Orphan: First Kill

ESTLAND, 2007

- Vem är det? - Anna Troyev, läraren i konstterapi.

Armarna uppåt.

Jag hoppas att vi inte behöver gå igenom det här varje dag.

Anna? Välkommen. Är du redo för din första dag?

- Jag tror det. - Varsågod.

- Bor du långt härifrån? - Ganska, men det är värt resan.

Jag har alltid velat hjälpa människor genom konst.

Den här vägen.

De är våra säkerhetsrutiner. Lär dig dem utantill.

- De flesta patienterna är fogliga, men... - Doktorn, det är Leena!

Hon är inte på sitt rum, ingen hittar henne.

Stäng ned.

Fullständig nedstängning!

- Vem är Leena? - Vår farligaste patient.

Hon är anledningen till den rigorösa kontrollen.

Din företrädare underskattade henne och ignorerade rutinerna.

Det slutade inte väl.

Hör på mig. Lämna inte det här rummet.

Du är säker här, vi hämtar dig när vi har hittat henne.

Nej, vänta...

Hej på dig!

Jag jobbar din mamma eller pappa här?

Får jag titta?

Är det jag?

Det är riktigt likt! Jag heter Anna.

Vad heter du?

Leena.

Du svarade inte på min fråga förut. Jobbar dina föräldrar här?

Varför tror du det?

- För att du är... - Vad då?

Leena.

Släpp pennan.

Lägg ner den.

Leena, lägg ner den nu.

- Du sa inte att hon var ett barn. - Hon är inget barn.

Leena lider av en körtelsjukdom.

Den orsakar proportionell dvärgväxt

vilket hämmade hennes tillväxt runt tioårsåldern.

Leena må se ut som ett barn, men hon är en vuxen kvinna.

31 år, för att vara exakt.

När Leena först kom hit kämpade hon emot så hårt

att hon började blöda svårt.

Det var en läxa för oss alla när det gäller hennes vilja att vara fri.

Under Leena första tid i livet gjorde hon vad som helst för att överleva.

Men hon växte aldrig upp och blev äldre, åtminstone inte på utsidan.

Gode gud, tänk dig att gå genom hela livet och bli betraktad som ett barn.

Det är väldigt viktigt att du inte betraktar henne så.

Leena utnyttjar sitt lidande lika mycket som hon plågas av det.

Hon är en utomordentlig bedragerska.

För två år sen nästlade sig Leena in hos den här familjen

genom att låtsas ha rymt. Familjen tog hand om henne, gav henne mat och kläder.

Vanligtvis brukade Leena stjäla det hon kunde och försvinna, men denna gång...

Hon...

Låt mig uttrycka mig så här, hon bor här nu.

Idti.

Idti!

Hon gör så.

- Hur lång tid har vi, pappa? - En liten stund, älskling.

- Försöker du minnas mitt utseende? - Nej, pappa. Det gör jag redan.

Du lever in mitt hjärta.

- Vi måste vara modiga, eller hur? - Ja, pappa.

Hej, Dimitri.

Precis i rätt tid.

Den är perfekt.

Jag kan inte knyta de här själv.

Jag vill göra nåt snällt för dig. Du kan komma in.

Ja... Ja.

Om du genast går in igen så råkar du illa ut.

Idti. Vill du ha godis?

Idti!

Hon stängde av kamerorna.

Jag är hemskt ledsen, Anna.

Förhoppningsvis hittar polisen henne innan nån mer kommer till skada.

Det är inte riktigt den start vi hade önskat.

Det här jobbet passar inte mig.

Åh, Anna!

Oftast krävs bara ett slag.

Vem där?

Var inte rädd. Jag är polis.

- Var är dina föräldrar? - Mina föräldrar är i Amerika.

Lilla hjärtat, vad heter du?

Jag heter Esther.

- Jag är stolt över dig, hjärtat. - Bra jobbat.

- När tror du att du är klar? - Vi är ett gäng som ska träffas ikväll.

- Då så, grattis. - Vi ses hemma sen.

- Vi skulle ju ha familjekväll. - Får han inte ha roligt med sina kompisar?

- Det är ju det enda han gör. - Nej!

Gunnar jobbar häcken av sig. Han studerar inte, han tränar fäktning.

Han lever sitt liv.

Gör inte så, gå inte in i dig själv. Jag behöver dig närvarande.

- Gunnar behöver dig. - Jag kom ju till matchen.

Esther kommer inte tillbaka, Allen.

Jag saknar henne också. Varenda stund under varenda dag.

Vad gör han här?

MOSKVA, RYSSLAND

Det lilla vi vet är att hon kidnappades av en kvinna som tog henne till Ryssland

och hävdade att det var hennes eget barn, tills Esther lyckades rymma.

Vi har inga detaljer än. När hon känner sig trygg kan hon kanske berätta mer.

Vi har en barnpsykolog som ska jobba med henne.

Bra, men det hon behöver mest nu är sin familj.

Var beredd på förändringar. Fyra år är lång tid i ett barns utveckling.

Esther?

Älskling, det är jag.

Det är mamma.

Kan jag... kan jag få titta på dig?

Älskling, det är mamma!

Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen.

