Countess Dracula

Kom igen!

Ursäkta mig.

Fogden kallade honom.

Det var grevens önskan att han skulle vara här för testamentet.

Grevinnan, er man lovade mig jobb.

Gå iväg! Bort med dig!

Min fru och mina pojkar svälter.

Ni lovade, för Guds skull.

Ni lovade!

Så där, sätt fart!

De körde över honom!

Far!

Kom igen! Vad väntar ni på?

Djävulskvinna! Djävul, djävul!

Innan vi fortsätter med det formella, får jag presentera lmre Toth.

Son till din mans avlidna vän, general Toth.

Grevinnan Elisabeth Nadasdy.

Kapten Dobi, slottets förvaltare.

Mästaren Fabio, historikern

Och grevinnans följeslagare, Julie.

En person som ännu inte anlänt är llona,

grevinnans dotter.

Hennes far skickade efter henne när han han var döende, men tyvärr för sent.

Ja, ja, låt oss gå vidare.

Varsågod.

"Sista vilja och testamente efter greve Ferencz Nadasdy.

"Till kapten Dobi,

"Testamenterar jag mina vapen och uniformer.

"Till Julie Szentes, 1000 korona

"och mat och logi i mitt hem under resten av hennes liv.

"Till mäster Fabio, mitt bibliotek.

"Till lmre Toth, son till min kära vän och armékamrat,

"som kämpade nobelt vid min sida och räddade mitt liv mer än en gång,

"testamenterar jag mitt berömda stall med alla hästar och stugan.

"Till min älskade fru Elisabeth,

"min förmögenhet och egendomarna, som...

"ska delas lika med vårt enda barn, llona."

Vi måste respektera hans vilja.

Grevinnan, jag måste be om ursäkt för min sena ankomst.

Min häst tappade en sko.

Nu har ni alla hästskor ni behöver...

och hästar.

Eftersom vi är nya grannar kommer vi utan tvekan att se mycket av varandra.

Äran blir min.

"...ett halvt kilo tobak varje år.

"Till familjen Sendrey, fem penningar extra varje månad

"och min stuga."

- Vill ni se dessa stall? - Verkligen.

Kom, den här vägen.

"...penningar varje månad och till Miklos Sendrey,

Det verkar som om ni har ärvt ett fint bibliotek.

Landets bästa. Ni kan inte föreställa mig min glädje. Den här vägen.

Och ni, min vän. Jag känner att ni också är en lärd man.

Det jag vet inte. Jag försöker läsa så mycket jag kan.

Vad bar hon på?

En panna med kol.

Änkors och ensamma dårars tröst.

Den gör kalla sängar varma.

Kalla sängar varma!

Men det finns värre platser att bo på och när llona återvänder...

- Har hon varit borta länge? - Sedan hon var sex år.

De skickade henne till Wien för att undkomma de fruktade turkarna

men har hört att Gud har gynnat henne, hon lär vara en fantastisk skönhet.

Tjugo år som förvaltare av detta slott, hans dam beskyddare

och vad får jag?

Två rustningar och en koffert full av gamla uniformer.

Vad förväntade du dig? Trodde du att han var en idiot?

Ni har naturligtvis rätt. Vem är jag att klaga när han i sanningens namn,

lämnade det största arvet av alla till mig?

Jag insåg inte att jag är bortlovad till dig.

Ni är fri nu.

Att välja vem jag vill.

Vill du att jag skulle bränna mig, jänta!?

Snabbt. Kallt vatten!

Har jag en rival? Vår nya granne, kanske?

Grevinnan, jag har älskat er i 20 år,

och har väntat tålmodigt på den här dagen.

Snälla gå, jag vill ta mitt bad.

Lämna mig.

Det är svalare nu, grevinnan.

Svalare?

Skala en persika åt mig!

Vad försöker du göra? Förvandla mitt rum till en svinstia?

- Mina händer är brända. - Gå ut!

Gå!

Dobi! Julie!

Blodet. Flickans blod!

För henne till mig.

- Vad vill ni med henne? - För flickan till mig!

Snälla ni.

Hitta något annat nöje för er själv. Ursäkta mig.

Julie...

Julie, du hjälper väl mig?

Du hjälper mig väl, Julie?

Nåväl. Då hämtar jag henne själv.

Ta mig till hennes rum. Nu!

Var inte rädd.

Hon gick upp till grevinnan igår kväll och det var det sista gången jag såg henne.

