This Boy's Life

"Leffe"

Det var 1957, och vi åkte från Florida till Utah.

Når min mor fått stryk av sin kille så stack vi därifrån till uranfälten.

Vi skulle börja ett nytt liv-

-vilket inte hade varit så bra sen familjen splittrades för fem år sen.

Jag ser något som börjar med bokstaven... M!

- Motorväg! - Nej.

- Inte? - Uppåt.

- Där uppe i... - Moln!

Okej, din tur.

Jag drogs med i min mors frihetsglädje.

Hon skulle bli rik på uran, och jag skulle hjälpa henne.

- Hur funkar den här? - Jag tror den skapar...

Den skapar ett visst ljus som får uranspår att lysa.

Så vi kan gå på gatan och hitta uran?

De sa att det fanns överallt i Moab.

Vi kom för sent i Moab.

Han sa att ingen hittat uran i Salt Lake City.

Då får vi ju stället för oss själva.

- Ja. - Det här kan vara vår stora chans.

Tänk om det här funkar.

Vi kan skaffa ett riktigt hus och göra oss av med den här skruttbilen.

Inga fler pengaproblem.

Precis som himlen en junidag.

Himlen en junidag...

Förbaskat!

Om jag bara hade en enda önskan nu, vet du vad den skulle vara?

Jag skulle vilja elda upp den här förbannade bilen.

Jag menar det. Jag hatar den!

Jag hatar han som uppfann den och fabriken som tillverkade den.

Det får mig nästan att sakna Roy.

Det var bara han som kunde förhindra att den överhettades.

Gode Gud vad tråkig han var. Tråkig och elak.

Du har verkligen dålig killsmak.

Kom så åker vi och blir rika i Salt Lake.

Du skämtar, eller hur?

Nej, vi kom för att leta uran.

Varför åkte ni inte till Moab då?

Det gjorde vi, men vi kom för sent.

Så ni chansade på att leta här?

Ja.

Får jag säga något som kanske låter lite ohövligt?

Du har större mod än förstånd.

- Nå, vad sa han? - Fråga inte.

Mor löste problem på sitt eget vis. Hon lämnade dem bakom sig.

Hon lämnade bara bilen där.

Snart blir det ljusare tider. Jag känner det på mig.

Det är på gång.

Mor hade stora förhoppningar. Särskilt för mig.

Jag hade bara vållat henne bekymmer sen hon lämnade far.

Jag tänkte sköta mig bättre. Jag skulle bara skaffa bra vänner-

få höga betyg och sköta mig.

Jag lovade det och menade det.

Vi brukar ge nya pojkar en rejäl chans-

-men det är andra gången på två veckor du är här.

Ring din mor och be henne komma hit.

Hon arbetar.

Hon är på jobbet.

Det var inte jag som krossade fönstret.

- Ja, tro på dem istället för mig. - Var tyst om du bryr dig om mig.

Om du brytt dig om mig hade du fortsatt vara gift med far.

Jag menade inte det och jag visste att det inte var sant.

Min far försvann med min bror långt innan de bröt upp på riktigt.

Ibland behövde jag klandra någon, och det var bara hon där.

- Vad är klockan? - Nästan sju.

Varför väckte du mig inte?

Jag steker lite korv och potatis till middag.

- Jag är ledsen. - Jag vet.

Jag vet att din far inte ringer och din bror inte skriver.

- Men det är inte mitt fel. - Jag vet.

Hallå?

Hej, Roy.

Ett Winchester! Tack.

Jag hittade ett rum, men det är på andra sidan stan.

Och jag tror jag kan få jobb som mekaniker på en Texaco-station.

Hur är det på Winstead?

- Hur vet du var jag jobbar, Roy? - Jag har varit här nästan en vecka.

Och du har följt efter mig i en vecka?

Hur hittade du mig?

Gillar du geväret, Toby?

Det är den bästa present jag fått! Jag går ut och leker med det.

Sikta inte på någon, för då lär jag dig inte skjuta.

- Det är inte laddat. - Inte på någon eller något.

- Det är ju inga kulor i. - Jag säger det inte igen.

Då får jag väl sikta upp i luften.

Sluta.

Sluta, Roy!

Toby är fortfarande vaken.

Du är så läcker.

Blotta åsynen av dig gör mig så hård.

Sluta, Roy.

Sluta!

Han hör inget!

Du, Jag...

Förlåt, älskling.

Du vet att jag inte menade det.

Jag är bara så glad över att se dig.

De flesta eftermiddagarna gick jag runt som i trance.

Ibland gick jag till stan och kollade.

Ibland snattade jag, ibland inte.

Jag föreställde mig att jag såg min far komma mot mig.

