Love and Monsters

Mer från Mr_KeFF finns på ThePirateBay. Sökord Mr_KeFF

Följ gärna vår kanal på Youtube. Sökord Mr_KeFF

Jag hade inte riktigt någon typisk barndom.

Eller, först hade jag det, men sedan gick världen under.

Jag tror inte att någon blev riktigt förvånad.

Vi trodde alltid att det kanske skulle hända, och sedan hände det till slut.

Men hur det gick till, det är det intressanta.

Agatha 616.

Japp, en asteroid på väg rakt mot jorden.

Jag vet. Så uppenbart.

Så, mänskligheten förenades, och vi gjorde det vi är bäst på.

Vi sköt ett gäng raketer på den!

Och vi sprängde den! Och det var bra!

Men det var det inte. Ni förstår, det som gör raketer till raketer...

kemiska föreningar, en hel del av dem.

Som regnade tillbaka ner på oss, och allt förändrades.

Och med "allt", menar jag kallblodiga varelser.

Och med "förändrades" menar jag muterade och började äta oss till döds.

Myror, ödlor, kackerlackor, krokodiler. Allihop. Det finns många av dem.

Det var en kille som blev uppäten i sömnen av en guldfisk som han vunnit på tivoli.

Todd älskade verkligen den guldfisken.

Och den katten.

Så, vanligen i mänsklighetens historia, om du ville döda en kackerlacka,

så behövde du bara en sko.

Nu plötsligt behövde du ett hagelgevär.

Och ibland till och med en pansarvagn.

Och ibland fungerar inte ens det.

Speciellt om du inte stannar i pansarvagnen, Bob.

Så småningom slog de riktigt stora och vår militär ut varandra.

Vi förlorade 95% av den mänskliga befolkningen på ungefär ett år.

Det är många Bob.

Och många Todd.

De av oss som överlevde gömde oss var vi än kunde...

bunkrar, grottor, panikrum, runtom hela världen.

Så de senaste sju åren har jag levt i en underjordisk bunker.

Det är inte så illa som det låter. På riktigt.

Det är bra människor, och vi älskar alla varandra.

Det är ganska likt vad jag föreställde mig att universitet skulle ha varit.

Är du säker på att han sover?

Vem?

Joel. Vem annars? Ja. Han sover.

Vänta. Shh. Han är inte vaken.

Är du säker? Det är bara du.

Jag bara... Jag gör inte...

Joel. Joel.

Se? Han är inte vaken.

Det är bara du.

Kära Aimee, jag är klarvaken.

Jag har bara lärt mig att vara stilla och hålla andan.

Att vara fast i en överlevnadsbunker med ett gäng människor

som alla hittat sin livskamrat är inte helt idealiskt.

Karen och Ray blev ihop för några månader sen,

så de är liksom fortfarande i smekmånadsfasen.

Det är superfysiskt.

Bra för dem. De är båda mycket attraktiva och uppenbarligen ganska flexibla.

Livet är kort, vet du. Speciellt här nere.

Åh. Hej, Ava. Hej, Joel.

Joel. Hur är läget? Det är bra, Tim.

Hur är det... Hur är det med dig? Bara bra.

Lugnt.

Jag kunde inte sova. Jepp, vi vet hur det är.

Jepp. Förmodligen inte av samma skäl.

N-Ni, eh, dörren är öppen. Är den... Visste du det?

Jepp. Jepp, vi vet.

Okej.

Efter att Tims föräldrar blev uppätna av en termitsvärm,

så blev han och Ava oskiljaktiga. Okej. Godnatt.

På alla sätt. Godnatt.

Det där är asteroiden de döpte till 616 Agatha.

Och det där är alla de kemiska bomberna de skickade upp för att försöka att...

Så, nästan alla har parat ihop sig här nere.

Vår första baby föddes i vintras. Det var super-känslosamt.

Välkommen till undergången, killen.

Maten suger. Åtminstone kommer du aldrig veta vad du saknar.

Kala och Connor blev ihop efter Carols död.

Carol var en ko som åt en låda tvättmedel.

Så nu har vi bara en ko.

Hon heter Gertie.

Gertie är toppen.

Gertie är inte vår enda näringstkälla.

Vi har faktiskt ett jaktlag som hämtar hem

vad de än kan från ytan.

Det var lättare i början, du vet, innan kulorna tog slut.

Att möta en av de där sakerna med ett halvdant handgjort vapen

är ingen söndagspromenad.

Det är åtminstone vad de säger till mig.

Ja-jag går inte med jaktlagen.

Jag behövs i köket. Jag är liksom, eh...

