Ben Is Back

Sträck på dig.

Var tysta nu.

Liam! Liam!

- Hej. - Vad gör ni?

Då så, inta era positioner. Jag saknar ett får och en ängel.

Är det nån som har... Där är ni ju, Liam och Lacey.

- Vill ni komma fram? - Faktiskt inte.

- Vi behöver er. - Vad då?

Vi går till kyrkan en gång om året.

- Vill ni gå varje söndag? - Nej!

Då så, då måste vi ta vara på den här kvällen.

- Gör mig stolt nu. - Okej.

Var tysta!

Mamma!

Var har du julstämningen, Liam?

Tyst!

- Den är min! - Hörni...

Snälla barn får finare julklappar.

- Det där sa du väl inte? - Det gjorde jag visst.

- Det funkar nämligen. - Vad orättvist!

Jag sa likadant till dig, det funkade alltid.

- Nu är vi hemma! - Hurra!

- Va? - Vad i...?

Herregud.

Mamma... Nej, mamma!

Herregud, är det sant?

- Hej, mamma. - Få se på dig. Är det du?

Är det där Ben?

Kom och titta!

- Ben! - Det är Ben!

Släpp mig!

Herregud, som jag har hoppats och tänkt: "Tänk om..."

Ben!

Släpp inte.

Min rumskompis Timmy har varit där i två år och han är typ rockstjärna.

Han ville ha med mig, och jag var såklart på.

Jag trodde aldrig att min sponsor skulle säga ja.

Men det gjorde han, för det går så bra för mig.

Älskling.

Timmys mamma, pappa och lillebror hämtade oss. Jag satt i mitten.

De är väldigt kristna och sunda. De dricker inte ens kaffe.

Vad bra!

- Mamma, Ben matar Ponce. - Japp, skyldig.

- Bröd är inte bra för tänderna. - Lite är nog ingen fara.

- Fortsätt nu. - Okej.

När vi har åkt i typ tio minuter börjar det lukta illa.

Precis när lukten börjar avta kommer det en annan stank.

- Det är ju mänskligt. - Ja, men det var en smygare.

De är värst!

Det här är ju helt underbart! Ponce och vi allihop i köket.

Är du glad?

Kan du knäppa?

En är redan på... Ha på dig dem. Okej?

- Hej då! - Sköt er.

- Vad hände sen? - Vi satt fast där och fisandet fortsatte.

Jag tänkte att snart måste ju nån be om ursäkt eller öppna fönstret -

men de låtsades som ingenting.

- Så jag bad om att få gå av. - Mamma...

- Så roligt är det inte. - Det är det ju.

- Jag fick lifta hem i stället. - Nä!

Nu gjorde de så igen.

Nej, nu... Det här ska ni få ångra!

På dem, bara.

Storebrorsan!

- Mamma... - Såg du att han har lagt på sig lite?

Ögonen glittrar igen. Det syns att han mår bättre.

- Varför gömmer du då allt? - Det vet du.

- Sorgligt att behöva göra så. - Jag skulle göra likadant för dig.

- Det kommer du aldrig att behöva. - Älskling...

- Det här känns väldigt lovande. - Det tycker inte jag.

Den här gången blir det annorlunda, ska du se.

Mamma... Vad gör han här? Vi skulle väl hälsa på honom i morgon?

- Kolla vad han gör. - Nej. Då tror han att jag spionerar.

Filma honom med mobilen, då.

- Menar du allvar? - Ja, Ivy. Gör det nu.

Skynda!

Vad gör du?

Jag ska göra en julfilm.

Spring, Liam! Skynda dig!

Kom då, pojken!

När Ben var tio år.

Var Lacy bara en plutt.

När Ben var tio år.

Hade Liam inte ens kommit ut.

Och nu är vi här allihop.

Så nu släpper vi loss.

Nu släpper vi loss!

Vem vill släppa loss?

Neil?

Vi släpper loss!

- Jag har läget under kontroll. - Ivy hörde av sig, men inte du.

Vi släpper loss! Vi släpper loss!

Hej, Neil.

Hej, Ben.

- Vi tar en kvart extra skärmtid. - Ja!

Nu förstår jag inte.

Jag trodde att vi var överens.

Terapeuter, läkare och till och med du var överens om -

- att det var bäst för dig att inte komma hem än.

- Jag vet. - Det finns mycket här som triggar dig.

- Det var månader sen. - Och din sponsor sa ju...

Låt Ben berätta. Snälla, älskling.

