Paris, Texas

Vad fan?

Vet du vilken sida av gränsen du är på? Har du nåt namn?

Jag antar att något har skurit av tungan på dig.

Antingen det...

...eller så har du nåt att dölja.

Man vet aldrig.

Du hör mig bra nog!

"Walter R. Henderson"?

Nu vill jag ställa en sista fråga.

Ser du det här kortet?

Är det du? Eller en släkting till dig?

Jag ska ringa det här numret och höra om de kan säga vem du är.

Jag har inte sängar så det räcker till stumma människor.

Växeln? Jag behöver en linje ut, tack.

Los Angeles i Kalifornien.

Va?

Kan ni säga exakt var ert sjukhus ligger där nere?

Var fan är det?

Okej, då så... Ja, jag kommer dit så fort jag kan.

Säg till honom att jag kommer, okej?

Steven, jag tror du får ändra det. För det står i annonstexten.

Anne, älskling? Jag fick nyss ett jättekonstigt telefonsamtal.

–Från vem? –Ett sjukhus i södra Texas.

Stället heter Terlingua. De sa att de hade hittat Travis.

–Åh nej. Vad ska du göra? –Åka ner och hämta honom.

Vad ska jag göra? Jag kan inte lämna honom där.

Men Hunter då? Vad ska jag säga till honom?

–Säg att jag åkte iväg i affärer. –Jag menar om Travis.

Ja du...det är väl bäst att du säger sanningen till honom.

10 till Van Horn, 90 till Alpine och 118 söderut.

Terlingua.

Du måste vara den stummes bror.

–Den stumme? –Ja.

De kunde inte klämma fram ett knyst ur honom.

Han måste vara i nån slags knipa.

Jag har inte sett honom på över fyra år.

Är det sant? Mycket kan hända med en karl på fyra år.

Allt slags trubbel. Dyrt trubbel.

–Vad menar du? –Här hamnar man i en knipa ibland.

Det kostar lite att komma ur den. Om du förstår vad jag menar.

Jag förstår inte. Kom till saken nu, för jag vill träffa min bror.

Okej. Men först vill jag fråga dig en sak.

Har din bror nånsin varit med i en bilolycka?

Bilolycka? Nej, inte vad jag vet.

Då umgås han med hårdhänta typer.

Jag vill träffa min bror nu. Om det går bra.

–Han har försvunnit. –Är han inte är här? Jag flög ju hit.

Han är borta sen tidigt i morse.

Vi har hans ägodelar.

Vi räddade dem. Vi ger dem gärna till dig.

Så fort du har betalat vår lilla belöning.

Travis?

Travis? Hör du.

Känner du inte igen mig? Det är Walt.

Det är din bror Walt.

Vad fan har hänt med dig? Du ser ut som hej kom och hjälp mig.

Kom, vi sätter oss i bilen. Trav? Kom.

Här.

Kom.

Här, Travis, dina grejer.

Jag fick dem på kliniken.

Jäkla ställe du valde att landa på. Jag förstår att du stack därifrån.

Du, Trav... Vi har en lång resa framför oss.

Du tänker väl inte tiga hela vägen? Då hade jag känt mig rätt ensam.

Trav?

Kan du berätta var du har varit i fyra år?

Har du träffat Jane eller pratat med henne?

Anne och jag gav upp hoppet om dig.

Vi trodde faktiskt... Vi trodde att du var död.

Det är rätt...

Okej.

Ja, ja... Ja...

Trav, du kanske vill tvätta dig? Ta en dusch eller nåt?

Jag kör in till stan och köper kläder till dig. Du behöver nya kläder, va?

Vad har du för skostorlek?

Vi ska se.

De är nog ett nummer större, va?

Var hittade du skägget? Det är rätt snyggt.

Jag ilar in till stan och tillbaka. Jag blir inte borta länge.

Du klarar dig, va, Trav?

Okej, jag kommer strax.

Jäklar!

Kan du berätta vart du är på väg, Trav?

Vad finns det där ute?

Det finns inget där ute.

Litar du inte på mig?

Jag försöker bara hjälpa dig, Trav. Det är allt.

Det är okej. Följ med till bilen nu.

Skönt att få på sig nya kläder, va?

Hej, Hunter. Det är pappa.

–Jag trodde att du hade lagt dig. –Jag tittar på tv.

–Gissa vem jag hälsar på här i Texas. –Vem?

–Din pappa? Minns du din pappa? –Nej.

–Inte alls? –Jag minns att han var rätt mager.

–Var han? –Rätt så.

Gissa vad... Jag tar med honom hem på besök.

Travis...

Minns du din son Hunter?

Han har bott hos Anne och mig ända sen du försvann.

Vi visste inte vad vi annars skulle göra, så vi bara behöll honom.

En dag stod han bara i dörren.

Allt han kunde säga var att nån hade kört dit honom.

Han visste inte vad som hänt med dig eller Jane.

Vi gjorde allt vi kom på för att hitta dig eller Jane.

Hon hade också försvunnit.

Vi visste inte vad vi annars skulle göra.

Jag vet inte vad för slags trubbel du hamnade i eller vad som hände.

Men för tusan, jag är din bror. Du kan prata med mig.

Jag är trött på att stå för allt prat.

Full tank blyfritt, tack.

