Mo Amer: Wild World

"Humor är människans största välsignelse" -Mark Twain

TRUMP FEGAR ALLTID UR

En applåd för min broder, Mo Amer!

Fan ta DJ Khaled.

Japp.

Biteezak.

Biteezak.

Jag... Jag använde det i min förra show, och det betyder "i röven".

Har ni inte sett den så betyder det "i röven".

Jag hade faktiskt inte tänkt använda det igen,

för jag får höra det rätt ofta på gatan.

Och det är alltid mexikaner. Det är alltid en mexikansk kille.

Jag går där på gatan, och så säger nån: "Mo!"

"Se dig inte om, Mo", tänker jag.

"Kom igen. Jag är ditt största fan, vato."

Jag vänder mig om, och han bara: " Biteezak, puto! " Nej!

"Varför, Jose, varför?"

Men DJ Khaled förtjänar verkligen en biteezak. Till hundra procent.

Det är synd, för han är en av oss. Han är palestinier, och han säger inget.

Han erkänner det inte ens, vilket gör det ännu plågsammare.

Jag följer honom fortfarande på Instagram, och många skickar meddelanden till mig.

"Varför följer du fortfarande DJ Khaled?"

"Jag måste ju se vad han gör.

Så att jag kan driva med honom, Det är superviktigt."

Och jag är en otroligt självmedveten människa.

Men när jag ser honom på Instagram tänker jag: "Din feta skithög.

Jävla feta gamla fetto.

Din feta gamla subba. Maqluba- frossande feta jävla svin.

Hur kan du ha tuttar på sidan? Vem fan har tuttar på sidan?

Ditt gamla fetto med tuttar på sidan. Titta, en tutte till. En tutte till."

"Du är ju fet", sa min vän.

"Jag är atletisk fet, det är annorlunda", sa jag.

"Jag tar 140 kg i bänk, han lyfter bara mackor. Gamla feta jävla fetto."

För man måste säga nåt. Man kan inte vara tyst.

Och vad man säger och när man säger det betyder allt.

När jag skrev säsong två kom vi tillbaka från strejken den 1 oktober.

Och den 7 oktober brakade helvetet lös.

Jag åkte till Washington, D.C. och deltog i en JVP-demonstration.

Jewish Voice for Peace, ett gäng unga...

Precis.

Det var riktigt coolt. En massa unga judar

och palestinier som försökte göra det rätta.

Vi var utanför kongressen, de sa: "Kan du säga nåt?"

"Det är inte riktigt den sortens scen som jag brukar stå på", sa jag.

"Jag talar sist", sa jag. Man vill inte tala mitt i.

Och sen säger personen efter dig: "Döda allihop!"

Då hamnar man i tidningen.

"Antisemitisk semitisk komiker

deltog i antisemitisk semitisk demonstration i Washington, D.C."

Men jag ville använda min konstform. Ståuppandet är den sista fria konstformen.

Så jag ringde DC Improv och frågade dem.

"Jag vill använda lokalen som jag har fyllt minst hundra gånger i karriären."

Och de sa nej. "Fan", tänkte jag.

Jag sa till min manager: "Hitta en lokal åt mig. Jag struntar i var det är."

Och det ironiska var att stället som lät mig göra det jag behövde göra

var en tysk ölbar för homosexuella.

De bara: "Ja, vi älskar Mo Amer. Kom hit. Åh, ja."

"Ge mig en kram, du är gosig. Ja, så bra."

"Använd vår källare måndag och tisdag, men vi är fullbokade på onsdag."

"Jag vill inte veta vad som händer på onsdag", sa jag.

Jag filmade det, men släppte det inte, för det var så argt och känslosamt.

Jag bestämde mig för att fokusera på den enda palestinsk-amerikanska serien på tv.

Nånsin!

Jag la all min energi på det, hela min själ.

Och under tiden gjorde jag pop-ups i Houston.

Små shower för att se vad som hände ute i samhället.