Jag vet att jag förstörde julen förra året.

Och förrförra året.

- Det var ju så. - Jag har begått många misstag.

Men...

Nu går det så bra för mig och jag får så mycket stöd...

Och min sponsor... Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle må så här bra igen.

- Tror ni mig inte? - Jo, älskling.

- Hon har gömt medicinen och alla smycken. - För att inte fresta dig.

Fan alltså, ni är fortfarande rädda för mig.

Det är det sista jag vill att ni ska vara.

Kör tillbaka mig.

Kör tillbaka mig, mamma.

- Mamma... - Du borde ha vetat bättre.

Skyll inte på honom, det är mitt fel.

Jag borde inte ha sagt att jag önskade mig honom i julklapp.

- Sa du det? - Jag ville säga att jag saknade honom.

Jag trodde inte att han skulle komma. Sitter han i bilen?

Ja.

Han kom inte hit för att stanna. Det funkar ju inte nu för honom.

- Han måste åka tillbaka. - Jag vet, men det är ju jul.

- Det är det enda rätta. - Det är det.

Vi hoppas det, men vi vet inte.

Jag är så förbannad på er två just nu.

- Vad har jag gjort? - Ni har gett upp hoppet båda två.

Det handlar inte om att ge upp, det handlar om att bry sig.

- Vi vill bara hans och ditt bästa. - Du har svårt för honom, Neil.

Nej, jag vill att han ska må bra. Men vi vet inte var vi har honom.

Om han var svart hade han suttit inne.

Det kanske inte passar nu.

Vi sa att vi inte skulle göra om det, minns du det?

Det minns jag.

Holly...

Här är listan. Ta vad ni vill, bara det blir gjort. Okej?

För i helvete.

Helvete!

Nu kan vi åka.

Ingen fara, mamma. Det blir bäst så här.

På med bältet, är du snäll.

Mamma... Mamma!

Herregud.

Vad är det?

Jag tänker.

Kom igen nu.

Okej, så här gör vi. Det är inte förhandlingsbart.

Du får en dag.

- Säkert? - Om du klarar drogtestet.

Du ska hålla dig ren här och åka tillbaka i morgon.

- Okej. - Jag är inte klar.

Det är våra villkor och jag skiter i vad du tycker om dem.

Du håller dig inom synhåll för mig hela tiden.

Du stänger inte dörren till ditt rum, där jag också ska sova.

Och om din säng knarrar minsta lilla så är jag på dig som en hök.

För det kommande dygnet är du bara min. Förstått?

Jag förstår.

Bra. Då testar vi dig.

Mamma...

- Jag ska inte titta på dina privata delar. - Okej...

Jag håller koll på dig, som jag sa.

- Det här känns knäppt. - Allt med det här är knäppt, Ben.

- Seså, dags att kissa. - Tyst.

- Ska jag sätta på kranen? - Sluta.

- Sluta. - Det kan hjälpa ibland.

- Vad gör du? - Det är en överraskning på gång.

- Vad då för nåt? - Litar ni på mig?

- Ja! - Härligt.

Jättebra. Toppen.

Blunda nu.

- Ser ni nåt? - Nej.

Ni får inte tjuvkika.

Jag hör nåt.

- Det här var min favorit i din ålder. - Äckligt.

Tagga ner, Ivy.

- Liam gillar inte kanter. - Ett kantlöst alternativ är på gång.

Säkert?

- Är ni beredda? - Ja.

Okej, nu kan ni titta och njuta.

- Mums! - Eller hur?

Jättegott!

- Vad har du gjort? - Jag vet, nu är det kört.

En till, tack!

- Ashleys vingar är glittriga. - Vi ska smycka så det står härliga till.

De är verkligen jättefina.

Jag vill inte skryta, men visst är de fina.

Ben?

- Hej, mamma. - Jag visste det.

- Du ville hem till Ponce. - Påkommen.

Faktiskt inte.

Okej, då kör vi.

Hej, Holly. Hur gick testet?

- Negativt. - Suveränt.

- Och han hjälper till här hemma. - Är det sant?

- Jag har pratat med behandlingshemmet. - Okej.

Det gör ont att tänka på allt jag har gjort.

Jag kan inte få det ogjort, men jag kan göra det annorlunda nu.

- Nu är vi klara. - Vänta, Ivy.

Jag menar att jag måste vara närvarande.

- Det gäller det här vedträet, och det här. - Det räcker nu.

Det här vedträet ska ligga där. Jag måste ta ett i taget, annars...