Julia

BASERAT PÅ EN BERÄTTELSE AV LILLIAN HELLMAN

När gammal färg på duk åldras,

blir den ibland transparent.

När det händer, är det möjligt på vissa målningar

att se de ursprungliga linjerna.

Ett träd syns genom en kvinnas klänning.

Ett barn gör plats för en hund.

Båten är inte ute på öppet hav längre.

Det kallas "pentimento"

för att målaren ångrade sig, ändrade sig.

Jag är gammal nu,

och jag vill minnas vad som fanns för mig en gång

och vad som finns för mig nu.

JUNI 1934

Fru Mortar, huvudet högt, ger Martha ett elakt halvleende och går ut i mitten.

Det funkar inte igen, Dash.

Den går sönder igen.

Ta på dig tröjan. Ta med whisky.

Jag gör upp eld, sen lagar vi middag.

Glöm inte ciggen.

Jag är inte här för att ta order, jag vill ha råd!

Du är en stor författare.

Du är ingen general, Hammett, och jag är inte trupperna!

Om du inte kan skriva kanske du borde hitta ett jobb.

Bli servitris.

Vad sägs om en brandman? Du kan bli chef.

Det är ingen dum idé.

Hitta en liten brandstation och en hatt.

- Jag blir borgmästare. - Varför ska du vara borgmästare?

Nån måste utse dig.

Jag har problem med pjäsen och du bryr dig inte!

Bara för att du slutade skriva...

Vet du vad, Lilly?

Jag skickar dig på en resa till Paris.

Jag vill inte åka till Paris.

Varför inte? Jag har hört att det är fint.

Skriv klart pjäsen där. Ha lite kul. Hälsa på din vän Julia.

Du vet att Julia inte är i Paris.

Var hon än är.

Åk till Spanien. Det kan bli inbördeskrig.

Du skulle hjälpa nån att vinna.

Du är stridslysten.

Det är jag inte. Kalla mig inte det.

Du får mig att låta som en bulldog.

Du är kvarterets bulldog, Lilly!

Förutom att du har en skev dröm om att vara en cocker spaniel.

Jag kan inte jobba här.

Jobba inte här då. Jobba ingenstans.

Du har ju knappast skrivit nåt förut.

Ingen kommer att sakna dig. Ett perfekt tillfälle att byta jobb.

Du övertalade mig att bli författare, Dashiell.

Det var du som sa: "Stå fast vid det. Du har talang, tjejen."

Du tvålade in mig i skiten.

Och se på mig nu.

Om du ska gråta, gå och ställ dig på en sten.

Gör det inte framför mig.

Om du inte kan skriva här, åk nån annanstans.

Ge upp.

Öppna ett apotek.

Bli gruvarbetare.

Men gråt inte.

Jag har nog alltid vetat om mitt minne.

Jag vet när sanningen förvrängs av drama eller fantasier.

Men jag litar helt på det jag minns om Julia.

Gott nytt år, farmor.

Gott nytt år, Julia.

Gott nytt år, farfar.

Varför fick vi sorbet mitt i måltiden?

Det rensar smaklökarna mellan fisken och köttet.

- Vem är det? - Det är min mamma.

Herregud.

Hon gifte precis om sig.

- Var bor din mamma? - I Skottland.

Min mor äger ett väldigt fint slott.

- Har du varit där? - En gång.

- Hur är det? - Fullt av snofsigt folk med fina titlar.

Vilka var de?

Jag minns inte. De intresserade mig inte.

De är alla rika och berömda.

De hälsade på mig, men jag minns inte.

- Gott nytt år, Julia. - Gott nytt år.

Jag är Paris.

Jag är Paris och jag är ett pärlhalsband.

Jag är Paris och jag är ett pärlhalsband på en het dansare.

Jag är Paris och jag är ett pärlhalsband på en het dansare,

och en romantisk fransman kommer in i mitt rum.

Och han bär iväg mig in i den mörka parisiska natten.

Han tar mig till sin villa.

Vad hände?

Jag är i extas!

Vad hände?

Du måste lära dig franska.

Jag är Paris.

Jag är Paris och jag är ett pärlhalsband.

Nej, vänta lite. Nej...

Jag är Paris och jag är ett pärlhalsband på en het dansare.

Jag är Paris. Jag är ett pärlhalsband på en het dansare och utanför...