Och till min förvåning var det en massa arga vita människor som köpte biljetterna.

Jag kom dit en kväll, och innan jag hade greppat mikrofonen

sa en dam: "Säg åt dem bara, raring.

Säg precis hur du känner.

De sa åt mig att läsa på, och det har jag gjort."

Var Israel så hemska att sydstatslantisar stödjer Palestina? Det är ju galet.

Jag var tvungen att fråga vad hon hette. "Myrtle", sa hon.

"Myrtle?" sa jag.

"Tusan, Myrtle, jag ska ta med dig till alla nyhetsintervjuer jag gör

i resten av mitt liv."

För ibland försöker journalister lura en under de här intervjuerna.

"Mo, innan vi pratar om säsong två, fördömer du Hamas?"

"Ett ögonblick." "Myrtle, kan du komma?"

"Jag tar hand om det här, Mohammed."

"Jag hör att du försöker lura Mohammed.

Det är en sån där fråga som man inte kan svara rätt på.

Låt mig lära dig ett och annat, dummer. Har du hört talas om Nakba? Va? Inte?

1948 kastade de ut över 750 000 palestinier.

Rensade över 500 byar. Gud vet hur många de mördade."

"Nej, Mohammed, låt mig prata klart."

"Och jag läste på lite mer.

Det bor en halv miljon palestinier i Santiago i Chile."

Vad tusan gör de i Santiago i Chile?

Sen fick jag veta att de flesta är kristna. 'Vänta lite nu', tänkte jag.

'Palestinier, kristna, Betlehem, Nasaret.

Herregud, Jesus är palestinier!' Topplocket flög på mig."

"Klart att han var palestinier. Judarna ville ju döda honom."

"Okej, ta det lugnt. Time-out, Myrtle. Ta det lugnt."

"Ibland går de för långt."

Vet ni att det finns fyra städer i USA som heter Palestine?

En av dem råkar ligga i Texas.

När det här sänds sitter det säkert två Texasbor

i Palestine, Texas och är förvirrade.

"Vad är det som händer i Palestine, Jebediah? Allt är bra här."

"Nej, inte det här Palestine, utan ursprungs-Palestina."

"Va, finns det ett annat Palestina?"

"Ja, där Jesus kommer ifrån."

"Vänta, är Jesus från Texas?"

"Ja, han heter Jesus nu."

Frid och välsignelse vare med honom.

Det här kanske överraskar er. En av mina kära vänner råkar vara jude.

Han kallar sig själv en f.d. sionist - jätteroligt.

Jag insåg inte att han brottades med sina egna känslor.

Han kom och sa: "Mo, jag har kommit på nåt."

"Vadå?" "Jag kom på vad Israel är för mig."

"Vad?" sa jag.

Han sa: "Israel är som barnet man får

som man älskar, och sen växer det upp och skjuter folk på en skola.

"Satan", tänkte jag. Det var inte jag som sa det, utan han.

Fattar ni varför jag låste in era telefoner?

Ärligt talat är jag väldigt avundsjuk på judarna, okej?

Ja, för ni samarbetar väldigt bra.

Om judar äger bagelbutiker samlas de och kommer överens om ett pris.

"Okej, vilka har bagelbutiker?" Det här är min dåliga imitation av en jude.

"Har du en bagelbutik? En bagelbutik. Du säljer bagels.

Okej, kan vi komma överens om fem dollar? Okej, fem dollar säger vi."

Araberna, å andra sidan, vi suger just nu. Vi suger! Vi suger så hårt!

Och vi sög inte förut, men vi suger nu.

Vi uppfann så många fantastiska saker. Universiteten, algebra, tvål. Ja, för fan.

Tvål, kaffe - allt det. Men vi kan inte samarbeta.

Om en arab har en falafelbutik och nån annan har en falafelbutik över gatan,

säger han: "Hur mycket? 4,99 dollar? Dra åt helvete. 3,99 dollar!"