Jag väntade på att han skulle känna igen mig.

Men jag visste att det inte var han. Han bodde österut med en rik fru.

Han kallades Duke, och det var så jag tänkte mig honom.

Som en hertig som bodde på ett slott långt borta.

En stund senare valde jag ut någon annan.

- Jag är hemma. - Hej, gubben.

Ska vi nånstans?

- Vart? - Vad tycker du?

- Phoenix. - Bra. Jag tänkte också på Phoenix.

Eller Seattle. Massor av möjligheter på båda ställena.

Den fantastiska, tråkiga Roy då?

- Ska han med? - Det hoppas jag inte.

Han bevakade mig på jobbet idag.

- Vilken tönt. - Det tyckte du inte igår.

"Jag älskar mitt nya gevär, Roy. Det är den bästa present jag fått!"

Lägg av.

Så där.

Nu? Ska vi åka nu?

- Maten då? - Lämna den.

- Burkmaten också? - Ska du med eller inte?

Fråga när nästa går till Phoenix.

- När går nästa buss till Phoenix? -Imorgon förmiddag, 11:45.

- Seattle då? - Ja, Seattle då?

Den går om tre... två minuter.

- Är det här bussen till Seattle? - Ja.

Skynda dig! Mot Seattle!

Jag har alltid varit bra på att räkna.

Om jag blir revisor kan vi få det riktigt bra i Seattle.

Nu vet jag! Jag ska annonsera om rumskamrater.

SEATTLE Sex månader senare

- Hej, Ter. - Hej, Jack.

Vad sa din mor om att skolka idag?

Vem bryr sig?

Gick du till Wanda igår?

Hånglade ni?

Hånglade ni rejält?

Hur mycket?

Knullade henne tills hon fick näsblod.

Säkert.

Hej, Jack. Terry.

Titta! Det är Elvis, Elvis och Elvis.

Har du ont i ansiktet, för det svider när jag tittar på det.

Silver.

- Någon här? - Hjälp!

Hjälp! Jag är här!

Kom hit, Lois. Jag har 15 centimeter som bara väntar på dig!

- Dröm vidare. - Jag vill ha dig, Lois!

Du gör min kuk så hård, baby.

Jag gör det bättre än Stålmannen. Ge mig bara en chans.

Åh, Lois, jag kan göra dig lycklig. Bind mig med de där repen.

Du får inte ens upp den, Silver.

Vi var tvungna att prata snusk ett tag. Det var en formalitet.

Sedan knep vi igen och kollade på programmet.

Vi kapitulerade. Vi såg Stålmannen på löjliga äventyr-

-med töntig handling, och vi skrattade inte åt dem.

- Snyggt med rosetten där bak. - Han kommer att älska den.

- Börjar det redan bli seriöst? - Jag tror det. Han pratar om bröllop.

- Han vill träffa Toby. - Tre dejter. Du har honom.

- Jag vet inte om jag vill ha honom. - Vem?

Här kommer tuffingen som inte vill gå i skolan.

Vem?

Dwight som jag berättade om. Använd ett glas.

Han från vischan? Mekanikern?

Dwight, vilket töntigt namn.

Dwight.

Hallå?

Hej.

- Det var öppet. - Sköt dig.

Tack.

Låt mig presentera dig. Låt mig ta din hatt.

Det här är Marian.

Och Kathy.

Och det här är min son.

- Så du är Toby? - Nej.

Är du inte Toby?

Han vill bli kallad Jack. Fånigt, men han läser Jack London-böcker nu.

Folk får kalla mig vad de behagar-

-så länge de inte kallar på mig för sent.

- En kopp kaffe innan vi går? - Det tackar jag inte nej till.

- Slå dig ned. - Där?

- Gillar du skolan, Jack? - Nej.

- Så är ungar nu för tiden. - Han borde åtminstone försöka.

Ta en kaka till du, Marian.

Min son har bestämt sig för att få mig att åldras i förtid.

Sitt ordentligt och sköt dig nu.

- Vem har kokat det här? - Jag.

Jag måste säga att ni har tur som bor i ett hus med så gott kaffe.

Ett ögonblick.

- Tack. - Varsågod

Ett litet trick jag lärde mig i flottan.

Jack, jag hörde att du är bjuden till Dwight över Thanksgiving.

Du kommer att älska det. Härlig natur, och underbar utsikt-

-så fort man öppnar ögonen. Och jag har anmält dig till kalkonjakten.

- Får jag ta med mitt Winchester? - Visst

Jag ska nog knäppa kalkonen.

Titta, det kan sitta upp och prata som en normal människa.

Vi är sena, Dwight.

Tack.

Här är din hatt. Titta inte för mycket på tv.