Marty, Life Is Short

Det är annandag jul.

Det är vackert väder...

...i soliga Kalifornien.

- God annandag på dig, Nancy. - Hej, älskling.

Det knackar på dörren.

Det är Tom!

- God jul! - Ja, god jul!

- Mistel! - Var då?

Hur många jular har det blivit? Från 1972 till 1992, det är 20 år.

- Är det för ljust? - Inte för dina rynkor.

Här har vi Dave och Harrison Thomas.

Han håller för öronen. Är det för att slippa höra dig?

Jag älskade dig i Ensam hemma! Du var underbar!

- Hur är läget, Steve? - Jag har jättetrevligt, Marty.

Jag ska säga en sak om Marty.

Ponera att man ska ha middag och bjuder Marty.

Sen visar det sig att han inte kan komma.

Då ställer man in.

Kolla på Marty!

Jag vet vad ni tänker göra. Det här blir ett karaktärsmord.

Det är kul att vi måste låtsas att vi inte känner varandra.

Nej, det här bygger på att vi känner varandra. Vi har pratat tusentals gånger.

Larry och jag har ätit middag ihop en miljon gånger.

Vi har ätit lunch en miljon gånger. Riktigt innerliga luncher.

- Vi fortsätter bara samtalet här. - Precis.

I min bransch finns det en utstakad karriärväg.

Tv, film, Broadway, standup-föreställning,

reality-tv, Chabadgalan, middagsshow, Palm Springs-revyn,

och slutligen det här.

Jag hyste inga förväntningar om att bli stjärna, inget...

"Mamma, drömmen slog in!" Inget sånt.

Bara: "Jag har huslån och jag har barn."

"Jag har världens bästa jobb. Hur håller jag liv i det här?"

Varför håller jag i en kniv?!

Jag sysslar med komik, och ett särskilt slags komik.

Här kommer farbror Jack. Slunga mig!

Den är sketch- och karaktärsdriven.

Det är inte så mycket skämt, vilket man ser i mina manus.

Man får lov att lita på mig.

Jag gör det här av kärlek, mr Bonks. Lita på mig.

Jag trivs inte när jag gör nåt som 200 andra skulle kunna göra.

Då är det slöseri med tid.

När jag ägnar mig åt min säregna konst,

och det kanske inte är bra konst, men det är konst, då mår jag bra.

Festen kan börja!

Rollerna han har spelat är inte bara parodier på en viss typ.

Det är riktigt svårt att göra en fullkomligt bisarr figur verklig.

Men det gör han.

Vad handlar boken om?

Det är ett kärleksbrev, skulle jag säga,

med ett stänk av hat, i en sorts moccavirvel, kan man säga.

Det är som att se sin allra bästa vän,

som också råkar vara konstigast i världen.

- Hur går det med rollen? - Hattmakaren? Så bra så!

Nej, jag har inte bestämt mig än. Han kan bli lågmält brittisk.

Halloj! Finns det månne lite jordgubbar?

Finns det småsandwichar? Jag är så förtjust i småsandwichar.

- Jag gillar läspningen. - Jag försov mig! Sov!

- För-vadå? - Sov!

Har du nån mer mat därnere, Dormy?

Småsandwichar eller jordgubbar?

Jag älskar jordgubbar, gör inte ni det?

Man fattar inte hur mycket energi som krävs

för att göra det han gör.

Han slösar inte energi på att ifrågasätta beslut,

på att vara orolig för att ha fattat fel beslut.

Inser ni hur många fler timmar man skulle få varje dag om man slapp det?

Jag skulle få 23 timmar till.

Hallå! Vem där?

Bort från mig!

Jag vill inte lyssna på dig

Jösses, vad hemskt... Men ögonbrynen är toppen.

Det blir bra. Man kanske ska inleda med...

Om det känns bättre får du vara mitt trygghetslarm om jag ramlar.

Vi kan göra kolonoskopi tillsammans.

Hallå, hur är läget?

Jag märkte inte att jag blev filmad.

Det här känns så konstigt.

Jag är ovan vid kameror. Jag är blyg av mig.

- God morgon. - God morgon.

Min karriär har till 80 % bestått av fiaskon.

Det är ganska bra odds.

Showbiz handlar om talang, tur och uthållighet.

Man kan ha talang, vara envis och kunna ta smällar,

men saknar man självförtroendet för att kunna misslyckas, så är det kört.

Hej!

- Får jag följa med på begravningen? - Ja, snälla! Vi behöver dig.

- Du är klistret. Du är smöret i smörgåsen. - Utan dig är vi två skivor torrt bröd.

Just så.

Vi ska spela in den där scenen, men den kan vi.

Jag börjar känna mig riktigt trygg med replikerna i resten av säsongen.

Jag ska byta om.

- Vi ses. - Hej då.

Så du släppte in dem.

Där är Ron Howard!

- Jösses... - Nu börjar det roliga.

- Jag ska ställa några skarpa frågor. - Gör det.

Varför fortsätter du att pressa dig själv?

Kanske för att jag älskar uppskattningen.

Jag har en annan fråga: Varför fortsätter du?

Jag tycker att det är viktigt om man är "begåvad"...

...att dela sin gåva med människor som du.

- Det är vi evigt tacksamma för. - Jag vet.

Har du tänkt på... Vad har du gjort?

