My Neighbors the Yamadas (ホーホケキョ となりの山田くん)

Det här är solen. Det här är månen.

Berget med gräs är jorden.

Och det här är min mormor.

Äh, vilken fröjd att se!

God dag, fru Yamada.

Jag har aldrig sett nåt så tjusigt.

- Ja, jag lägger mycket arbete på det. - Vilken art är det?

Här är krysantemum, och här...

Nej, larven.

Vet inte.

Du blir en finare fjäril än de här pråliga blommorna.

Mamma!

Sån är min mormor.

Och här är min mamma och jag, Nonoko.

Vad ska du laga till middag i kväll?

- Ja! Jag ska våga mig på det! - Vad ska du laga?

Förra veckan och i förrgår åt vi curry, så i dag blir det - curry!

Och här är min pappa och storebror.

Vad har jag för nytta av att plugga så mycket?

Hör nu, Noboru! Det handlar inte om vad man har nytta av.

Onödiga studier kan man få nytta av, men det är inte säkert.

Jag menar att studier som man har nytta av kan vara onödiga.

Men onödiga studier kan man få nytta av.

När man har nytta av det kvittar det om det är användbart.

Vad är det du babblar om?

Så jag måste ändå plugga?

MINA GRANNAR YAMADA

Jag förstår...

Om pappa hade varit smart och stilig-

-och mamma hade varit vacker och bra på att laga mat-

-och vår familj var rikare, då hade mitt liv varit helt annorlunda.

- Om det så bara vore en av dem... - Prata inte dumheter.

Om vi inte hade gift oss hade varken du eller Nonoko fötts.

Om en av oss vore nån annan hade du inte funnits.

Om jag hade en annan förälder hade jag blivit snyggare.

Vad dum du är! Har du inte lärt dig om blommor och bin?

- Just det! - Man väljer inte föräldrar.

Det går jag inte med på. Det är nåt som inte stämmer.

Eftersom jag är jag är ni pappa och mamma.

Vad menar du?

Vem är du?

Var kom jag ifrån?

Var är jag?

Vem är jag?

Jaha...

En gång i tiden gifte mamma och pappa sig.

Takashi och Matsuko ska nu hölje sitt nya liv.

Låt oss ge dem en varm applåd.

Gratulerar, Matsuko och Takashi.

Och hjärtliga gratulationer även till föräldrar och släktingar.

Världen ligger för era fötter.

Ni kastar loss och ger er ut i den stora världen.

Livet går upp och ner, som man säger.

Ibland kan ni kastas mellan vågorna och störta ner i avgrunden.

Men var inte oroliga.

Det är svårt att kämpa vidare om man är ensam-

-men även två oduglingar klarar det mesta om de är tillsammans.

Därför råder jag er i all välmening att skaffa barn så fort ni kan.

Alla vet att barn ger en styrka att klara sig genom livets stormar.

Nu för tiden tror folk att det är besvärligt att uppfostra barn-

-men vi har gjort det sen urminnes tider.

Barn växer även utan föräldrar.

Håll om dem när de kryper, ställer sig upp och sen går-

så ordnar det sig.

Barn får en att uppskatta sina föräldrar.

Förr var de bara irriterande-

-men nu passar de barnen och köper ibland leksaker.

Först nu är man tacksam för dem.

Nu för tiden utnyttjar folk det till sin egen fördel.

Men det är också en del föräldrarnas godhet.

Om man har tur får man till och med mark och hus av dem.

Så Matsuko och Takashi, var rädda om era föräldrar.

Tänk på att tomten står i mitt namn.

- Ursäkta, men jag byggde huset. - Utan tomt kan man inte bygga hus.

Och jag är tacksam, men jag har arbetat hårt.

- Ditt rum har mest sol. - Tack så hemskt mycket!

Det är väl självklart. Huset ligger på min tomt.

Och du pratar som om du byggde det själv.

Du får ursäkta, men jag byggde faktiskt...

Sluta nu, båda två. Det är ovärdigt.

- Ja! Ni grälar om ingenting. - Lyssna på Noboru.

Till slut blir allt ändå mitt.

Och vad är farligast på livets länga resa?

Är det oväder eller strömmar?

Nej; det är den spegelblanka vattenytan.

Om man håller varandra hårt i handen-

-kan man klara av höga vågor. Annat är det med lugnet.

Man tar en lättnadens suck och släpper taget om handen.

Lyssna nu noga, Matsuko och Takashi!

När det är lugnt ägnar man sig åt sina egna nöjen och kan glida isär.

Man märker inte hur hajarna närmar sig bakom en.

Och hur ska skeppet gå framåt?

Vinden blåser inte och ni har tappat kursen.

Ni försöker ro, men en vill åt höger och en annan åt vänster-

och ni kommer inte överens.

Ni börjar undra varför ni alls är på samma båt.

Familjen börjar falla sönder.

- Ta till höger där. - Säkert?

