Train Dreams

En gång i tiden fanns passager till den gamla världen.

Mystiska gångar, gömda stigar.

Man svängde runt ett hörn och stod plötsligt öga mot öga

med det stora mysteriet, grunden till allt.

Trots att den där gamla världen är borta nu,

trots att den rullats ihop som en skrivrulle och ställts undan nånstans,

kan man fortfarande känna dess eko.

Kusten är klar!

Hans namn var Robert Grainier,

och i över 80 år levde han i och kring staden Bonners Ferry i Idaho.

Under sitt liv reste han västerut, som längst ett par mil från Stilla havet,

men han såg själv aldrig havet,

och så långt österut som staden Libby, sex mil in i Montana.

När han ensam skickades till Fry i Idaho, var han sex, eller kanske sju år gammal.

Han visste inte sitt exakta födelsedatum.

Ingen berättade för honom hur han förlorat sina biologiska föräldrar.

Ett av hans tidigaste minnen var när han bevittnade massdeportationen

av 100, eller fler, kinesiska familjer från staden.

Grainier förbluffades av hur nonchalant våldet utövades.

Kom upp.

Snälla, unge man.

Jag har blivit huggen bakom knät av en man som kallas Storörade Al.

Och jag vet att han tagit livet av mig.

Det fanns andra minnen han tryckte bort när de dök upp i hans inre.

Han slutade skolan i de tidiga tonåren

och de kommande två årtiondena passerade utan riktning och syfte.

Det var inte mycket som intresserade honom.

Men det ändrades när han träffade Gladys Olding.

Gladys presenterade sig själv som om kvinnor alltid gjorde sånt.

Hej.

Och det kanske var så.

Hej.

Jag har inte sett dig här förut.

Nej, jag har aldrig...

- Första gången? - Min kusin tog med mig hit.

Hans fru är väldigt...

Jag heter Robert.

Jag heter Gladys.

- Trevligt att träffas. - Trevligt.

Kyrkan intresserade honom plötsligt mer än nånsin förut.

Mindre än tre månader senare var de oskiljaktiga.

Det är som att jag förstår mig på precis allt just nu.

Vad tänker du på?

Jo...

Jag tänker att vi borde gifta oss.

Vad?

Vi är gifta.

Vi behöver bara en ceremoni som bevisar det.

Och vår stuga ska ha ett fönster som blickar ut mot floden.

Okej.

Vi måste skaffa hund.

Jag har alltid velat ha en hund.

Okej.

Öppna dörren. Kom igen.

Okej.

- Hej. Kom in. - Vilket fantastiskt hus du har.

Får jag komma in? Vilket ställe.

- Vi ställer sängen här. - Vänd hitåt. Och...

- Fönster? - Ja, här.

Ett till här.

Säg mitt namn en gång till.

Jag älskar att höra dig säga det.

Hur det låter.

Robert.

Plötsligt förstod Grainier sig på livet.

Som om han hela tiden stretat åt fel håll

och nu vänt sig om och börjat färdas nedströms.

Paret byggde en stuga på ett tunnland mark, och där, vid floden Moyie,

påbörjades ett litet liv tillsammans.

På den tiden tog Grainiers arbete honom långt hemifrån.

Han jobbade sida vid sida med män från fjärran länder

han aldrig hört talats om.

Platser som Shanghai och Chattanooga.

Han fann tröst i hur lätt de kom överens med varandra

och blev tillfälliga familjer.

Men sen, sommaren 1917,

jobbade han med att bygga Robinson Gorge-bron

för Spokane International Railroad.

Han hade aldrig jobbat med järnvägar förut

och han ångrade att det blev så.

Okej, killar, han är här borta.

- Den unga killen som sågar balken där. - Ja.

Kom igen. Ta honom.

Upp med honom.

Kom här.

Upp med honom.

Vad har han gjort?

Upp med honom.

- Du där. - Vänta lite.

Men vad har han gjort?

Ett, två...

Upp med honom! Sådär.

Ta med honom ut.

Vad hade han gjort?

Jag vet inte.

Va? Hallå.

- Herre... - Vad gör han?

Ni har visat den här gamla floddalen vem som bestämmer.

Ni har räddat Spokane International.

Man fick färdas långt runt den här ravinen förut.

