjudan, sir. - Ja.

Tennis.

Elegans.

Estetisk perfektion.

Men tennis är inte bara en sport.

Hon är ett levande djur som andas

och hon behöver vårt beskydd.

En epidemi sveper över vår en gång stora nation.

Och dess namn är…

…pickleball.

- Sportens nya coronavirus. - Ja.

Vi gav clownerna Mountain Crests sämsta bana

som nån slags handsprit/ansiktsmasks-deal.

Och nu vill picklespelarna ha fler banor.

Jag kan inte hindra expansionsröstningen så länge till.

Förlorar vi, kanske utbredningen aldrig tar slut.

Vår klubb är en av de sista högborgarna.

Vårt ansvar är att bli det vaccin

som möjliggör att vi en dag kan sluta prata om dem.

Även om de fortfarande existerar i liknande antal.

- Slut. - Nåväl…

- Wow. - Bravo, pappa.

Metaforen höll hela jäkla vägen, Chuck.

Men, Chuck, om de här clownerna har numerärt övertag, vad kan vi då göra?

Det ska jag berätta, Gary. Vi kan duellera.

- Duell med pistoler? - Dessvärre inte.

Med tennisracketar.

Jag upptäckte nåt i klubbstadgarna.