- Vänster. Höger. Nej, vänster. - Bestäm dig!

- Oj, är det höger? - Vilket är det?!

- Vi var så nära. - Vår tur!

EN FAMILJEKRIS

- Det här är en omväg. - Vi borde ha svängt.

- Nej, rakt fram. - Dumheter! Det var ditåt.

- Det är hitåt. - Tyst med er, allihop!

Det är bara Nonoko som är tyst.

Hon är inte här.

- Nonoko? - Varför är hon inte med?

Du får stanna bilen.

- Var blev vi av med henne? - Noboru, var du inte med henne?

Jo, när jag och pappa väntade på er.

- Hon blev väl uttråkad och gick. - Nej, hon satt på bänken.

Förlåt för att ni fick vänta.

- Varför dröjde du så länge? - Förlåt, det var inte meningen.

- Jag hade också hunnit handla. - Nu hinner vi inte till sportaffären.

Hon måste vara kvar där!

Det var för att du skällde på mig.

Skyll inte på mig. Det var du som var sen.

Ni blev så upphetsade att ni glömde kvar stackars Nonoko.

Vadå? Det var ditt fel också!

Vi letade efter ylleunderkläder åt dig.

- Nu hinner vi inte till affären. - Var inte så självisk!

- Tänk om nåt hemskt händer henne. - Nåt hemskt?

Att hon blir kidnappad?

Hon är ju så söt, liksom jag.

- Det är fel tillfälle att skämta! - Hoppas att hon kommer ihåg.

- Vad? - Föräldraföreningens råd.

- "Prata inte med främlingar'. - Lär ni barnen såna dumheter.

- Som om alla var tjuvar. - Ingen fara. Hon har sina tänder!

Åh, tårta! jag vill också ha.

Okej, bara en tugga.

- Hon biter dem! - Vilket trams!

Kan ni släppa fram oss? Min dotter håller på att bli kidnappad.

- Vi kan inte ens ringa. - Vi borde ha ringt innan.

- Jag sa ju att ni behöver en mobil. - Tyst med dig!

Åh, Nonoko!

Har du gått vilse?

Jaha, så du väntar på nån?

Vem väntar du på?

Har du svårt att prata?

Varför säger du inget, då?

Man får inte prata med folk som man inte känner.

Jag vet, "Prata inte med främlingar".

Menade du det?

Du är duktig och har varit försiktig, så nu får du prata.

Vet du vad?

Min pappa, mamma, mormor och storebror har kommit bort.

Har du blivit av med nån?

- Min mamma. - Din mamma!

Min mamma är borta.

Jag förstår. Det är många vuxna som kommer bort nu för tiden.

Men hon är bara en person. Du hittar snart henne.

Ursäkta, det här är Toshio Kimura. Kan ni ropa på hans mamma?

- Har han kommit bort? - Nej, de kom ifrån varandra.

Javisst.

- Och vad är ditt förnamn? - Toshio.

Okej, Toshio.

Vänta här lite.

- Och är du hans syster? - Nej.

Hela min familj har kommit bort.

Stackars bortsprungna kissekatt...

Gråt inte. Vi är framme.

- Va? Gick hon med sin mor? - Det är jag som är hennes mor!

Hur kunde ni ge mitt barn till en främling!

- De kände varandra. - Kände varandra? Vem var det?

Inte vet väl jag!

- Hon låtsades känna henne! - Nej, mamman ropade på Nonoko.

- Det var inte hennes mamma. - Lugna ner dig! - Och sen?

Jag är hemskt ledsen, men Nonoko sprang till henne.

Jag trodde att det var henne mor.

- Vem kan det vara? - Kan ni inte ropa på henne?

De gick ut genom den där utgången.

- Hon är inte här. - Kom!

Vad är det för en familj?

- Pappa, vart är du på väg? - Vi följer efter den.

- Vilken? - Bilen som Nonoko är i.

Hur ser den ut?

Vi vet inte ens åt vilket håll de åkte!

Ingen fara. Nonoko kände ju henne. Han körde säkert hem henne till oss.

- Ja, Noboru har rätt. - Förstås, så måste det vara!

- Tja, man kan inte lita på nån idag. - Mamma!

Bör ni inte anmäla det till polisen?

- Polisen? - Hur ska vi förklara det?

- Säg som det är. - Va?

Att fyra vuxna människor glömde bort och övergav en liten flicka.

Har Nonoko en nyckel?

Vi kör hem!

Nonoko!

Nonoko!

- Nonoko! - Nonoko!

Nonoko!

- Hon är inte här inne. - Nej, förstås. Det var låst.

Hej, Yamada här.

Åh. tack och lov!

Tack! Tack så hemskt mycket.

Vi letade efter henne överallt.

Ursäkta för besväret.

Vi tar henne nu... Hämtar hem henne, menar jag.

Oj, har hon fått middag?

Vad snällt av er!