Mudbound

EN ORIGINALFILM FRÅN NETFLIX

Bäst du skyndar på.

Vi hinner inte.

Jo, det gör vi. Det måste vi.

Ta en paus. Kom.

Min tur.

"Vi ska. Vi måste."

Det var min bror Henry.

Absolut säker på att det han ville skulle ske, också skulle göra det.

Vädret skulle slå om i tid för att bomullen skulle torka.

Vi skulle hinna gräva gropen innan stormen kom.

För tusan!

-Jisses. -Vad är det?

Det är en slavgrav.

Hur vet du det?

Skjuten i huvudet.

Måste ha varit en rymling.

Det avgör saken.

Avgör vadå?

Jag begraver inte min far i en slavs grav. Det skulle han ha hatat.

Hjälp mig upp.

Vi har inget val.

Det räcker, bror!

Det räcker!

Nu får vi upp dig!

Hugg i!

Sjuttsingen!

-Se så, Jamie. Håll i! -Nej.

Jag hämtar en stege!

Henry!

Henry!

Henry!

Henry!

-Henry, var är du? -Här! Jag är här!

Sån var min bror Henry.

Absolut säker på att det han ville skulle ske, också gjorde det.

Och att hans lillebror...

Jamie.

...aldrig skulle svika honom.

Kom. Vad är det med dig?

Jag trodde att du... skulle lämna mig där nere!

Varför skulle jag göra så?

Varför skulle jag göra så?

När jag tänker på farmen, tänker jag på lera.

Intorkat på knäna och i håret.

Leriga fotspår över golvet.

Jag drömde i brunt.

Lyft!

-Ta i! -Bara ta i nu!

Vänta. Bara låt... Vänta.

Lyft den, Jamie. Lyft.

Vi stannar. Ställ ner den.

Vi kan ha repen längsmed och stå i vardera änden.

Kistan är för smal. Om den ramlar går den sönder.

-Vi kan försöka. -Nej!

-Hap! -Henry.

-Hap! -Nej, Henry.

Det som hände var inte mitt fel.

-Jag varnade dem. -Låt dem åka.

Hap!

Hap, kan du vänta?

Kan du hjälpa oss, Hap? Vi måste få kistan i jorden.

Hap?

Jag var en 31-årig oskuld

när jag träffade Henry McAllan, våren 1939.

Jag bodde med mina föräldrar i huset där jag vuxit upp.

Min värld var liten och han var min räddare från ett liv på glasberget.

Jaså? Jag hörde att ni är en collegeutbildad man.

Ingenjör.

-En ingenjörsexamen från Ole Miss. -Ja.

Hörde du, Laura? Ingenjörsexamen från Ole Miss. Tänka sig...

Laura har lärarexamen från West Tennessee State.

Vi är så stolta. Min kära syster är klyftigast i hela familjen.

Fick bättre betyg än jag. Det pratas det jämt om.

Hon är klyftig.

Laura, du borde spela piano för oss efter middagen.

Ni skulle höra henne sjunga. Hon sjunger som en ängel.

Du borde spela för mr McAllan senare.

-Mamma. -"Ave Maria." Min favorit.

-Du kommer att älska den. Så vacker. -Mamma.

Vad?

Teddy tog säkert inte med sin nya chef, mr McAllan, för att lyssna på psalmer.

Varför inte fråga honom? Mr McAllan?

Vill ni lyssna till musik efter middagen?

Jag gillar psalmer.

Han gillar psalmer.

Jag var ovan vid manlig beundran och visste bara att jag ville ha mer.

Jag fick uppskov från det uppriktiga medlidande

och den hycklande vänlighet som riktades mot en gammal ungmö.

Han kände inte att han måste fylla luften med ord, som jag.

Han hade självförtroende.

Jag var inte förälskad i honom då...

...men jag var så tacksam att allt annat krympte.

Min bror Jamie kommer hit från Oxford nästa helg.

Jag vill att han ska få träffa dig.

Där är han, där.

Bror!

-Du ser bra ut, min bror. -Detsamma.

Luften här i Memphis är bra för dig. Eller är det något annat?

Miss Chappell, det här är min bror, Jamie.

-Trevligt att träffas. -Sannerligen.