Hon har inte sovit i sin säng.

Kapten, har ni sett min dotter?

Teri, grevinnans kammarjungfru. Hon har försvunnit.

Jag är så orolig.

Hur ska jag veta var hon är?

Leta i horhuset.

Hon skulle aldrig göra det. Hon är en sedlig flicka.

Han skulle veta om hon var i horhuset.

Dobi! Julie!

Vad har ni gjort?

Åh, Dobi.

- Var är hon? - Vem?

Flickan, din kammarjungru.

Titta på mig, Dobi. Titta på mig.

Och vad kommer er dotter att säga? Hon anländer i morgon...

och kommer att hitta er lika ung som hon själv är.

Kommer hon att göra det?

Kom igen! Ut!

Släpp mig!

Släpp mig!

Snälla!

Släpp mig!

Snälla ni! Snälla, släpp mig!

Där är ni ju.

Är ni nöjd?

Som ni med ditt bibliotek.

- Kom, rid med mig. - Nej, de där varelserna skrämmer mig.

Men jag tog med mig en karta så ni inte förlorar er.

Tack.

Grevinnan skulle anse det en ära om ni ville äta middag med oss ikväll.

Ser inte så eländig ut. Den sköna llona anlände i gryningen.

Jag har inte sett henne än. Hon har varit inlåst med sin mamma.

Jag är övertygad.

- Vi äter klockan sju. - Adjö!

Hur ser jag ut? Tror du vår nya granne kommer att anse mig oemotståndlig?

Finns någon som skulle kunna motstå er?

Vi har tur. Grevinnan är överväldigad efter återföreningen med sin dotter

...och kommer att äta middag på sitt rum. - Så trevligt. Och dottern?

Hon kommrt ner.

Ni två har träffats, tror jag?

Min kära unga dam, kommer ni ihåg mig?

Min käre mästare Fabio.

Har jag förändrat mig så mycket?

Som när en blomma går från knopp till blom. Bortom igenkännande.

Det här är min unge vän lmre Toth.

Min mor har berättat om er.

Jag har för mig att er far och min far var de bästa vänner.

Jag hoppas att er mor inte är alltför sjuk.

Enbart utmattad. Hennes önskan är att vi suddar bort henne från våra sinnen

och har det trevligt ikväll.

Kan vi då börja äta, möjligen?

Det är er mors stol.

Ja, självklart!

Kommer ni ihåg något av ert liv här?

Många saker.

Särskilt en berättelse. Dagen för min avfärd.

Jag skulle vilja utbringa en skål för den nyanlända.

- Skål! - Med vinet hennes far älskade så.

Inte bara smaken, brukade han säga utan också färgen...

som av tjur-blod.

Var snäll och fortsätt med er förtjusande berättelse.

- Jag kommer inte ihåg. - Dagen för er avfärd.

Jag badade i sjön,

när jag såg en man på strandbanken som plockade rosor.

De finaste, mest vackra, rosorna.

Vem kunde det vara?

Trädgårdsmästaren? Nej, han gick alldeles för upprätt.

En tjuv?

Han var helt enkelt för långt borta för att jag skulle kunna känna igen honom.

Och min blygsamhet förbjöd mig att stiga upp ur vattnet.

Senare såg jag samma rosor i min mors sovrum.

Jag frågade henne vem som hade gett dem till henne

och hon svarade: "En av mina hemliga älskare."

Förtjusande.

Jag var förvirrad. Vad menade hon?

Hon lovade att berätta när jag hade blivit vuxen.

Och ikväll, innan jag kom ner till middagen,

fick jag mitt svar.

Och mannen var...

Det var farbror Dobi!

Men jag har talat tillräckligt om mig själv.

Hjälp mig att återupptäcka mitt hem

och berätta om ert liv, era planer och er familj.

Jag vet verkligen inte var jag ska börja.

Farbror Dobi!

Jag vill ut härifrån!

Den här vägen.

- Mycket trevligt. - Raphael, gillar ni den?

- Raphael? - Ja.

Jag gillar den.

Min farfar.

Hans svaghet var kvinnor. Han dog i armarna på en kökspiga.

Jag saluterar honom.

Det är det enda sättet att dö på.

Hans fru.

Utan tvekan en stor skönhet under sin tid.

Gå tyst förbi min mors rum.

Och det här är er far?

Vilken modig och generös man han var.

Ja.

Ser han ut som ni kommer ihåg honom?

I stort sett. Följ mig. Kom fort.