The Walking Dead

Vad fan är ni för ena?

Han förblöder. Vi måste tillbaka. - Tryck mot knäet.

Hårt! Tryck!

Kom ut därifrån. Lugnt och sakta.

- Vad hände med honom? - Han blev biten.

Ta det lugnt. Ingen behöver skadas.

Tryck så hårt du kan.

- Har ni mediciner? - Vart är du på väg?

- Vad fan är ni för ena egentligen? - Ni ser inte ut som en räddningsstyrka.

Väntar ni på räddning, så sluta.

Vi måste sticka! Kom igen! Jag behöver hjälp!

Ett, två, tre, kör! - Dörren, T!

- Är du galen?! Öppna inte! - Vi fixar det.

Daryl!

- Vi sticker. - Hitåt.

- Hitåt. - Nej, tillbaka! Daryl!

Kom igen! Sätt fart!

Stanna.

Följ ficklampan.

Sätt fart!

Försiktigt.

- Han tappar för mycket blod. - Öppna dörren! Det är Hershel!

- Carl! - Pappa!

Sätt fart. In dit! Vänd om, den här vägen.

Lägg honom på sängen.

- Han blev biten. - Högg du av den?

Ett, två, tre.

Jag behöver bandage.

- Hämta mer, vad som helst! - Hämta lakan från baksidan, Carl.

- Dör han? - Nej, han klarar sig.

- Kan du stabilisera honom? - Hans ben måste upp. - Hämta kuddar!

- Han har redan blött igenom. - Vi kan sveda såret och stoppa blodet.

- Jag kan göra upp eld. - Nej, chocken skulle döda honom.

Blodkärlen slutar inte blöda. Det måste vara omlagt och läka självt.

Det räcker.

C-avdelningen. Cell 4, det är min, gringo.

- Släpp in mig. - Idag har ni tur, killar.

Georgia har benådat er. Ni är fria.

- Vad händer därinne? - Det angår dig inte.

- Säger du, va? - Lugna dig, killens ben är skadat.

Och vi är fria. Varför är vi kvar här?

Det låter vettigt.

Om vanligt folk tar sig in i fängelse utan skäl, kan vi väl inte gå nånstans.

- Varför inte ta reda på det. - Vi ska nog gå nu.

- Vi går inte. - Ni kommer inte in heller.

Det är mitt hem, mina regler. Jag går vart jag vill.

- Vad var det? - Fångar, överlevande. Stanna här.

Lämna honom inte.

Om han dör, måste du vara där. Tror du att du klarar det?

- Maggie kommer att vara där. - Jag fixar det.

- Jag kan hämta T... - Jag fixar det.

Bra.

Här finns inget för er. Gå tillbaka till er sandlåda.

Lugna er, det här behövs inte.

- Hur många är ni därinne? - Fler än ni klarar av.

Har ni rånat en bank, eller? Varför tar ni honom inte till sjukhus?

Hur länge har ni varit inlåsta i kafeterian?

Så där en tio månader.

Det blev ett upplopp. Har aldrig sett maken.

Attica i kubik, grabben.

Har ni hört om killar som blivit kannibaler, dött och återuppstått?

Vakten låste in oss i kafeterian gav mig den här och skulle komma tillbaka.

För 292 dagar sen.

- 94 om du frågar mig. - Håll käften!

Vi trodde att armén eller nationalgardet skulle komma närsomhelst.

- Det finns ingen armé. - Vad menar du?

Ingen regering, inga sjukhus, ingen polis. Allt är borta.

- På riktigt? - Just det.

- Mamsen då? - Mina ungar och min gumma?

Har ni nån mobil så vi kan ringa våra familjer?

- Du fattar inte, va? - Inga telefoner, inga datorer.

Såvitt vi vet har halva befolkningen dödats, antagligen mer.

- Inte en chans. - Se efter själv.

- Fan, vad solen är skön. - Jösses, alla är döda.

Trodde aldrig jag skulle vara så glad att se stängslet.

Ni sa aldrig hur ni tog er in här.

Klippte hål på staketet vid vakttornet.

- Så enkelt? - Vill man, så kan man.

Lätt för dig att säga.

- Är det här en epidemi? - Ja, och vi är alla smittade.