Det här är Whitton Road.

Jag undrar vem damen där är.

Det där var mitt rum.

Det vore oärligt för mig att säga att komiken bottnar i smärta.

Det är tvärtom. Man var rolig i min familj.

Jag var yngst av fem barn, och det var fem år till den näst yngsta,

så jag fick mycket uppmärksamhet och kärlek.

Alla gav mig beröm och sa att jag var rolig och fantastisk,

så jag dundrade in i tonåren helt obekymrad.

Jag kunde se ut som en nolla, ha finnar och konstig frisyr,

och om jag gick fram till en tjej och fick nobben, sa jag:

"Vad är det för fel på henne?" Och jag trodde på det.

Jag fick med mig komiken som ringar på vattnet.

Min bror Michael har vunnit flera Emmys och Golden Globes

för saker som SCTV, Mad TV och Schitt's Creek.

Vi uppmuntrades att få folk att skratta.

Det uppmuntrades alltid i vår familj.

Bara man fick folk att skratta, även om några sårades...

...på kuppen.

Pappa var försäljningschef på Steel Company of Canada.

Han var väldigt rolig, riktigt sarkastisk.

Han hade lätt irländsk dialekt. Han hade kommit hit som 21-åring.

Han var inte helt lätt att tas med.

Han tog sig en skvätt gin emellanåt.

Om "emellanåt" betyder "ständigt".

Han kunde vara spydig, men det var alltid skämtsamt menat.

Min son Marty

har inte en chans i helvetet att nånsin få en sångröst.

Men han är engagerad,

och en röst som sticker ut är också en röst man minns.

Marty var otroligt begåvad.

Han började med komedi när han var typ fem.

Han drog skämt, spelade upp sketcher och sjöng.

- Du hade vinden som studio, inte sant? - Ja, för Martin Short Show.

Det sändes på tisdagar 20.30, samtidigt som Andy Williams.

Jag skrev manus i huvudet. "Marty ska sjunga. Kvällens gäster är"...

Det rullade på bra tills nån ropade att maten var klar. Då fick vi pausa.

Tack, raring!

Broadway, Broadway...

Andra spelade landhockey på gatan, och jag sjöng uppe på vinden.

När folk demonstrerade mot Vietnamkriget sjöng han Sinatra.

Marty gör samma sak nu som då.

Här är hundramiljonerdollarmannen själv, min bästa vän Eugene Levy.

Gene Leevy.

- Levy. - Sak samma. Sätt dig ner.

Titta på dem. Man kunde tro att de känt varandra i åratal.

Han är min äldsta och käraste vän.

Vi har bott ihop, vi dejtade ett tag, men dit jag vill komma är...

Du är kanadensare. Har det varit en börda?

Nej, det har det inte.

Och du förstår mig, eller ska jag prata långsammare?

Vi talar samma språk.

Kanadensare som behöver komma bort,

åker de söderut och blickar drömmande över gränsen?

Marty är min bästa vän.

- Han är din bästa vän? - Ja.

Jag lärde känna Marty 1970 när vi pluggade på McMaster University.

Han ser ut som en skådespelare som desperat försöker få roller.

Jag tänkte plugga medicin, men bytte till socionomlinjen,

för det verkade lättare.

Jag spelade inte teater i high school.

Det var först på socionomlinjen jag började ägna mig åt det.

Då tog jag alla chanser jag fick att spela teater.

Men att bli skådespelare kändes orealistiskt.

Det var Eugene Levy som sa till mig:

"Du borde pröva att jobba med det här. Kom till Toronto."

Så jag gav mig själv ett ettårskontrakt. "Jag ger det ett år."

"Går det inte vägen så kan jag fortsätta plugga."

- Högre utbildning? - Nej, high school.

Jag har lite svårt att ta mig genom high school.

- Men jag ska klara det. - Det tror jag säkert, Lawrence.

- För jag har vissa mål som jag vill uppnå. - Det är bra.

- Bland annat vill jag bli domare. - Bra. Man ska ha ambitioner.

Man är nog aldrig medveten om att man är en del av ett visst sammanhang.

Kreativiteten blomstrade i Toronto.

Är det en slump,

eller finns det en särskild kanadensisk känsla för humor?

Jag skulle säga att Kanada, särskilt Toronto, är en knutpunkt.

Monty Python-filmerna kom till oss innan de kom till USA.

Eugene Levy och jag bodde ihop i ett hus på Avenue Road 1063 i Toronto.

Det var mycket fester där.

Paul Shaffer spelade piano och folk sjöng.

Alla dejtade och festade och jobbade med varandra.

Det var rätt fantastiskt, nu när man tänker på det.

Vi var alla i nöjesbranschen och gillade att ha kul.

Det fanns mycket entusiasm och glädje

och en stor kärlek till att uppträda.

På sommarkollona i Catskills fanns det alltid en tummler.

På jiddisch betyder det nån som orsakar tumult, som får saker att hända.

Marty var nog aldrig i Catskills, men vilken fantastisk tummler han är.

Marty hade allt. Rösten och komiken satt där de skulle.

Jag tipsade honom om en audition för musikalen Godspell.

Det var på andraauditionen som jag presenterade Marty för Andrea.

Godspell sökte folk som inte spelade teater,

utan som var sprudlande personer med humor och värme.

Det var Gilda Radners första roll.