Ni har gjort en ny del av landet tillgänglig.

Det är inte de egyptiska pyramiderna men ni har gjort nåt helt jäkla otroligt.

Flera år senare, byggdes en bro av stål och betong 16 kilometer uppströms,

och den här sågs som föråldrad.

Så, låt oss kolla om hon håller.

Jag har saknat dig.

Hej.

Åh, Gladys.

- Gud. - Gud, ja.

Hon somnade precis.

Är hon...

Gå och titta.

Hon har blivit så stor.

Hon börjar likna dig.

Skönt att hon åtminstone liknar nån av oss.

- Inga brutna fingrar den här gången? - Jag tror inte det.

Jag väntade dig inte så snart.

Jag kunde inte sluta gå förrän jag kom fram.

Kolla på det här.

Jag väntade mig inte så mycket, efter vad du redan skickat.

Det sista partiet var lättfällt.

- Det blir en ordentlig middag ikväll. - Gör dig inte för mycket besvär.

Nej, kom. Jag vill visa en sak.

Träffade du nån du kände sen innan?

Ja. Några killar från Oregon-jobbet.

Hade de bra historier att bjuda på?

Ja. De bjöd på bra historier, men vem vet om de är sanna eller ej?

Hon tittar på ljuset. Kolla.

Kolla. Ser du?

Visst är det fint?

Hej, hjärtat.

Ja.

Ska jag mata dig?

Hit med lite kyckling.

Kom igen.

- Ska vi lägga oss? - Ja.

Vad tror du?

Vilken lustig vagga.

Det är en fiskfälla.

Vagga.

Robert...

Vaknade hon?

Skrek hon?

Inte så farligt.

Hon var bara hungrig.

Vet du vad hennes olika skrik betyder?

De flesta, tror jag.

Hur mycket tror du att hon vet?

Jag vet inte.

Lika mycket som en hundvalp?

En valp klarar sig själv när den slutat dia sin mamma.

Ett barn skulle inte klara sig själv när den slutat amma.

En hund vet mer än ett barn tills barnet lärt sig ord,

och inte bara ett par ord.

En tam hund kan också många ord.

Lika många som en bebis i alla fall.

Vilka ord?

Jag vill bara höra din röst.

Jo, men "apport"

och "kom hit".

"Ligg" och "sitt"

och "rulla runt".

Den kan orden på de saker den kan göra.

Tror du att hon vet att jag är hennes pappa?

Såklart hon gör.

Innerst inne så vet hon.

Även om hon inte vet att hon vet det än.

Oroa dig inte.

Du har gott om tid att vara hennes pappa.

Skönt att du är hemma.

Jag vill inte att du ska försvinna.

Varsågod.

Ja.

- Nej. Ät den inte. - Doftar den gott?

Ursäkta. En minut till bara.

Ska jag ha handen i fickan?

Vad tycker du?

Det verkade som att så fort Grainier vant sig vid att vara hemma

var det avverkningssäsong igen och dags att ge sig av.

Han jobbade med kringresande män, de flesta utan hem och familjer.

De gick från jobb till jobb, från stat till stat, var jobbet än tog dem.

Och även om världen inte la märke till dem,

gjorde de ett bestående intryck på Grainier.

En gång jobbade han med en man i två år utan att de sa ett enda ord till varandra.

Så jag svarade: "Jag letar inte efter sånt guld."

Du då, mister? Har du nånsin varit nere i Kalifornien?

Kan man inte få lite lugn och ro nånstans i världen?

Det var de enda orden Grainier nånsin hörde mannen yttra.

Han glömde dem aldrig.

En annan var Hank Healy som byggt ett hem i en trädstam.

Det är trösterikt. Om jag har ett problem...

Han mötte apostel Frank,

en skogshuggare som talade om Bibeln med sån förtrogenhet

att det lät som om han var där när allt skrevs.

Det är som gamle Bileam i Bibeln.

Ibland väljer Gud märkliga sätt att säga de saker man behöver höra.

Ibland är det en åsna som pratar med en, ibland nåt helt annat.

En gång var jag i Nebraska. Gud bad mig att åka till Omaha.

När jag klev av tåget stod det "Opelika" på skylten.

"Opelika?" sa jag. Då förstod jag att jag börjat se dåligt.