Britannia

ÅR 55 F.KR INVADERADE CAESAR BRITANNIA

I ETT FÖRSÖK ATT ERÖVRA ÖNS LEGENDARISKA TENNGRUVOR

VÄL DÄR MÖTTES HAN AV EN ANNAN LEGEND -

DRUIDERNA

HAN BEORDRADE GENAST FULL RETRÄTT

OCH ÅTERVÄNDE HEM

NITTIO ÅR SENARE ÄR ROMARNA TILLBAKA...

Fan!

GALLIENS KUST

Vem av er vill vara först ut?

Om några få timmar avseglar 400 skepp mot Britannia.

20000 man, eller rättare sagt 19996-

eftersom ni fyra inte kände för det.

Ni bestämde er för att överge er post och rymma.

Av vilken anledning? Vädret?

Britannia är ett förbannat land som styrs av de döda.

I skogarna härjar en demonarmé som livnär sig på människokött.

- I havet finns ormar... - En enorm bläckfisk!

- Det låter otäckt. Inte sant, Lucius? - Det låter ohyggligt.

- Vi har alla hört berättelserna. - Skräckinjagande.

När ni anslöt till armén, svor ni en ed. Minns ni den?

Att plikttroget följa kejsarens order och aldrig överge legionen.

Aldrig överge legionen. Såvida inte fienden är otäck.

Såvida ni inte står inför en jävla jättebläckfisk.

Vi är inte de enda. Halva legionen är emot det.

De kommer att göra myteri.

Så snart ni gått i land dödar de er... och honom.

- Vad är straffet för desertering? - Att stenas till döds -

- av legionen vars liv äventyrades av dessa ynkryggar.

- Var oss nådig, general. - Var oss nådig.

- Var oss nådig, general. - Nådig...

Jag vill inte väcka en hel legion och dra ut dem i pissregnet-

- bara för att stena er till döds. Så jag ska vara er nådig.

Den av er som skär halsen av de andra tre, får gå fri.

Va?

- Lucius? - Det är uppfattat, general!

- Jag gör det. - Va?

- Ge mig kniven. - Du är min kusin!

- Ge mig kniven! - Nej, jag gör det!

- Ge mig kniven! - Tig!

Du är väldigt tyst. Har du ingen lust?

Jag begick ett misstag. Jag var svag, och godtar mitt straff.

- Vad sägs, Lucius? Ser han svag ut? - Fan heller! Hans kuk har muskler.

Jag behöver män som du där.

Vad sägs? En ny chans?

Jag väntar utanför.

Nej, gör det inte, Antonius!

- Gör det inte! - Det är vansinne!

- Var lojal, broder! - Vi är bröder!

Nej, snälla!

- Detta regn... - Ska vi vänta ett par dagar?

- Till dess ovädret lagt sig? - Vår tid är inne, tro mig.

När vi har land i sikte, avtar både vind och vågor.

Vi kastar ankar i strålande solsken.

Hur kan du vara så säker på det?

Jag har turen med mig.

Är du klar där inne?

- Är du redo för Britannia? - Ja, general.

Då ser vi till att komma ombord.

LOCERLY CROSS CANTIACI-BOSÄTTNING

SOMMARSOLSTÅNDETS AFTON

I kväll då solståndet inträffat är ni inte längre flickor.

Ni ska då välja ett nytt namn som gudarna ska känna er vid.

- När får jag prata med henne igen? - Först när solståndet har inträffat.

Och om hon skulle prata med dig -

försvinner hon... för alltid.

Jag slutar, men du måste be om det.

Sluta!

Du talade!

Du skulle se ditt ansikte!

- Inte ens gudarna ser allt. - Om jag talar med dig försvinner jag!

- Du är fortfarande här. - Islene, vad gör du!

Mamma tog med mig hit när mitt ansikte var vitmålat.

Dagen före mitt solstånd, för att prata med mig.

- Vad sa hon? - Allt möjligt.

Det jag minns bäst är: "Du behöver inte lyda far i allt."

Hon sa att han är en bra man som dock håller fast vid saker.

Även om de gör honom olycklig.

- Lyssnade inte mamma på pappa? - Hon lyssnade.

- Därefter gjorde hon som ville. - Kände pappa till det?

Alla män känner till det, men vill helst inte prata om det.

Kom igen, fråga mig vad du vill.

Saknar du att vara flicka?

Att vara flicka är det bästa som finns -

till dess du blir kvinna.

Då förlänas man något av gudarna. Något... fantastiskt.

Att vara flicka är definitivt enklare.

Men att vara kvinna, om du är skarp, om du lägger manken till...

Gör det ont?

Kniven. När de skär dig i magen.

Nej. Man är någon annanstans.

Man har rökanden i sig.

- Hur känns det? - Det blir du varse i kväll.