Smittade? Som AIDS eller nåt?

Om jag dödade dig med en pil i bröstet skulle du komma tillbaka som en sån där.

Det kommer att ske med oss alla.

- Robin Hood har inte dödat alla. - Det måste vara 50 kroppar här.

- Varifrån kom ni? - Atlanta.

- Vart ska ni? - Just nu, ingenstans.

Ni kan väl ta området nere vid vattnet. Det blir nog bra.

Vi odlar gröda där.

Vi dödade zombierna. Fängelset är vårt.

- Sakta i backarna, cowboy. - Ni knyckte låsen från våra dörrar.

- Vi ger er nya lås om ni vill. - Det är vårt fängelse, vi var först.

Inlåsta i en städskrubb?

Vi befriade er. Det är vårt. Vi offrade blod.

- Vi flyttar tillbaka. - Ni får skaffa egen.

Det är min, jag har mina prylar där. Mera mitt blir det inte.

Vi kan nog ordna så att alla vinner.

- Det tror jag inte. - Inte jag heller.

Jag går inte tillbaka till kafeterian.

- Det finns andra avdelningar. - Ni kan gå. Pröva lyckan på vägarna.

Kunde de här kräken göra allt det här, så kan vi nog inta en annan avdelning.

Med vadå?

Atlanta här letar upp lite riktiga vapen åt oss, eller hur chefen?

Hur välförsedd är kafeterian?

Den måste ha mycket mat som klarar fem killar nästan ett år?

Ingen verkar då ha svultit.

- Det finns bara lite kvar. - Vi tar hälften.

I utbyte röjer vi en avdelning åt er.

- Hörde du inte? Det är bara lite kvar. - Ni har säkert mer mat än val.

Gör det, så är vi med. Vi röjer avdelningen.

- Visst. - Då så, men låt oss göra klart...

Får vi se er härute nära vårt folk, om jag så bara känner dunsten av er-

dödar jag er.

Avgjort.

- Det måste väl sluta nån gång? - Det rinner saktare redan.

- Om vi tar honom igenom det här... - När vi gör det...

...behöver vi kryckor.

Just nu behöver vi antibiotika, värktabletter och steril gasbinda.

- Det måste finnas sjukavdelning här. - I så fall hittar vi den.

Du måste vara jätteorolig för förlossningen.

Se på mig. Ser jag orolig ut?

- Du ser avskyvärd ut. - Du också.

Vi tar oss igenom det här.

Pentryt är härborta.

Försökte ni aldrig bryta er ut?

Vi försökte lyfta av dörrarna, men gör man minsta ljud samlas missfostren utanför-

morrar och försöker komma in.

- Fönstren har galler. - De går inte att forcera.

Mitt vänstra ben får knappt plats i britsen.

Han kallas inte Jättebabyn för inte.

Har ni runkat av varandra nu? Jag är trött på att vänta här.

- Kallar ni det här lite mat? - Det går åt fort.

- Ta en säck majs, lite tonfisk... - Vi sa hälften, det var avtalet.

- Var är det härinne? - Öppna inte.

Han ville veta.

Jag kan inte vänta på min egen potta att pissa i.

Det var dumt av oss att låta honom gå.

- Bara vi fem röjde hela avdelningen. - Det kunde ha hänt vem som helst.

Vad ska vi göra utan honom?

Sluta nu.

Han är fortfarande kvar.

Och om han vaknar?

Vad händer då? Han kan inte ens gå? Vi springer ju hela tiden.

Hör på...det här knäcker honom inte.

Han har dig och Beth.

Är jag den enda med fötterna på jorden här?

- Vi har redan gått igenom så mycket. - Du väntar också på det.

Jag väntar mig inget. Jag förbereder mig.

Du kan väl se till Beth? Gå du. Jag kollar honom.

- Vad gör du? - Han kan inte gå med byxbenet släpande.

Han kan ramla.

- Han kanske inte vaknar. - Varför så ivrig att ge upp?

- Det gör jag inte. - Det låter så.

Hoppas inte för mycket. Vi har inte utrustning för det här.

- Vi har Carol. - Hon är ingen läkare.

- Pappa lärde henne ett par saker. - Hon stoppade blödningen.