Lost in the Jungle

COLOMBIANSKA AMAZONAS DAG 1

När jag kom till landningsbanan...

...sa mamma: "Lesly, vi flyger till Bogotá."

Vi skulle bo hos min styvfar.

Jag ville inte åka.

Jag bodde hos min mormor, Fátima.

Jag gick i skolan.

Jag var lycklig där.

Det var första gången jag flög.

Redan när planet lyfte började det väsnas mycket.

Jag var så rädd.

Sen började flygplanet fungera dåligt.

Piloten kontaktade kontrolltornet och bad om hjälp.

Han förlorade kontrollen.

Sen började planet störta.

Sen minns jag inget mer.

Vid halv nio ringde telefonen. "Vad har hänt?"

"Magdalenas plan kom aldrig fram. Det måste ha kraschat i djungeln."

"Min syster Magdalena och hennes fyra barn var ombord."

Jag överväldigades av sorg.

Mina döttrar ringde: "Oroa dig inte, mamma."

Hur skulle jag kunna låta bli?

När ett plan kraschar klarar sig ingen. Aldrig nånsin.

Det gjorde ont i mig.

Min dotter åkte med sina barn utan att ens berätta för mig.

Magdalena hade ringt mig: "Jag är på planet med barnen."

Men de kom aldrig fram.

Jag fick inte fram ett ord.

Jag tänkte på min fru hela tiden.

MAGDALENA, 33 ÅR

Min enda son. Hans liv hade just börjat. Tanken på att förlora honom...

TIEN, 5 ÅR

...min dotter...

CRISTIN, 11 MÅNADER

...mina två styvdöttrar.

SOLEINY, NIO ÅR

LESLY, 13 ÅR

Min största dröm var att de skulle bo hos mig i Bogotá.

Lever de? Är de döda?

Idag slukades ett lätt flygplan på väg från Araracuara av djungeln.

Sökinsatserna har inletts från luften.

Sökandet försvåras av den täta djungeln.

Möjligheten att det finns överlevande har inte uteslutits.

När jag vaknade var vi på marken.

Jag hade en massa blod i ansiktet och på kläderna.

Det gjorde ont.

Jag såg Tien.

Soleiny grät.

Jag såg min mamma.

Mitt ben gjorde ont.

Sätet hade gått sönder, och min sko satt fast.

Jag behövde rädda Cristin. Hon satt fast under mammas kropp.

Hon kunde inte andas ordentligt.

Så jag drog ut foten ur skon.

Jag fick kämpa ett tag, men jag fick ut mina syskon.

Jag var tvungen att stoppa blodet som rann från huvudet.

Jag hittade förbandslådan.

Cristin grät och grät. Hon var törstig och hungrig.

Jag sökte igenom väskorna och hittade en hängmatta, ett myggnät...

...och Cristins nappflaska.

Jag klippte ner några blad...

...och vi la oss på dem.

Cristin var otröstlig.

Jag kunde inte sova för att jag hade så ont i benet och huvudet.

I fem dagar flög det colombianska flygvapnet över området

och letade efter det saknade planet. Men vi hittade inget.

För varje dag som gick minskade chansen att hitta dem vid liv.

Ledningen ringde och sa: "Pedro, hjälp till med sökandet."

"Det är dags att söka på marken."

DAG 6

Det var mitt första räddningsuppdrag.

Det är inte ofta man får chansen att rädda liv.

Vi i specialstyrkorna bekämpar vanligtvis gerillagrupper.

Med hjälp de sista satellitsignalerna från planet

fastställde vi ett sökområde på 320 kvadratkilometer.

Terrängen var väldigt komplex.

Det är en orörd djungel med farliga djur och giftiga ormar.

Men den största risken är att gå vilse i djungeln.

Det är en enorm djungelmatta.

Det är som att leta efter en nål i en höstack.

Fortsätt! Kom igen!

Tappa inte greppet!

Vi rörde oss snabbt och sökte efter planet och eventuella överlevande.

Vi går lite längre fram.

Lyssna efter ovanliga ljud. Kom igen.

Vi var förberedda på det värsta.

Narko-gerillagrupper som FARC verkar i det här området.

Vi har legat i krig med dem i 60 år.

FARC kontrollerade en gång många områden i Colombia.

De ägnar sig åt våldsdåd, droghandel och kidnappningar.

Vi har förlorat många soldater i kampen mot dem.

Vi försökte göra oss osynliga för att inte upptäckas av fienden.

Just nu håller 60 kommandosoldater hoppet vid liv

om att hitta överlevande från planet.

Manuel Ranoque lever med osäkerheten efter tragedin.