är det Renoir och Degas.

Jag är Paris och jag är ett pärlhalsband på en het dansare, och utanför är det...

- Renoir. - Renoir och Degas.

Och på insidan är det hårt och varmt.

Jag bryr mig inte.

Jag bryr mig inte.

- Gott nytt år, Julia. - Gott nytt år, Lilly.

Jag kan inte säga nu att jag nånsin använt orden

snäll eller stark...

eller ömtålig.

Men jag tänkte den kvällen...

att det var det vackraste ansikte jag hade sett.

Jag kanske kan jobba nån annanstans.

Dash?

Om jag åker till Paris och jobbar...

Är du vaken?

Hindrar jag dig från att skriva?

Nej, Sova, Lilly. Du hindrar mig från att sova.

Men Paris, då? Rom då?

- Du lyssnar inte. - Jag lyssnar.

Hej, madame.

Berätta vad som är fel.

Jag vill inte vara här med dem.

- Jag hatar dem. - Varför?

De tog mig till Kairo.

De sa att Kairo skulle vara vackert, men det var det inte.

Jag sa till min farfar, "Titta på dem.

De är hungriga. De är sjuka. Vi kan väl göra nåt?"

Han sa, "Titta inte på dem."

Jag sa, "Men de är sjuka."

Han sa, "Jag gjorde dem inte sjuka."

Paris, då? Rom då?

- Du lyssnar inte. - Jag lyssnar.

Där min mor bor, bor tjänarna under jorden.

Arton personer i tre rum, inga fönster, ett badrum.

Det är fel.

Det är fel, Lilly. Förstår du?

Jag fick svar från Oxford och läkarlinjen.

Jag blev antagen!

- När åker du? - I slutet av sommaren.

- Alla i land som ska i land! - Det är bäst att du går.

När ses vi igen?

Det kommer gå så lång tid.

Tänk så här.

När vi ses, har vi allt att prata om.

- Alla i land som ska i land! - Snälla, skriv till mig.

Det är klart.

Jobba hårt. Chansa. Var väldigt djärv.

Hör du mig?

- Alla i land som ska i land! - Hej då.

Hej då.

Jag skulle inte se henne på länge

tills jag besökte henne på Oxford.

Det finns kvinnor som når en perfekt tid i livet...

när ansiktet aldrig blir lika bra igen,

kroppen aldrig blir lika graciös eller kraftfull.

Det hade hänt Julia det året.

- Har du många vänner? - Inte många.

- Går du på teater? - Nej, vi har inte tid.

Men vi gick alltid på teater.

När du skriver din pjäs går jag.

Hur går det med skrivandet?

Jag är kvar på förlaget. Jag önskar jag kunde skriva på heltid.

Har du en kavaljer?

Nej. Har du?

Jag tror att jag har hittat nån.

- Och du? - Ja, men det funkade inte.

Vad läser du nu?

Darwin, Engels, Hegel, Einstein.

- Förstår du Einstein? - Visst.

- Kommer du hem nästa sommar? - Nej, jag ska till Wien.

Jag avslutar mina läkarstudier där,

och sen ansöker jag om att studera med professor Freud.

Kan du göra det?

Jag vet att du kan, men herregud.

Jag tror det. Det är möjligt. Han kan nog anta mig.

Du måste komma till Wien.

Då vet du vad du ska skriva om.

Folk vaknar till liv där,

arbetare som aldrig haft en chans förut.

De har byggt en del av staden, i Floridsdorf.

De har sin egen orkester. Tidningen är den bästa i Wien.

Lilly, äntligen finns det hopp i världen.

Förstår du?

Ja, självklart.

Men jag förstod inte. Inte helt.

Vem av oss gjorde det?

Hon skrev till mig ibland.

Hon studerade medicin på universitetet i Wien.

Och med åren

skrev hon ilsket om fascismen

och nazisterna,

om Mussolini och Adolf Hitler,

och om förintelsen som var på väg.

Hon förstod inte varför världen vägrade att se vad som komma skulle.

Jag accepterade Hammetts erbjudande,

för att se om jag kunde jobba bättre på annan ort.

Jag åkte tillbaka till Europa, till Paris.

Julia?

Det är Lillian.

Är det du?

Det låter inte som du.

Det är inte sant. Det var länge sen.