The Last Duel

BYGGER PÅ VERKLIGA HÄNDELSER

Vänd er åt höger, nådig frun. Tack.

Så där.

PARIS 29 december 1386

Hör upp! Hör upp!

Herremän, riddare, väpnare!

Och alla andra sorters människor.

På befallning av vår herre, konungen av Frankrike -

är det strängeligen förbjudet -

- och belagt med dödsstraff och förverkad egendom -

- att vara beväpnad, bära svärd eller dolk -

- såvida vederbörande inte har konungens uttryckliga tillstånd.

Det är tillåtet att slåss till häst eller till fots...

...beväpnad efter eget gottfinnande med valfritt vapen.

Undantaget är två vapen av samma sort...

...och vapen tillverkade med trolldom...

...eller något annat som Gud och kyrkan bannlyst för rättfärdiga kristna.

Om någon stridande för med sig vapen som har förtrollats -

- förhäxats eller på annat sätt behandlats med trolldom -

- skall gärningsmannen straffas såsom varande Guds fiende -

såsom förrädare...

...eller mördare.

Hårdare.

Riddare, träd fram.

Släpp iväg dem!

Släpp iväg dem!

KAPITEL 1 Sanningen enligt Jean de Carrouges

Kom och strid!

Ni ska alla dö!

SLAGET VID LIMOGES 19 september 1370

Kom an!

Kom an, era fähundar!

Vi kan inte bara sitta här.

- Pierres order var att hålla bron. - Åt fanders med det. I kungens namn.

I kungens namn!

Tack.

Ni stred föredömligt i dag.

Det var en ära att få vara med.

Limoges är förlorat och våra vapenbröder har inte lyckats ta hamnen i Brest.

Vår nye länsherre, Pierre, har ställt in fälttåget och skickar hem oss.

Vi bryter upp i gryningen.

Ja!

Pierre är uppenbarligen inte nöjd.

- Liv sparades. - Inte i Limoges.

Låt oss vända hem, min vän.

Du räddade mitt liv i dag.

Tack.

- Ge er tillkänna! - Väpnare Jean de Carrouges.

- Son till fortets hövitsman. - Öppna porten!

En stor ära att Pierre valt din fars borg för ceremonin.

Jag tar över befälet den dag far dör. Låt oss hoppas att det dröjer.

Far! - Mor.

Hövitsman. - Ers nåd.

Väpnare.

Låt inte hans nåd Pierre vänta.

...tjäna er livet ut.

Herre, jag svär att tjäna er livet ut.

Herre, jag svär att tjäna er livet ut.

Herre, jag svär att tjäna er livet ut.

Herre, jag svär att tjäna er livet ut.

- Herre... - Närmare.

Herre, jag svär att tjäna er livet ut.

Ge er tillkänna!

Det är jag, sköna Helena.

Le Gris!

En fröjd att se dig, min vän.

Men jag är inte bara här som vän.

Jag har inte berättat allt om mitt besök.

Låt höra.

Jag driver in Pierres skulder.

Jag förstår.

Jag har redan besökt alla andra landbor i hans område.

- Och nu... - Är du här.

Nu är jag här.

Skatterna går till försvaret.

Fienden är nära och vi måste vara beredda.

- Har jag inte alltid bistått vår kung? - Det har du. Mer än någon annan.

Men det är inte allt Pierre vill ha.

Pierre vill ha pengarna som han har rätt till.

Jag har inga pengar.

Farsoten har tagit halva arbetsstyrkan. Intäkterna är borta, skörden slog fel...

- Och arbetskraften kostar mer? - Ja.

- Hur kunde de andra vasallerna betala? - För att jag var enträgen.

Jag förstår. Och nu är du enträgen mot mig.

Låt mig tala med Pierre.

Han är inte oresonlig.

- Jag ska förklara din situation. - Du är en sann vän.

- Men jag kan inte återvända tomhänt. - Naturligtvis inte.

Tack.

Låt mig se vad jag har att tillgå.

- Tänk över saken. - Det har jag gjort.

Jag ska strida för amiral de Vienne. Engelsmännen plundrar oss.

- Farsoten tog din hustru och son. - Normandie måste försvaras!

Du har ingen arvinge. Om du dör tillfaller allt greven.

Det vet han nog. Jag har inte hans gunst som du.

- Du har mycket att leva för. - Vad då? Här?

Ditt namn.

Det är alltför mytomspunnet för att behandlas vårdslöst.

Din far är befälhavare i borgen i Bellême. Vid hans död får du överta hans ställning.

Jag är din vän. Och det är fler än jag som inte vill att du stupar.