"3,99? Dra åt helvete, 2,99!"

"2,99 dollar? Gratis! Fan ta dig! Gratis!

Jag tar ett lån, vi går i konkurs och dör. Prisa Gud."

Vad sysslar vi med?

Vad sysslar vi med? Det svårt nog som det är här ute.

Och säsong två var inte lätt att göra. Den var inte lätt att göra.

Både medan vi spelade in och kommentarerna efteråt. Det är så jävla frustrerande.

I en kommentar stod det... Tänk er det här.

Det stod: "Mo, jag såg säsong 2, avsnitt 8.

Du får Israels militär att verka hemsk."

"Är det jag som får...

...den israeliska ockupationsstyrkan att verka hemsk? Är det mitt fel?

Beror det inte på att de bombar sönder en hel civilbefolkning?

Stick och brinn, för fan."

Det är så absurt.

Man kan inte lita på regeringen. Det var därför jag valde det här stället.

För att ha de där galningarna på andra sidan gatan.

För att säga: "Vi är inte rädda, vi är här.

Jag skiter i vad ni gör - vi är tillsammans."

Man får inte vara rädd.

Man får inte vara rädd.

Sanningen är sanningen. Jag kan inte lita på regeringen.

Vad fan pågår där? En massa skumma förhållanden.

Det tog slut med Elon Musk. Och Elon Musk är en konstig snubbe, eller hur?

Han är nog inte ens en riktig person.

Hans människodräkt har tekniska problem titt som tätt.

Han är inte verklig. Han har ett chip i hjärnan som startar om hela tiden.

Jag pratar ogärna om barn, men hans son var i Ovala rummet och sa:

"Håll käften. Håll din lilla horkäft."

Jag vet inte om han sa "hora", men det kändes så.

Vad han nu heter. E=mc² eller nåt. Jag är kass på matte.

Och hans pappa står på världens största scener och beter sig helt sinnessjukt.

Jag menar...

Jag gör inte hela hälsningen, men ni vet vad jag pratar om. Ni vet...

"Antisemitisk semit, tillika vit makt-komiker

gjorde nazisthälsningar i Washington, D.C. igår kväll.

Min bild i tidningen.

Han är ingen riktig person.

Om vi träffas igen ska jag försöka dra av hans ansikte.

Om jag drar av hans ansikte hittar jag nog den där lilla killen från Men in Black.

Och han kommer att säga: "Universums hemlighet

står att läsa i Epsteins lista."

"Vad står det i listan?" "Epsteins lista."

"Vad står det i listan?" "Epstein."

Nej!

Nu får vi aldrig veta det.

Varje gång jag baddar pannan känner jag mig som Louis Armstrong.

Jag ser gröna träd

Rödrosor med

Jag ser dem i blom för dig och mig

Och jag tänker helt tyst

Vilken underbar värld

Ja, den var grym.

Väldigt cool.

Min värld har förändrats för alltid, för jag har fått barn.

Ja.

Jag letar efter en mamma åt honom nu, och...

Jag är muslim, så jag har tre lediga platser.

Hon tvingar mig att dra det skämtet. Min fru älskar det.

Jag skämtar inte. Hon älskar det. Hon älskar det skämtet.

Jag gjorde en show för 5 000 personer i Doha.

Innan jag går upp på scen säger hon: "Du måste dra det skämtet. Det gör succé."

"För det första: Du vet inte ett skit om ståuppkomik.

Och för det andra är det här den värsta platsen för det skämtet."

"Varför det?" sa hon. "För att alla fruar sitter där."

Men jag gjorde det för att blidka henne. Jag fick inte ett enda skratt.

Plötsligt hör jag...

Det är min fru. "Okej, toppen.

Tack så mycket, raring."

Hon blev gravid och jag fick alla symptom. Helt galet.

Det kallas för sympatisymptom.

När hon blev gravid blev jag illamående. Jag fick diarré, jag kräktes hela tiden.