Found

EN DOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

De lämnades i kartonger

som hittades vid en bro eller på trottoaren.

Det brukade komma så många, fler än 30 under ett skift.

Vi barnskötare hade olika uppgifter.

Några matade spädbarnen, andra skötte tvätten.

Jag såg efter de små.

Jag minns många av dem.

De där barnen…jag fostrade dem.

Jag höll dem i min famn och matade dem sakta, som om de var mina egna.

Det sved i mitt hjärta varje gång ett barn sändes bort.

De sändes ju så långt bort.

Vad skulle det bli av dem?

Välkommen, vad önskas?

Vad vill ni ha för dressing? Det blir 8,75. Ha en bra dag.

Finns det 50-dollarsedlar?!

Nej, det är första gången jag ser en! Javisst.

-Hejsan, hur är det? -Bra, tack.

En mellante, osötad. Ha en underbar dag.

Hej!

-Hur var det på jobbet? -Bra.

-Har du ätit? -Ja, jag tog mozzarellasticks.

-Är det allt? -Ja.

AVGÅNGSKLASSEN 2018 KATOLSKA GYMNASIET

Å, nu börjar det. Nu kör vi.

Danielle Bates.

Lily Catherine Bolka.

Mina damer och herrar, här är 2018 års avgångsklass.

Studenter, flytta era tofsar!

Ett, två, nu!

Hej.

-Hej, mamma. -Älskling.

-Tänker du gråta? -Japp.

-Varför det? -För att jag är så stolt över dig.

1979 - 2015 genomdrevs i Kina lagen om ett barn per familj

för att dämpa befolkningsökningen.

Det beräknas att mer än 150 000 barn,

främst flickor, adopterades bort till utlandet.

Så många har sagt till oss: "Vilken tur hon har haft." Kanske det. Vad vet jag?

Du kom till oss öppen och redo att bli älskad. Vi hade tur.

Du hade nära till skratt och tillit. Det var vi som hade tur.

Ingen vet vad som sker i urvalsrummet i Kina.

Men som ditt hebreiska mellannamn lyder: "Gud har hörsammat min bön."

Från första stund med dig har jag varit världens mest tursamma kvinna.

När hon sa så tänkte jag på min andra mamma och hur det hade varit med henne,

hur det hade varit att växa upp med henne.

Och hur det hade varit att ingå i en annan familj.

Jag skulle vilja lära känna min kinesiska sida mer, jag vill lära mig mandarin

och åka till Kina och se alla ställen och så.

Det började… Jag tror att jag gick i sjuan,

och pappa sa: "Det finns en sajt som heter 23andMe, och man spottar i ett rör."

Det är som en labbövning.

Vi körde på 23andMe, för på läkarmottagningen

strök vi alla frågor om släktrelaterade hälsofrågor.

Jag frågade säkert 20 gånger om Chloe ville gå på kinesisk dans. Inget intresse.

Men när vi fick veta att hon hade en kusin,

CHLOES FÖRÄLDRAR

en biologisk kusin som bodde i Tennessee och var i hennes ålder…

Då blev hon intresserad.

Det, och så att hon var avlägsen släkting till Yo-Yo Ma.

Och det var så jag hittade Sadie.

Vi har snapchattat i några månader nu.

-Hejsan! -Hej.

Jag blev nog väldigt förvånad.

Det finns så många människor i världen, och att få kontakt med Sadie

kom som en chock.

Jag bara älskar djur, de är urgulliga.

Ja, jag vill ha en hundvalp!

Jag går liksom igenom faser, jag vill ha en valp eller, jag vet inte, en fågel.

En igelkott.

Men jag vill alltid att de ska vara min medhjälpare, men det funkar aldrig.

-Varför berättade du inte om kusinerna? -Det har jag nog, men du lyssnade inte.

-Här är Lily. -Och ni har åtta gemensamma släktingar.

"Kära Lily, jag heter Sadie.

Jag bor i Tennessee.

Och jag är adopterad

från Guangdongprovinsen."

Så stavar man det.

-Ska jag skicka? -Gör det.

Så jag har fler än Chloe.

-Hejsan! -Hej!

-Herregud! Otroligt att vi äntligen ses! -Jag vet, det är så coolt.

-Fint halsband du har. -Tack!

Jag har alltid mina halsband på mig, jag tar aldrig av dem.

Får jag se bilderna. På dina nya kusiner, inte de gamla.

LILYS MOSTER

Där är Sadie. Liknar vi varann?

-Lite, kanske. -Kanske?

Jag ser nog gemensamma drag.

Jag bestämde mig för ett dna-test, för jag ville veta mer om mig och mitt förflutna.

Kontakten med Sadie gjorde att nya idéer väcktes

om att vi adopterats.

RINGER CHLOE RINGER LILY

Funkar det?

-Å, ja. -Hej!

-Hejsan! -Hej!

Gud, så coolt. Så här har jag inte kört Google Hangouts förut.

-Hur har ni det? -Jag längtar till fredag.

Det har varit en lång vecka, och jag gillar det inte.

Ingen fara, jag har också kämpat. Vi är nog trötta allihop.

Jag har funderat på var jag ska börja berättelsen om mitt liv?

-Men vi kanske ska börja med början. -Ja.

Ja, vi var på ett barnhem i södra Kina.

