Ran (乱)

anoXmous

Pilen som fällde vildsvinet

kom från Hidetora Ichimonjis båge.

Låt oss fira hans framgång.

Den vilda besten...

dök upp framför mig innan jag hann skjuta.

Min häst stegrade sig och föll sedan raklång ner på marken.

Far?

Ska vi tillaga djuret här?

Usch! Ett gammalt vildsvin!

Dess kött är segt och stinker!

Den fångsten är oätlig!

Detsamma gäller mig, gamle Hidetora...

Skulle ni äta mig?

Nej! Alltför hårdkokt!

Jag har jagat idag tillsammans med er

för att besegla vår vänskap.

Mycket riktigt!

Också jag önskar, genom att gifta bort min dotter med er son Saburo,

stärka relationen mellan familjerna Ichimonji och Ayabe!

Vänta lite!

Det är ju vad jag önskar göra!

Herreman Hidetora Ichimonji,

inget tillfälle kunde vara bättre

för att ge oss ert svar:

För er son Saburo, vem väljer ni...

min dotter eller herreman Ayabes dotter?

Så oerhört svårt!

Två prinsessor

och bara en prins!

Så synd att Jiro, den yngste, redan har en hustru!

Kyoami!

Kom hit och roa oss!

Ifrån det berget där...

och ifrån det berget där...

vem är det om tar sig ner hoppandes?

På huvudet, två spetsiga öron små.

En kanin?

Är det en kanin, Kyoami?

Eller är det två?

Till fars middag.

De kommer ju från två olika berg.

Saburo! Vad grym du är!

Nog med dumheter!

Er far verkar trött.

Låt oss vänta tills han vaknar.

Det här är inte likt honom.

Han bara låtsas sova!

Efter Saburos förolämpning,

vad kunde han annat göra?

En jaktrunda räckte.

Så underligt!

Förr skulle inte en lyckad jakt ha tröttat ut honom.

Vi har gäster!

Kyoami, väck honom.

Fars beteende

oroar mig.

Han snarkar så svagt!

Far, vad är det?

Har ni ont?

Far...

En dröm...

Jag drömde...

om en vildvuxen hedemark...

och på denna hed,

vart jag än vände mig... inte en levande själ!

Jag ropade, jag skrek,

ingen svarade.

Jag var ensam...

ensam i hela världen.

Jag darrade...

Så befängt...

det var Taros röst som väckte mig.

Framför mig stod mina barn...

Där var Taro,

och Jiro...

och även Saburo.

Far, att se er på det här viset...

Det är frånstötande!

Vakta din tunga!

Var glad att han tänker på oss!

Jag tycker inte heller

att han låter trovärdig.

I vanliga fall är vår lydnad det enda ni ber om.

Mer ömhet än så brukar ni aldrig visa.

Vänta!

Sedan en lång tid tillbaka

har jag funderat över något...

som jag nu tänker berätta för er.

Tillfället och platsen är de rätta.

För att gifta bort sina döttrar

har Fujimaki och Ayabe kommit hit.

Hämta hit dem!

Jag, Hidetora Ichimonji,

föddes på ett litet slott på andra sidan bergskammen där.

På slättlandet nedanför utspelade sig oräkneliga krig

mellan de olika klanerna.

Vid sjutton års ålder

blev jag herre över slottet.

Under de 50 år som följde

slogs jag för detta slättland

och kunde till slut hissa våra färger på det stora slottet där borta.

Och sedan

slogs jag utan uppehåll

med dessa två herremän.

Det är nu dags att ingå vänskapsförbund,

att lugna stridshästarna

och ge fredan fria tyglar!

Men den gamle Hidetora

är redan 70 år gammal!

Därför förklarar jag att från och med idag...

kommer min äldste son Taro

att leda klanen!

Men herre! Så snart?

Herre!

Jag har övervägt detta beslut både länge och väl.

Den dagen måste komma...

då jag drar mig tillbaka,

och lämnar över ansvaret till den yngre generationen.

Hör på nu allihop:

den dagen är här nu.

Jag upprepar.

Detta är Taro, chef över familjen Ichimonji

och familjens marker!

Jag överlåter det stora slottet åt honom

och bosätter mig i ett av tornen.

Jag behåller 30 män vid min sida

samt en herremans titel och insignier.

Taro har nu alla befogenheter över marken och familjens armé.

Ni ska hädanefter lyda honom!

Jag kommer att lyda.

Men åt oss två, Jiro och Saburo?

Vad ger ni oss?

Jiro och Saburo:

ni får de två andra slotten och den mark som hör till vardera slott.

Ni ska stärka slottens ställning

och ni är skyldiga Taro hjälp i allt.

Jag ska njuta av den tid jag har kvar

som gäst i det första slottet

eller i det andra eller det tredje.

Och de klagar, åldringarna!

Jag vill tala.

Jag respekterar er vilja

att lämna över ledningen för klanen

men jag ber er att inte göra det.

Och varför?

Visst är jag er äldste son

men uppgiften att ta över som klanledare

är för tung för mig!

Jag har bett till krigsguden

att låta er leva tills ni fyller 100

om jag så ska betala med en bit mitt eget liv!

Vad vältalig han är!

Jag skulle aldrig våga tala så,

det skulle genera mig.

Vilket förvridet sinnelag!

Menar du att Taro

försöker smickra mig?

Far, strunta i Saburo.

Jag delar Taros åsikt.

Vår allra innersta önskan

är att vår fader fortsätter att skydda oss.

Vi vill inget hellre än att han fortsätter att försvara oss

mot denna världens pilar.

Bra talat!

Ta hit ett pilkoger.

Bryt den!

Klarar du det?

Och nu...

försök med en knippe pilar.

En pil kan man bryta av

men inte tre pilar tillsammans.

Vore Taro ensam skulle han vara i fara

men era gemensamma krafter

kan rädda både klanen och vår högborg.

Far, även tre pilar tillsammans går att bryta sönder.

Vilket förvridet sinnelag!

Du säger dumheter!

Det är ni som uttalar dumheter!

Ni pratar strunt.

Just det! Ni är antingen senil eller galen!

Tig!

Jag är din far!

Vad har jag sagt som är galet?

Vad har jag sagt som är senilt?

Jag kommer till det.

Vad är det för värld vi lever i?

En värld där varken känslor eller lojalitet har sin plats.

- Allt detta vet jag! - Naturligtvis!

Ni har spillt floder av blod under er levnad

utan vare sig nåd eller förbarmande!

Vi är barn av denna epok, en tid av undergång och kaos.

Vi är era söner och ni tror att ni kan lita på vår lojalitet?

I mina ögon, far, gör det er till en galning,

en senil galning!

Så var det sagt!

Du menar att du en dag

skulle kunna glömma din fader? Förråda honom?

Ännu mer struntprat!

Skulle en förrädare kunna förråda?