Official Competition (Competencia oficial)

GRATTIS PÅ 80-ÅRSDAGEN, DON HUMBERTO!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Jag kunde inte sova i natt.

Jag tänkte och tänkte.

Säg mig...

Hur ser folk mig?

Hur ser de mig?

Som en man som började på botten och nu dominerar läkemedelsindustrin-

och livnär nästan 10 000 familjer.

Vad bryr jag mig om det?

Jag ska säga dig hur de ser mig.

Som en miljonär med snuskigt mycket pengar-

men utan anseende.

Genom er stiftelse har ni bidragit till att starta projekt...

Alla vet vad stiftelser är till för.

Den där byggnaden är i stort sett oanvänd.

Jag har fyllt 80 år.

Jag vill bli ihågkommen på ett annat sätt.

Jag vet inte...

Jag vill göra nåt som varar.

En bro, till exempel, ritad av en berömd arkitekt.

En bro som bär mitt namn.

Betala den och sen skänka den till staten.

Humberto Suárez-bron.

Eller... en film.

En film?

Vill ni regissera en film?

Nej, din idiot. Hur kan jag regissera en film?

Finansiera en film.

Vara dess upphovsman. Så folk vet att jag står bakom den.

Men inte vilken film som helst. En stor film-

-med en stor regissör och erkända skådespelare.

Med de bästa.

En film.

Ja. Det är det bästa alternativet.

En film.

Förlåt, ursäkta mig.

- Och vad skulle filmen handla om? - Hur ska jag veta det?

Lola Cuevas, regissören.

Hon vinner alla priser just nu. Kritikerna älskar henne.

Hon ger aldrig intervjuer. Hon är lite "märklig".

Hennes debut "Det inverterade regnet" från 1996 hyllades världen över.

"Tomrummet", 2001. Mycket märklig, inte lika hyllad som föregångaren.

"Dis" från 2015 är hennes mästerverk. Hon har väntat i några minuter.

- Uppdatera mig om det här projektet. - Vi har säkrat bokrättigheterna.

- Det var en tuff förhandling, men... - Ja, jag såg vad vi betalade.

- Ni bad mig prioritera det högt. - Men inte att låta dig bli blåst.

Men strunt samma, nu har vi dem.

- Lola...? - Cuevas.

Iván Torres och Félix Rivero är perfekta för karaktärerna.

Förhandlingarna pågår-

-trots många svårigheter, som man ju kan förvänta sig.

De tillhör olika världar.

Iván är mästerskådespelare. Han är väldigt välrenommerad.

Och Félix är... en världsstjärna.

Jag vill ha den spänningen. Och de har aldrig arbetat ihop.

Jag vet inte... Jag vill ha de bästa.

- Är de de bästa? - Bättre eller sämre...

Jag skulle inte använda de termerna för att definiera en konstnär.

Men jag förstår frågan och svaret är ja.

- De är absolut bäst för det här. - Strålande.

- Vill du verkligen inte ha nåt? - Nej.

Då så... Att få boken var inte lätt.

Men nu har vi den. Nu är den min.

Ni vet att jag gör en mycket fri tolkning av romanen, inte sant?

- Det sa jag direkt när de ringde mig. - Men du behåller väl lite av boken?

Den kostade mig en förmögenhet. Säg mig... Vad tyckte du om den?

Den ska vara väldigt bra, inte sant? Den vann Nobelpriset.

Berätta vad den handlar om. Jag har nämligen inte läst den än.

Jag är inte mycket till läsare.

Hur ska jag återberätta den? "Rivalitet" är... Få se nu.

Det är berättelsen om två bröder.

Manuel som är en introvert, tråkig man-

-och hans äldre bror Pedro som är mycket självsäker och rik.

1970, en landsortsstad.

Manuel kör sina föräldrar. Det är kväll och han är full.

Han tappar kontrollen och bilen rullar runt, runt.

Jag hatar fyllon.

Föräldrarna dör i olyckan. Manuel klarar sig oskadd.

- Hans bror Pedro polisanmäler honom. - Bra gjort.

Manuel döms till flera års fängelse. Pedro fortsätter att leva sitt liv-

-och har ett förhållande med Lucy, en hora på ortens bordell.

Pedro har ett gjuteri, men ingen tror på att pengarna kommer därifrån.

Åren går och Manuel friges.

Pedro vet att hans bror är fri, men de träffas aldrig.

Tills Manuel en dag går på bordellen och ligger med Lucy.

Hans bror får veta det och friar till Lucy. Hon säger ja.

Manuel blir djupt deprimerad. Sen får han veta att Lucy är gravid.

Han börjar undra om barnet är hans.

- Barnet föds. - Men är det hans eller inte?

Vänta, jag ska fortsätta. En dag samlar Manuel mod och går till Pedro.

Han knackar på. Pedro öppnar.

Manuel ser Lucy med barnet i en förkrossande vardaglig scen.

Manuel ber, nästan tigger om att få prata med sin bror.

Bröderna tar en kvällspromenad på gården i mörkret.

Manuel ber Pedro om förlåtelse. Pedro ger med sig.

Bröderna kramas och gråter som barn. För män gråter faktiskt.

Jag älskar det. Bra slut. Bröderna har försonats.