Jag deltar inte i fälttåget av lättsinne. Och inte bara för att strida.

Utan varför?

Jacques...

Jag är...

...utblottad.

Jag behöver pengar.

NORMANDIE

Länge leve kungen!

Länge leve kungen!

- De är tillbaka! - Skynda på!

Jag tar den där.

Vänd er om.

Lyft armarna.

Gå ut med mer bröd. Här borta vill de ha mer.

Robert de Thibouville.

Han ger oss mat och husrum.

de Thibouville?

- Stred inte han med England i Poitiers? - Jo, men han benådades med de andra.

Han är med oss nu. Och lär så förbli om han vet sitt eget bästa.

Oroa dig inte, Jean. Vi har tak över huvudet.

Dessutom har han en fin vinkällare.

Vilken skönhet.

- Är hon en de Thibouville? - Ja, hennes släkt är ännu äldre än din.

Hans enda dotter. En hemgift att stå efter.

Även om man skulle fläckas ned av faderns rykte -

- vore det ingen otrevlig uppgift att få fram en arvinge.

Välkomna, mina herrar.

Ni stred tappert.

Tack för att ni härbärgerar oss. Låt mig föreställa...

Jean de Carrouges. Ert rykte föregår er.

Detsamma gäller er.

Ett nöje att få härbärgera er.

Det är en dygd att stödja dem som strider för kungen.

Vissa läxor lär man sig senare än andra.

Får jag föreställa min dotter, Marguerite.

Marguerite, det här är väpnare Jean de Carrouges.

Det är mig en ära.

Nöjet är på min sida.

Hemgiften omfattar även den här lotten.

Den börjar vid jaktmarkerna.

Hur är det med den här? I norr. Aunou-le-Faucon.

Som sagt, den börjar vid jaktmarkerna.

Jag ska ha den lotten också.

Naturligtvis.

Amen.

Jag är mycket svartsjuk av mig.

I kväll är ni min och dansar inte med någon annan.

Liksom alla andra kvällar.

Oroa dig inte.

Här är det.

Ägorna börjar vid flodmynningen och sträcker sig bort till kullarna.

Detta är alltså Aunou-le-Faucon.

Det skulle ha ingått i hemgiften. Marguerite älskade platsen.

- Och Pierre bara gav den till dig. - Som ett bevis på sin uppskattning.

Hans räkenskaper var en enda röra.

När jag fick rätsida på dem och kunde börja driva in räntorna, så vände lyckan.

Han gav mig detta som ett tecken på sin tacksamhet.

Jag stod utanför det. Greven är generös och snabb till beslut.

Dags för mat.

Du skulle ha sett trädgården i Aunou-le-Faucon. Rosor och lavendel.

- Då ska vi ha det här också. - Far satte upp en gunga i högsta trädet.

Jag letar upp det högsta trädet och gör detsamma.

Jag har så fina minnen från somrarna där.

Synd att Pierre tog ägorna från din far. Jag vet att du saknar dem.

Bara så kunde han betala sin skuld.

Och sen gav Pierre bort dem till Jacques Le Gris.

Får alla väpnare sådana storslagna gåvor?

Le Gris får mer än de flesta.

Han är Pierres närmsta man.

Aunou-le-Faucon är kanske inte förlorat.

Jag ska kanske inte låta saken vara.

Jean...

Älskade, jag har offrat mig för kungen. Han vet vem jag är.

- Jag kanske är mäktigare än du tror. - Jag vet hur mäktig du är.

Området skulle ingå i min hustrus hemgift.

Begäran avslås.

Beslutet är fattat av Hans Majestät konungen.

- Är det väpnaren Jean de Carrouges? - Det är jag.

- Vad gäller det? - Er far.

Öppna porten!

Öppna porten!

Gå ut.

Budet nådde mig i Paris.

Din far dog fridfullt i sömnen.

Jag är förlorad.

Jag måste lämna borgen inom en månad.

Det blir det inte fråga om.

Jag blir hövitsman. Du får behålla dina gemak och tjänare. Allt blir som det...

Har du inte hört, Jean?

Du ska inte efterträda din far och bli hövitsman på Bellême.

Vad menar du?

Varför stämde du greven för en bit mark? För att imponera på din tillkommande?

Jag blev lovad marken. Det var en klagan.

- Och nu är Pierre din fiende. - Det var rätt.

Rätt? Det finns inget rätt.

Bara herrarnas makt.

Du stämde honom och fick en mäktig fiende.

Din far var kärv, men han förstod sig på världen.

Vem blir då hövitsman efter far?

Var hälsad!