The Gentleman Driver

På de högsta nivåerna inom sportvagnsracing

måste stallen ha minst en amatörförare i uppställningen.

Det är ofta framgångsrika entreprenörer

som har råd att ägna sig åt den här elitsporten.

De kallas gentlemannaförare.

Motorsport är den ultimata meritokratin.

Om man är duktig så uppmärksammas man och klättrar i hierarkin.

Men det krävs engagemang.

Ingen teknik i världen kan hjälpa till.

Det absolut viktigaste är människan.

Sportvagnsracingen befolkas av tillverkare

som spenderar hundratals miljoner euro, dollar eller yen för att få vara med.

Det ni ser är de tekniskt mest avancerade racingbilarna i världen.

De här bilarna är minst lika snabba i kurvorna som Formel 1-bilar.

Men i slutändan är det den mänskliga aspekten man pluggar in i all teknik

som gör skillnaden, och det är därför det är en så underbar sport.

Le Mans, om man räknar tävlingstimmar,

har mer tävlingskörande i en högre snitthastighet

än hela Formel 1-säsongen sammantagen.

Och ändå är gentlemannaförarna med.

Nummer 98, Aston Martin, vilket jobb de har gjort.

De leder sin klass, och Paul Dalla Lana som inte tillhör proffsen

får äran att ta hem det.

Vi accepterar att alla proffsförare håller en så pass hög nivå

att det är i princip jämnt mellan dem.

Så skillnaden mellan seger och förlust är gentlemannaföraren.

Det är fascinerande.

Dalla Lana i nummer 98 leder på Le Mans.

Det är det här man drömmer om!

Bra jobbat, kompis.

Fem perfekta varv till, okej? Fem till.

En Aston kör av.

Det är 98! Det är klassledaren Dalla Lana!

Katastrof!

Ett litet misstag med enorma konsekvenser,

och 98-stallets förhoppningar grusas.

Man lider med Paul Dalla Lana.

Segern är inom räckhåll, men på ett ögonblick är allt över.

Vi ledde med två varv och mitt jobb var ganska enkelt - att ta bilen i mål.

Mentalt var jag där.

Men rent fysiskt lyckade jag inte,

och då blir priset högt.

Konkurrensen i tävlingen är hård och vi hade inte hämtat oss.

Gentlemannaförare är förare som inte är proffs, men är rika.

De har gott om pengar. Mer pengar än förstånd.

Mike Conway på väg förbi en Aston Martin. Nej! Det går snett!

Även om det finns talang på banan ser man också brist på talang

och tveksamma insatser i racen.

En liten touch på Toyotan. Han är förbi.

Nej!

Vissa är bätte än andra, vad jag kan se.

Jag har läst att det orsakar en del...

...bestörtning hos en del av de mer professionella förarna ibland.

LMP3-bilen smäller in i AF Corses Ferrari

och får en drive-through.

En gentlemannaförare betalar för att få köra istället för att få betalt.

Jag önskar att jag var tillräckligt rik, men det är jag inte.

Enligt reglerna måste stallens förare bestå av

en gentlemannaförare och två proffs.

Jag tycker att gentlemannaförarna är en del av racingens levande tradition.

De är lite överdrivna, inte fullt så programmerade.

De gör saker på fel sätt.

Publiken älskar när nån gör bort sig och snurrar runt med bilen nån gång.

Vad härligt att vi har gentlemannaförarna som gör det!

Gentlemannaförarna har i många år varit motorsportens livsnerv.

Henry Ford sa att den första biltävlingen ägde rum när den andra bilen hade byggts.

Ofta var det de välbärgade som hade råd med bilar,

så de allra första racingförarna var ju faktiskt gentlemannaförare.

Då fanns det inga proffs.

Så är det inte i dag,

så de allra sista gentlemannaförarna finns inom sportvagnsracing,

ända upp till världsmästerskapsnivå.

De är viktiga för sporten, dels för att de bidrar med pengar till den,

men också för att de representerar oss, fansen.

Om man har möjligheten så kan man köpa ett basebollag eller en NFL-franchise,

men kan man gå in som quarterback? Så klart inte, det vore befängt.

Men i den här motorsporten kan man göra just det.

Om man klarar att nå en hyfsad nivå

så kan man tävla mot sportens giganter.

I och med att bilarna har blivit mer sofistikerade och snabbare

har gentlemannaförarens roll blivit svårare.

Det är svårt för rika affärsmän att bara göra det för skojs skull på helgerna.

Nästan omöjligt.

Och tittar vi tillbaka på såna som Steve McQueen och Paul Newman

så försakade de sitt skådespeleri för att komma och tävlingsköra.

Patrick Dempsey kör nu på heltid

och extraknäcker som skådespelare.

Han var tvungen

om hans nivå ska hålla måttet för världsmästerskap.

Racing är definitivt ett beroende.

Man tar risker, jobbar sent, reser.

Det är inte lätt.

Om man vill vara med, och vara bra, så måste man brinna för det.

Jag avskyr ordet "gentlemannaförare".

Vi är förare, allihopa, lika passionerade.

Men vissa började i sexårsåldern och vissa av oss lite senare i livet.

Men jag har alltid velat vara bäst på vad jag än gör.