Vänta. Den slutar inte där. Vi har slutet kvar.

Okej...

Ta hand om den åt mig!

Maestro, äntligen träffas vi.

Det ska bli en stor ära att få jobba med dig.

Tack.

Ska vi gå in?

Jaha... Första repetitionen, va?

- Lycka till, kompis. - Du kommer att behöva det.

Visst. Det kommer du också att göra. Bli nu inte för självsäker.

- Ytterkläderna. - Tack.

Varsågoda att gå in.

Titta. Där är hon.

Lola. God dag.

Jag stressade verkligen för att få klart det, men det blev väldigt bra.

Mycket jobb, massor.

Det blev en rejäl bunt.

Med alla mina anteckningar. Jag kan inte sluta.

- Vad sägs om att göra en kort övning? - Visst.

Hur ser du din karaktär, Iván?

Jag har tänkt mycket på Pedro under alla dessa månader.

Jag tror att Pedro...

Hans drivkraft var att överträffa sin lillebror inför deras föräldrar.

Så låt oss säga att Pedro har gjort allting rätt.

Han har varit beslutsam och säker. Även med kvinnor.

Fotbollsfan, visst machobeteende, aggressiviteten, nationalismen.

Han lever ut sin primitiva sida med de andra aporna på arenans läktare.

Han går upp tidigt på morgonen.

Han är en enkel, optimistisk man.

Och jag tror att han aldrig har velat ha barn-

-även om han får ett så här sent i livet.

Jag älskar idén med två bröder som bildar en helhet-

men delad i två kroppar. Titta.

De försöker att gå sin egen väg genom livet-

-men en oväntad händelse ställer dem mot varandra.

Den enes öde är oåterkalleligen kopplat till den andres.

Det som händer en av dem händer den andre också, eller hur?

Félix, hur ser du din karaktär?

Manuel, min karaktär, finns inte.

Det gör inte Pedro, hans karaktär, heller. De är bläck på vitt papper.

Jag behöver inte kunna min karaktärs förflutna, för han har inget.

Jag lär mig replikerna och säger dem med övertygelse och pondus.

Det kommer att räcka. Folk kommer att vilja se Manuel.

Man behöver inte höra sin läkares levnadshistoria för att tro honom.

Om han har vit rock och stetoskop, så är han läkare för publiken.

Du underskattar publiken och vårt arbete som skådespelare.

Men det är ämnen som jag inte har diskuterat på minst 30-40 år.

Man kan aldrig vara så säker på vad publiken uppfattar-

varken om dig eller om karaktären.

Det finns en övning som jag gör med mina elever.

Jag säger åt dem att ropa högt på sig själva när de är ensamma.

Det är just för att se och känna sig själva utifrån.

Jag vet att det låter dumt.

- Det låter inte dumt. - Men det är rätt obehagligt.

Iván!

Iván!

Iván!

Iván!

Åh, jisses... Stackars ungdomar, stackars ungdomar.

Jag vill återvända till det du sa om att din karaktär inte ville ha barn.

- Det är en viktig detalj, tycker jag. - Det tycker jag också. Det är det.

- Har ni barn? - Ja.

- Fem. - Fem?

- Alla med samma? - Ja. Alla med den här.

Förlåt. Du la orden i min mun. Ja, fem med fyra olika kvinnor.

- Har du, Ivan? - Ursäkta?

- Har du barn? - Ja.

En son från första äktenskapet. Han är vuxen nu, över 40 år.

Violeta och jag har levt ihop i 28 år.

Vi försökte förut, men nu är det lite för sent. Jag hade velat ha.

- Och du? Har du barn? - Jag varken har eller vill ha.

Jag tycker att en konstnär utan barn har en enorm fördel.

Man kan skapa fritt utan rädsla. Med barn är det panik.

Folk blir konservativa, fantasilösa. Det är normalt.

Med barn att ta hand om-

-och med den ständiga oron att nåt hemskt kan hända dem-

-finns inte mycket utrymme för att skapa nåt riskabelt, men...

Kan ni sätta er framför mig så jag ser er bättre när vi läser?

Ja du, Félix, vi har måhända olika arbetsmetoder...

men vi är båda medelmåttiga för att vi har fått barn.

- Ska vi läsa? - Ja, självklart.

"Scen 1: hemma hos Pedro, kväll. Pedro underrättas om olyckan."

"Telefonen ringer. Klockan är 23.30. Pedro svarar."

"Hallå?"

"En mansröst i luren. Det är en polis. Han svarar."

"God kväll. Vem är det?"

- Igen, tack. - Vilket?

"God kväll." Igen.

- "God kväll." - En gång till.

- "God kväll." - En gång till.

- "God kväll." - Igen.

"God kväll."

En gång till.

- "God kväll." Fortsätter vi? - Nej, för det är inte rätt.

Ni vet att "god kväll" kan betyda många saker, inte sant?

En inbjudan, en ursäkt, ett angrepp - tusen saker.

Här måste "god kväll" säga: "Vad fan är det som har hänt"-

-"eftersom polisen ringer mig i mitt hem klockan 23?"

- Allt det? - Allt det.

Du kan göra det helt rätt. Kom igen.

"God kväll." - Där satt det.

Där satt det.