Jag börjar tröttna på ditt tigande. Du kan prata.

Jag kan också vara tyst, vet du.

Då tycker jag att vi båda kniper käft resten av resan... Va?

Paris.

–Paris. –Paris?

–Har du varit i Paris? –Nej.

–Kan vi åka dit nu? –Det blir en liten omväg.

Nej, jag har aldrig varit i Europa. Anne vill dit. Hon är från Frankrike.

Men vi verkar aldrig hinna. Mitt företag tar all tid jag har.

Kom nu, Trav.

–Vad är det? –Vart ska vi?

Vi ska flyga till LA. Du är väl inte flygrädd?

–Ska vi lämna marken? –Ja.

–Varför? –Det är för långt att köra.

–Jag hinner inte med två dar till. –Varför?

Det är enklare att flyga, Trav. Det är snabbare. Kom nu.

När jag har fått hem dig så kan du göra precis vad du vill.

Vi kan inte stoppa planet när nån blir rädd.

Man går inte ombord på planet för att sen vägra lyfta.

Det här är inte vildmarken. Du är ute bland människor nu.

Ni borde ha hyrt ett privatplan. Inser ni hur många ni håller kvar?

–Jag är ledsen, jag är ledsen. Okej? –Hej då.

–Det börjar bli lite löjligt, Travis. –Ska du lämna mig?

–Nej, jag ska inte lämna dig. –Det är okej om du lämnar mig.

Jag vet inte, älskling. Han fick bara panik eller nåt.

Det är inte lönt att prova med ett nytt plan. Han vill bara av igen.

Vi får helt enkelt köra. Ja, det tar gott och väl två dar.

Varför måste ni ha exakt samma bil som ni hade förut?

De är likadana. De enda vi har här är Thunderbird, Oldsmobile och Chevrolet.

–Jag vet inte om jag hittar bilen. –Jag vet.

Min bror glömde nåt i bilen som vi vill hitta.

–Jag ringer hittegodsavdelningen. –Nej, vi måste ha exakt samma bil.

–Jag kan inte spåra upp den åt er. –Du har ju bilnumret på blanketten.

–Ge oss numret så hittar vi den. –Ni får inte vara här på parkeringen.

–Varför inte? Vi är ju redan här. –Ni får följa med till kontoret igen.

Travis?

–Jag tror inte att vi får samma bil. –Men ni kan få en likadan.

Vi behöver samma bil, Walt. Hur kan vi åka i en annan bil?

Ge oss bilnumret, snälla. Kom igen, snälla, söta.

–Okej, numret är 667 DJP. –Minns du det? 667 DJP?

–Den har en buckla på huven. –Ja, det har den.

Vad är det där? Det du har i handen.

–En bild. –En bild av vad?

En bild av...av Paris.

–Paris, verkligen? –Ja, en bild av en bit av Paris.

Var fick du en bild av Paris? Får jag titta på den?

Är det här Paris? Det ser ut precis som Texas.

–Det är det. –Paris, Texas?

–Det står här på kartan. –Finns platsen "Paris, Texas"?

Varför har du en bild på en tomt i Paris, Texas?

–Den är min. –Jo, men hur fick du den?

Jag köpte den brevledes för länge sen.

–Köpte du en bild på en tomt? –Nej, jag köpte marken.

Jaså, du köpte tomten? Jag får se på den igen.

–Det är ju inget på den. –Tom.

Varför i helvete köpte du en tom tomt i Paris, Texas?

–Det har jag glömt. –Här, Trav.

–Minns du vår mammas första namn? –Mary.

Nej, innan hon hittade pappa.

Hennes flicknamn? Minns du inte hennes flicknamn?

–Sequine. –Sequine?

–Spanskt? –Hennes pappa var spanjor.

Det är helt otroligt. Du har äntligen beslutat att äta.

Du äter och pratar. Snart är du tillbaka i de levandes rike, Trav.

–Vill du att jag ska köra? –Visst. Minns du hur man gör?

Min kropp minns.

–Du kan sova när jag kör. –Okej.

Jaha, Trav, är du redo att berätta vad som hänt med dig de senaste fyra åren?

Nej, inte än.

–Travis? –Ja?

Var är vi, Travis? Vad har hänt?

Varför har vi kört av från stora vägen? Herrejesus!

Jag kan inte sova i fem minuter utan nån kris. Varför svängde du av?

Jag vet inte var jag svängde av. Det hade inget namn.

Det är ju toppen, helt lysande...

Vi är mitt ute i Mojaveöknen på en plats som inte har nåt namn.

Jag hittar till stora vägen igen.

–Trav, vi måste prata lite om Hunter. –Hur gammal är han nu?

Han blir åtta i januari.

–Han är sju då? –Ja.

Men det jag vill prata om är...

Han är liksom en del av familjen nu.

–Anne och jag är som hans föräldrar. –Är Anne din fru?

–Ja, du minns väl henne? –Nej. Tror han att du är hans pappa?

Tja...Anne har sagt till honom att du skulle komma.

–Vem tror han att jag är då? –Jag sa att du är hans pappa.

Men du har varit borta länge, Trav.

–Hur länge har jag varit borta? –I fyra år.

Är fyra år länge?

Det är det för en liten pojke. Det är halva hans liv.