Mina fyra barn och min fru är försvunna.

Jag kunde inte bara vänta på att militären skulle hitta planet.

Jag tänkte leta efter min familj.

Och inte komma tillbaka förrän jag hade hittat dem.

Jag behöver hjälp av mina vänner från andoquefolket i Araracuara.

Vi är experter på att ta oss fram i djungeln.

Djungeln är en del av oss, för vi är uppvuxna här.

Jag anmälde mig frivilligt och förväntade mig inget i gengäld.

För de som är i fara är en del av vår familj.

Det var en lång resa.

Nästan 12 timmar med båt från närmsta stad.

Ingen bor där.

Vi tror att djungeln förbinder människan med naturen

och genom naturen med skaparen.

Men djungeln är också väldigt farlig.

Både på grund av det man kan se

men framför allt det människoögat inte kan se.

När vi gick in i djungeln slog vädret om.

Regn, regn, regn.

Våra äldste säger

att när en ande blir arg, orsakar den en storm.

Jag hamnade efter mina kamrater.

Jag ropade på dem, men de var borta.

Jag gick tillbaka tre gånger.

"Är det en ande som leker med mig?"

Jag fylldes av rädsla. Det förnekar jag inte.

Jag bad: "Bli inte arg. Jag är ett djungelbarn."

"Jag tillhör urbefolkningen."

"Jag vill inte skada djungeln, bara söka efter de våra.”

Och så dök mina kamrater upp igen.

Vi var bekymrade.

Hur skulle vi hitta planet i allt regn?

DAG 15

Det syns inga spår av någonting alls.

Och så gick dagarna.

Vi började förlora hoppet om att hitta planet.

Varje dag letade vi

bland träd, buskar, rankor...

Åt alla håll, men det var bara grönska.

Sen såg jag nåt som stack ut.

Nåt rosa.

En liten nappflaska mitt i den enorma djungeln!

Hur stor är chansen att man, i en så enorm djungel

hittar en nappflaska?

Så vi började spekulera.

Kunde flaskan ha ramlat ut genom ett flygplansfönster?

Vi var mentalt förberedda på att hitta familjen död.

"Där gamarna är, det är där vi hittar de döda och flygplanet."

Vi såg en kungskondor.

Vi följde efter den.

Sen såg vi gamen.

Den satt ovanpå nåt vitt.

Jag fick en klump i halsen.

Jag såg Magdalena. Hon låg på sätet.

Det var hemskt. Jag undrade hur Manuel skulle ta det.

Jag kunde inte fatta att hon hade övergett mig.

Magdalena var hängiven barnen.

Och vårt hem.

Vi byggde en framtid tillsammans.

Vad som än hände tog hon alltid tillbaka mig.

Trots mina brister.

Min stackars dotter Magdalena.

Jag har nio döttrar.

Men hon var den jag stod närmast.

Om Manuel inte hade fått henne att flytta till Bogotá

skulle hon fortfarande vara vid liv.

Jag grät av ilska, av ångest.

Jag brände alla hennes saker.

Min dotter kommer inte tillbaka.

Hon dog arg på mig.

För jag ville inte att hon skulle åka.

Manuel frågade om barnen.

Jag sa: "Jag vet inte. Inget är bekräftat."

Jag informerades om att sökare från urbefolkningen hade hittat planet.

Jag fick ordern: "Bekräfta det omedelbart."

Vi hittade de vuxna.

Men det fanns inga små ben som tydde på att något barn hade dött.

Varför var de inte där, i närheten av planet?

Det gav oss kalla kårar. Fyra barn.

13, 9, 5 år, och en på 11 månader. De hade just förlorat sin mamma.

De var ensamma i djungeln.

De var i princip föda för djuren.

Vi stannade vid planet i några dagar.

Men ingen kom och räddade oss.

Jag packade ner några saker i två väskor.

Jag grät för att jag hade så ont.

Jag släpade mitt ben. Jag kröp.

Jag letade efter en väg ut ur djungeln.

Vi såg tapirhjordar.

De försökte anfalla oss.

Vi satt stilla som statyer.

När vi såg en ozelot stelnade jag till av rädsla.

Tien ville jaga den.

När det kom djur skyddade Lesly oss, och det gjorde jag också.

De sprang iväg, för de blev rädda.

Jag sa åt honom att sluta.

Mormor har sagt

att när man är i djungeln ska man inte störa djuren.

De är farliga.

Då blev Tien arg.

Han frågade: "När kommer mamma?"

"Varför lämnade vi henne ensam?"

Jag förklarade för honom att vår mamma var död.

"Nej!" sa han. Och han grät.

Lesly! Lesly!