Det var väl i Guangzhao, nånstans i det området.

-Guangzhou, ja. -Å.

Vänta, är vi från samma barnhem?

Ja, du och jag var det, Chloe.

-Ja, det är typ coolt. -Inte "typ", det är rätt coolt.

Ja.

Förut funderade jag på varför de övergav mig.

Och jag trodde väl bara att det var på grund av enbarns-lagen i Kina.

Vi vet nog inte, det är bara vad folk tror.

Jaså?

Och här är din morfars farfar.

Det var nog när Sam hade tagit värvning.

Vi har lagt blommor på hans grav.

Här är din mormors mor när hon var liten.

Hon kom från Irland. Jag har ett täcke som hon gjorde 1840.

Coolt.

James Franklin.

Han var väl morfars farfars far.

På pappas sida når vi nästan tillbaka till år 900.

SADIES MOR

På mammas sida är det mer utspritt och olika,

men jag tror att vi når tillbaka till ungefär 1600.

Och här är Anna Fulton, hon som dog i tuberkulos.

Jag känner inte direkt några band till dem.

Jag vet att de tillhör släkten, men tekniskt sett har vi inga band.

Här är min mamma och moster.

Barnhemmet sa till mamma att jag hade lämnats på gatan i en kartong.

Jag tänker mig att det var väldigt tidigt på morgonen.

Nån hittade mig och tog mig till barnhemmet.

Ibland tänker jag: "De finns nånstans.

Jag kan ha syskon nånstans."

Det är märkligt hur annorlunda mitt liv kunde ha varit.

När Sadie var två, tre år bestämde jag mig för att dna-testa henne.

Jag ville hitta hennes biologiska föräldrar

för att ge henne en chans att få kännedom om sin bakgrund.

Men det blev inte så.

Jag tror att Sadie slits mellan "jag vill veta allt om det här"

och "jag vill bara vara en tonåring som andra".

Kan jag få prova getost med körsbär?

Jag tycker inte att "adopterad" är min identitet.

Det är som ett andra namn, det är inte så många som känner till det, men det finns.

Du höll upp mobilen…

Kan du kinesiska?

Du har ju bott i Kina.

-Vad har du för bakgrund? -Jag är latinamerikan.

-Jag bodde i Ecuador i två år. -Pratar du spanska?

En kompis pappa är kines, och han började prata kinesiska med mig.

Jag bara: "Ledsen, jag förstår inte", och han såg så besviken ut.

Han bara slutade prata och jag bara: "Trevligt att träffas."

I början…

Jag känner mig inte kinesisk.

Många vänner kallar mig en banan: "Gul på utsidan, vit inuti."

"Du är den vitaste kines jag vet."

Jag vet inte, jag har alltid identifierat mig som amerikanska.

Hej och välkomna till åttans hebreiska pjäs!

Chloe uppskattar nog sin judiska skolning, men har fått nog.

Hon gjorde klart för oss att hon inte tänkte fortsätta i en judisk skola.

Vi flyttar till Phoenix om en månad, och jag ska börja i high school.

Jag ville kunna läsa mandarin, det var väl mitt enda krav.

Jag har gått på judiska skolan i, jag vet inte, nio år, typ.

På religionslektionen i dag frågade fröken: "Tror du på Gud?

Räck upp en hand, ni som tror." Och jag räckte inte upp handen.

Jag fattar, det är ju svårt.

Jag har alltid gått i kyrkan och så

men på sistone har jag tappat kontakten med tron.

Jag tror att jag tror på Honom, men det finns som en osäkerhet i bakhuvudet.

Jag tror på Gud, för jag har omgetts av människor som älskar och stöttar mig.

Och jag tror att man kan se Gud genom andra.

Jag känner att jag fortfarande försöker förstå vem jag är.

SÅLT

BADRUM PHOENIX

-Okej, är du beredd? -Ja.

Jag hade inte tänkt så mycket på det,

att jag var den enda från Asien i de sammanhang jag varit i.

Hur säger man "Hon har gått och handlat"?

Men när jag blev äldre insåg jag väl liksom att det fanns andra som jag

och jag ville hitta fler personer som jag kunde relatera till, som såg ut som jag.

Som barn växer man ju upp i sin perfekta lilla bubbla.

Man växer upp bland en massa vita och tror att det är sån man är.

Sen inser man att man är annorlunda.

En nära vän… Vi var väldigt tajta.

Det var i mellanstadiet, jag var den enda från Asien.

Och hon sa en del riktigt sårande grejer…

Om…

…att mina biologiska föräldrar kanske inte ville ha mig, så de adopterade bort mig.

Det kom helt oväntat, och det blev bara för mycket.

Säg efter mig:

Och här borta har jag alla medaljer jag fått i basket och volleyboll.

Min årskurs valde mig som representant för min avgångsklass.

Så här står mitt namn.

Jag har sökt till OU, OSU, UCO och Creighton.

OSU har redan svarat.

VÄLKOMMEN TILL COWBOYFAMILJEN!

GRATTIS! DU KOM IN PÅ OKLAHOMA STATE UNIVERSITY

Jag kan inte lämna delstaten första året på grund av käkoperationen.

Operationen blir i juni, och de ska bryta käken och skjuta tillbaka den.

Förändringen blir nog konstig, jag lär ju inte vara mig lik.