...bunkerns kock.

Alla gillar min minestrone.

Att vara den enda singeln i bunkern har också sina fördelar.

Jag får hänga med Mavis.

Fast, hon är förstås inte någon riktig pratkvarn numera.

Hennes centralbatteri är kört, precis som alla andra Mavis, skulle jag tro.

Har faktiskt aldrig sett en fungerande.

Önskar verkligen att du var här, Aimee.

Jag skulle verkligen vilja att du fick träffa alla.

Åja.

Vi kanske kunde träna lite målskytte tillsammans.

Det är liksom min grej.

Nåväl...

Ledsen, Mavis.

Sätt fart, folk. Vi måste röra på oss.

Killar!

Killar! Jag har vapnen.

Stanna. Vad?

Ta vad du behöver, så drar vi. Vad händer?

Vad är det som händer?

Vårt försvar är genombrutet. Genombrutet?

Joel. Vad menar du?

Brutit sig in i bunkern, liksom?

Det är vad "genombrutet" betyder, pojk.

Genombrutet.

Anna Lucia och jag går till anfall. Anderson och Tim, flankera oss.

Flankera dom, visst, okej. Var vill ni ni mig? Bakom, eller...

Jag trodde vi var klara med det här, Joel.

Färdiga med vad? Ni behöver hjälp. Jag kan hjälpa.

Låt mig hjälpa till. Tvingar du mig att säga det?

Säga vad? Du klarar det inte, Joel.

Du är skakad. Okej, visst.

Så, ni blir aldrig någonsin rädda? Vi blir rädda.

Vi blir alla rädda, Joel, men du blir riktigt rädd.

Vi vill inte vara taskiga. Vi älskar dig, Joel.

Men du är inte säker.

Du är en belastning. Även vid transportturer.

Okej, varför kändes det talet så inövat?

Connor.

Okej, 30 meter ut. Rör på er.

Var försiktig, Connor-björn. Det ska jag, Kala-bi.

Utrustning.

Gå med dem.

De är nära.

Skit.

Herregud.

Den fick en av dem. De andra då?

De kommer tillbaka.

Joel!

De behöver hjälp. Jag går.

Joel! Vänta!

Connor?

Connor.

Sköt jag den, eller gjorde du det?

Vad tror du?

Du.

Åh, och jag har ett ganska allvarligt frysningsproblem.

Men jag jobbar på det.

Hur ser det ut? Jag tycker det ser riktigt bra ut.

Ser det ut som mig? Ja.

Är du säker på att den här posen ser naturlig ut?

Ja. Ja?

Jag tycker att det är riktigt bra.

Vad gör du? Rör dig inte.

Kan du låta mig se den? Rör... Rör dig inte... Aimee.

Jag vill verkligen se.

Får jag se?

Okej.

Okej.

Redo? Mm-hmm.

Vad tycker du?

Varför har jag skägg?

Nej, det är skuggning. Jag gjorde skuggningen.

Mitt huvud är... är så stort.

Du har ett stort huvud. Och min hand är så liten.

Du har pyttesmå händer.

Jag älskar den. Jag älskar den verkligen.

Det är verkligen sött, för den är urusel.

Jag har skaffat något åt dig också. Vad?

Jag vet inte om det är de rätta.

Det är inte sant. Det är just de som ja-ja-jag ville ha.

På riktigt? Ja.

Ååh. Hej.

Vad händer just nu? Uhh...

Är du okej? Ja, jag dansar med mina axlar.

Oh ja. Oh ja.

Det här har varit den bästa sommaren i mitt liv.

Mitt också.

Uh-oh.

Vad gör du?

Vet du vad klockan är? Uh, jag tror den är, typ, halv sju.

Aimee, du... du skrämmer Krokodil-Carl.

Okej, titta bort, Krokodil-Carl.

Åh. Titta bort. Visst, jag fattar.

Jag fattar.

Vi måste gå.

Jag är rädd.

Kära Aimee, den här veckan har varit ovanligt usel.

Vi förlorade Connor till vad som såg ut som en riktigt stor myra.

Det hjälper mig att rita dem.

Jag försöker fånga deras väsen,

krafsa ner några anteckningar om hur man kan döda dem.

Ibland tror jag det är det enda sättet jag kan

hantera dessa saker.

7045 här. Kom, 3022.

Jag upprepar, kom 3022. Över.

3022 här. Vad är det nu, Ray?

Hej, Janice. Nej, det är faktiskt... Det är, eh, Joel.

Åh. Joel. Ja.

Okej. Vänta en sekund.

Aimee, det är Ray!

Det är Joel. Tack, Janice.