Det liknar inget du har upplevt tidigare.

Cait, sanningen är att du bara måste genomgå det.

Vi ses när ritualen är över. Minns du vad vi ska göra då?

- Vi ska jaga tillsammans. - På direkten, det lovar jag.

Använd inte det tungomålet. Det är inte ditt språk.

- Förlåt att jag är här, Willa... - Se inte på mig. Se ner i marken.

- Vad är det? Är du trött på livet? - Jag behöver prata med Veran.

- Varför inte med mig? - Jag måste prata med Veran!

Prata med mig.

I flera veckor, nej, månader, från gryning till bortom skymning...

Tala långsammare.

Tecken. Jag har kontrollerat dem. Floder, solen, och sparvarna...

Vad pladdrar du om?

Månen talar fortfarande till mig. Och nu har den samma stämma-

- som sparvarna, som älven, grävlingarna och grodorna.

Allting talar med samma stämma.

Men solen talar inte till mig. Allt annat har samma stämma.

Samma tydliga stämma som ständigt upprepar samma sak...

Vad säger den?

- Att i kväll, vid solståndet... - Vad händer då?

Solen går inte upp i morgon. Solen går inte upp i morgon.

Solen går inte upp i morgon!

Du utstötte, du vet att du inte ska komma hit.

Om du vill spela spel står druiderna redo.

Hör på noga. Om du någonsin sätter din fot här igen -

äter jag upp dina ögon.

Är det förstått? Försvinn!

Flickan ska dö, så kvinnan kan leva.

Jag sätter min lit till gudinnan som vakar över mig i afton.

Har du valt ett namn? Yttra det inte.

Blott du och gudinnan ska känna till det.

Jag är inte redo.

- Jag är inte redo! - Var inte rädd.

Du har vingar. Jag ser dem.

Far.

Cait finns inte längre.

När jag frös, värmde du mig.

När jag grät, tröstade du mig.

Jag är av jorden, tack vare dig.

Tack vare dig, hör jag till.

När du återigen är barn, när du är svag och hjälplös-

så ska jag beskydda dig.

Jag ska beskydda dig.

Säg oss ditt namn, syster. Vem är du?

Vad är det?

Spring!

Kom!

Till attack!

Skjut!

Nej, pappa!

Ta kniven! Spring!

Nej! Nej!

Islene! Islene?

Islene! Islene!

Islene! Nej!

Islene!

Se på mig, Britannias gudar.

Jag är Rom!

Och Rom är där jag sätter min fot.

6 MIL INÅT LANDET

GRÄNSEN MELLAN CANTIACI- OCH REGNENSESSTAMMARNA

Kom igen...

Kom igen, dyk upp nu.

De är här.

Vid detta solstånd godtar jag, Pellenor, gåvan från er ädla stam.

Jag, Antedia, godtar även jag denna gåva från er stam.

Vi slapp åtminstone regn.

- Är du redo? - Ja, farbror.

Bröllopet är den lyckligaste dagen i en mans liv.

För mig var det den sista, men... Jaja, gratulerar. Gå nu.

- Är det obehagligt? - Jag har det bra.

Nu!

Hör detta, Pellenor, din ynkrygg! Jag skiter på era dödas själar!

Jag dricker hellre ditt blod än låter det besudla mitt!

- Ge dig av, far! - Lindon, ta flickan!

Försvara kungen!

Var är jag? Var det en dröm?

Nej... Nej, nej...

Sluta gråta. Gråt inte. Nej.

Hör på, har ni värdesaker hemma?

Mynt, silver, textilier? Arvegods som gömts undan?

Håll dig nära mig, var tyst... Nej, nej!

Farfar?

Farfar!

Där har vi den.

Förtjusande.

CRUGDUNON CANTIACI-CITADELLET

Hur fan kunde jag lyssna på subban Antedia, så ödmjuk...

- Far, jag är säker på... - Det var för tidigt, Phelan!

Jag borde inte ha lyssnat på dig.

Varför var du där? Jag förbjöd dig att komma.

Kriget mot Regnenses kommer att rasa i generationer-

på grund av dig!

Hör nu noga på.

Du lämnar inte denna plats utan min tillåtelse, är det förstått?

- Jag är alltså din fånge? - Är det förstått?

I högsta grad.

- Din geniala plan misslyckades. - Det var vår enda väg till fred.

Visa mig en annan väg.

När jag träffade dig tänkte jag att du var smart.

"Allt är inte svart eller vitt."

Men med åren, efter alla kompromisser och storslagna idéer -

har det svartvita blivit askgrått.

Snälla...

Innan du vet ordet av står du till halsen i askgrå skit.

Amena, sa jag att Lindon är försvunnen?

Han fick order om att stanna kvar och har inte kommit tillbaka.