Om man inte vill vinna varje lopp

så ska man nog hitta nåt annat att göra.

Som entreprenör, och inte minst som racingförare,

är man själv sin värsta kritiker.

Man måste se sig själv i spegeln varje dag

och säga: "Fixade jag det, eller inte?"

Det är motivationen för mig, och det vill jag inte ändra på.

Racing är min drivkraft varje morgon.

Jag ser mig som motiverad och driven,

men när jag hör andra prata om mig

verkar de tycka att jag är på gränsen till galen.

Men för mig är det här normalt. Det är det här som krävs.

För att lyckas inom vad som helst, sport eller affärer,

måste man nånstans tänka: "Jag kan göra det bättre."

Bättre än honom, henne, dem.

Bättre än jag nyss gjorde." Och den strävan efter perfektion

är själva andemeningen i motorsport.

Vi var här för två år sen, och då gick det riktigt bra.

Så vi har data från för två år sen,

och sen data från förra fredagen.

Sen överlappar vi dem. Mitt styrningsmönster,

mitt bromstryck och min gas, från första vändan, ända till 20:e.

Den här datan är nödvändig.

Det handlar om en tiondels sekund här, en tiondels sekund där.

20 varv, eller 20 kurvor.

En tiondels sekund blir totalt två sekunder.

Allt handlar om data, allt. Affärer och det här.

Jag fick min resultaträkning via mejl i går kväll

så jag gör en skatteprognos... Det gjorde jag i går kväll.

Jag trodde att jag var ledig, men jag analyserade min ekonomi.

Men nu i dag stänger jag av det och analyserar den här datan.

Mitt liv går från det ena till det andra.

Det tar aldrig stopp. Aldrig.

En gentlemannaförare lägger ut

mellan en och fem miljoner dollar per tävlingssäsong.

Det finns inga prispengar.

Man måste förstå att gentlemannaförare är en viktig del av sporten.

Utan deras ekonomiska injektion

skulle vissa stall inte ens finnas.

Och det erkänns eftersom det finns en klass,

i både GT och i prototypklasserna,

där man måste ha en ickeprofessionell förare i bilen.

Det är ett tillskott för sporten.

Det är ingen nackdel, det är en fördel.

Jag tror att det också lockar en publik som ser på

och tänker: "Om jag bara hade råd skulle jag göra exakt samma sak."

17 SEPTEMBER 2015

Ingen av de här kurvorna har en sen tangeringspunkt, Ricky.

-Var är bromspunkten? -75.

Det är djupt.

Man får liksom pumpbromsa och ha fart in mot tangeringspunkten.

Den här extra farten baktill hjälper dig att svänga.

Det är en ritual att inspektera banan till fots före varje lopp.

Att ta med gentlemannaföraren runt banan är väldigt viktigt

eftersom vi som proffsförare

kan ge dem tips på hur de ska ta varje kurva.

De har en racingförares blick,

men ibland också en affärsmans blick.

Han visar mig på datorn var jag ska bromsa.

Jag vet inte hur rätt han har. Det får vi se i morgon.

I sportvagnsracing tävlar olika bilklasser samtidigt på samma bana.

Vissa klasser är bara för proffsförare,

medan andra klasser körs blandat av proffs och amatörer.

I slutändan vet inte bilen och klockan

om det sitter en gentlemannaförare eller en superstjärna i bilen.

När hjälmen är på spelar det ingen roll.

En del av proffsförarens jobb när denne är stallkamrat med ett ickeproffs

är att komma med hjälp och råd som gör dem snabbare och stabilare.

När en förare skickas ner till depån

har han kanske 20 sekunder på sig att bli klar.

Sen stänger man av fartbegränsaren

och allt måste gå för fullt på en gång,

annars förlorar man tid gentemot sina konkurrenter.

För proffsen går det per automatik.

De bästa amatörerna kan lära sig det.

Inom WEC kör vi med toppstall och kan lära oss massor,

så det vore ett misstag att inte suga åt sig som en svamp.

Det är en laginsats, så om en vinner är alla vinnare.

Det är brantare än jag minns.

Det känns inte i bilen.

Det är bra att det går utför. Vikten ökar och farten ökar.

Första gången ska jag vara snabbare än du.

Människan är en tävlingsinriktad art.

Vi samarbetar i grupper, men har alltid tävlat mot varandra.

Entreprenörer befinner sig i en mycket tävlingsinriktad miljö,

eftersom de för att lyckas

måste få sitt företag att lyckas bättre än alla andra.

Och när man når såna framgångar, när man lyckas bra i konkurrensen,

vill man gärna ta fram det i andra aspekter av ens liv.

Om man pressar sig själv på nya områden

så får det effekt på ens yrkesroll.

Man inser: "Jag kunde lära mig nya färdigheter,

så varför skulle jag inte kunna lösa det här problemet på jobbet?

Jag vet att jag kan, eftersom jag kan det inom andra områden."

För mig är likheten mellan racing och entreprenörskap...

...att ta den där pressen...

...och prestera utifrån den.

Jag började med gokart när jag var tio år,

och blev helt såld, och sen har det rullat på.

Jag körde fram till 2001.

Då sa livet ifrån: "Det räcker."

Inga fler sponsorer, inget stöd.

Jag hade två barn