Nu är allt som det ska.

Det var så länge sen du träffade någon av oss.

Jag ska se om jag... Här har vi pappa.

Det var under en välgörenhetsgala. Han ser så stilig ut, eller hur?

- Vill du ha nåt mer? - Nej, tack.

På tal om det, din bror är säkert 30 cm längre än du minns honom.

- Där är mommo. Hon var så snäll. - Jag längtar efter att få träffa henne.

Nej, hjärtat. Hon har gått bort.

- Det är bara vi fyra nu. - Jag måste gå på toaletten.

- Är toaletten hitåt? - Nej, den ligger där borta.

- Tack för hjälpen. - Ingen orsak.

'Jag längtar efter att få träffa henne.' Vad idiotiskt!

Pappa och Gunnar väntar där nere.

Tror du att far kommer att känna igen mig?

- Kanske inte om du kallar honom far. - Pappa!

Ja, det är bättre.

Kom, så får jag titta på dig.

Herregud! Du ser ut... som en liten dam.

Du har vuxit så mycket.

Ta av den här. Det var bättre, mindre stramt.

Det här är...

- Förlåt. - Nej, jag ber om ursäkt. Jag...

Kom, nu går vi.

Jag tror visst att jag är nervös. Stort kliv.

Pappa?

Jag är hemskt ledsen! Jag fattar inte att det faktiskt är du.

Jag visste hela tiden. Jag visste.

- Hej, Gunnar! - Hej!

Lite bättre än bara 'hej' kan du väl?

Kom.

- Jag är glad att du är tillbaka. - Jag också.

- Vad sägs om att åka hem? - Ja!

Nu åker vi hem.

Välkommen hem, Esther.

Vi har låtit det stå precis som det var. Vi visste att du skulle komma tillbaka.

Du är säkert för stor nu, men vi har många jular och födelsedagar att ta igen.

Berätta bara vad du gillar att göra, så kanske du får det.

- Jag gillar att måla. - Måla? Det gjorde du aldrig förut.

- Ni två kan tillbringa tid i ateljén. - Inget skulle göra mig gladare.

Planen är att du ska prata med dr Seger i morgon.

Minns du henne? Hon hade en papegoja som hette Sydney.

- Om du behöver nåt... - Vi finns bara en liten bit bort.

Då så, ni kan gå in. Dr Seger kommer alldeles strax.

Det är för tidigt att blanda in er, inspektören.

Jag vill tala med henne själv först. Jag måste lägga på nu.

Du anar inte hur glad jag är att se dig, Esther. Välkommen hem.

Du är sannerligen inte samma lilla flicka längre.

Du är en ung dam nu.

Minns du vad jag sa till dig när vi började våra samtal?

Om jag ställer frågor som får dig att känna dig obekväm så slutar vi.

- Jag önskar mina föräldrar var som du. - Hur menar du?

De frågar hela tiden vad som hände med mig, men jag är inte redo att berätta än.

Och det är helt okej. Jag hoppas att du vill prata med mig.

Men bara när du är redo.

Med det sagt, är det något du vill berätta om din tid...

Vill du leka, Sydney? Jag tror att Sydney vill leka med mig.

Hej, dig minns jag! Kommer du ihåg mig?

Er tur. - Vänta här, Esther, medan jag pratar med din mamma.

- Hej. - Hej!

- Jag tycker om dina örhängen. - Tack, raring.

- Vad skriver du? Åh, förlåt! Förlåt! - Det är ingen fara.

Jag ska bara torka upp det.

Verkar hon vara densamma som du minns henne? Är hon annorlunda?

Självklart är hon annorlunda.

Hon talar med brytning nu.

Är det ovanligt, med tanke på var hon har varit?

Inte nödvändigtvis. Hon var där under en lång tid när hennes tal utvecklades.

Men intellektuellt och känslomässigt är hon i bättre skick än jag väntade mig.

Det är väl bra?

Jag lade märke till logiska avvikelser. Hon sa att det där var Sydney.

Sydney var en ara, orange och fyra gånger större.

Ändå kallade hon den här fågeln för Sydney med stor självklarhet.

- Vad antyder du? - Det kändes tillgjort.

Han slog mig och rev sönder min klänning! Jag vill åka hem.

- Det räcker för idag. - Självklart, vi bokar in nytt möte.

- Esther? Är allt som det ska? - Ja.

Hallå där! Morticia, kan du hämta Gunnar?

- Vad kallade du mig? - Det är hon, Mike. Systern.

Jäklar, mitt fel.

Hämta Gunnar. Pajalsta?

Vad sägs om att jag skär ballarna av dig och trycker ner dem i din hals, din skit?

- Var det där spanska? - Nu sticker vi.

- Din syster är helt jävla galen. - Allvarligt, min pappa står ju där!

- Jag bryr mig inte. - För helvete, Mike!

- Hur är det fatt, älskling? - Min klänning är förstörd.

Vi köper en ny. Jag tänkte att vi kunde gå till ateljén.

Gärna!

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du aldrig varit här inne förut.

Så vackert!

- Vad är ljuset för? - Ljuset?

Minns du inte? Det är det som din pappa är känd för.

Här.