Han tror att han är en av karaktärerna i hans pjäser.

Men vilken pjäs då, bror? Hamlet? Faust? Prins Hal?

Någon du en dag kan leva på.

Vad tycker du, miss?

Jag tror att du är mer som Puck.

-Vem är Puck? -"Vilka dårar dessa dödliga är."

- Puck är en lite busig älva. - Han är ett troll.

Förlåt mig. Jag försöker bara imponera på henne.

Miss Laura är inte typen man imponerar på.

-Ska vi? -Det ska vi.

Jag berättade för Pappy att du var här idag.

Jag vill höra.

Sen sögs jag under,

blödande med hjärnskakning och var så gott som död,

ännu ett offer för den stora översvämningen 1927.

-Otroligt att du aldrig berättat det. -Det är mer.

Vad hände sen?

Jag såg ett skimrande ljussken, som en fallande stjärna.

En stor hand sträcktes ut, som om Gud själv kom för att hämta mig.

Men det var det inte. Det var min käre storebror, Henry.

-Du räddade hans liv. Du är en hjälte. -Verkligen.

Vad skulle jag ha gjort? Låtit honom drunkna?

För framtiden, vad den än innebär.

Må ni vara välsignade med lycka, hälsa och framgång

och om hon vill ha dig, ett hus fullt av barn.

Min kärlek till er båda.

Bubbel!

Har du något emot om jag dansar med din flickvän?

Miss Chappell, ska vi ta en omgång?

Det skulle vara ett nöje.

Jamie såg allt på ett annat sätt.

Och när hans blick var på mig, kändes det som om jag inte längre var osynlig.

Tack så mycket.

-Jag kommer tillbaka. -Absolut.

Du är ovanligt vacker ikväll.

Tack.

Jamie har den effekten på flickor.

De strålar för honom.

Jag märker att han gillar dig.

Han ogillar säkert ingen.

Åtminstone inte någon i kjol.

Henrys frieri blev inte som jag hade föreställt mig.

Han stod inte på knä och frågan blev mer som ett påstående.

Henry var inte romantisk.

Han var gjord var av robustare material.

-Ja? -Ja.

Jag älskade att vara hemmafru.

Underkasta mig Henry och vänta på honom var vad jag placerats på jorden för.

Och när Amanda Leigh föddes blev jag helt och hållet hennes.

Sen kom dagen som förändrade allt.

För alltid.

Den 7 december, 1941,

ett datum som kommer att bli ökänt.

Amerikas förenta stater

anfölls plötsligt och avsiktligt

av den japanska flottan och flygvapnet.

USA var på fredsfot med denna nation,

och hade på Japans uppmaning...

Pappa lånade mr Roberts bil för att köra mig.

Det är det jag minns bäst.

Det första och det sista...

...det fastnar alltid mest.

Tack.

Vi ska be för dig.

Bra.

Glöm oss inte.

Det gör jag inte.

Det ska jag inte.

Sköt om dig nu.

Jag lovar.

Nu hjälper ni alla till. Hjälp mamma.

-Hör ni det? -Det ska vi göra.

Håll pojkarna från Lilly May. Låt henne inte växa upp för fort.

-Se till att komma tillbaka. -Det ska jag.

Hela vägen hem. Hör du det?

-Jag älskar dig, mamma. -Jag älskar dig också.

Tack.

Jag kan inte se mig om.

Jag såg mig inte om.

Det sägs att det är otur att se någon åka iväg.

Jag höll hans hjärtslag i min hand.

Jag minns varje slag.

Han var varm och levande.

Jag känner honom utan och innan.

Jag fick kämpa för att inte se mig om.

Jag har inga favoriter.

Jag älskar dem alla lika mycket. Det gör alla mödrar.

Men under alla dessa fyra år...

...hela tiden han var borta...

...bad jag bara för honom.

Gud kommer att förlåta mig.

Jobba på.

Gräv hålet.

Se så, Ruel. Sätt fart. Jobba på.

Fortsätt. Middagen är klar när vi kommer in.

Vad nytta gör en lagfart?

Mina farföräldrar och gammelfarbröder, morföräldrar och gammelfastrar,

min far och mor,

bröt mark, plöjde, harvade, planterade, plockade, födde upp,