Superman & Lois

- I tidigare avsnitt: - Vi kom hit för familjens skull.

Vi måste stoppa Kal-El innan han göra samma sak här.

- Han heter John Henry Irons. - Du är Främlingen.

Ingen pratar med honom före mig.

Lois, vilken trevlig överraskning. Tack för att du väntade.

Tack för att du tar emot mig med så kort varsel. Det var ett tag sen.

När de var kadetter hjälpte din pappa min make från att åka ut två gånger.

Min dörr står alltid öppen för dig.

Vad får dig att komma idag?

Vi har upplevt nåt omskakande. Det är livsförändrande saker.

Missförstå mig inte, livet har alltid varit komplicerat.

Jag är bra på att hantera det, men idag blev jag tagen på sängen.

Det kändes som att allt gled mig ur händerna.

Jag tappade humöret.

Och jag är rädd att om jag inte kan ta mig samman...

...riskerar jag att ytterligare såra nån jag älskar.

De senaste veckorna har tärt på oss alla. Det är mycket på en gång:

Morgan Edge, folk som plötsligt får krafter, nån som försökte döda pappa.

Vi ville bara höra hur ni klarar det.

Jag pratade med tränaren. Han blev inte glad över att vi tar en paus.

- Han vill bara ha tillbaka tröjorna. - Jag fixar det idag.

Det blir väl sista gången i ett omklädningsrum.

- Pappa. - Det är lugnt.

Kan du hålla det här?

- Får jag gå? - Vi är inte klara.

Det här är mycket att hantera, så ni måste säga till om nåt oroar er.

Det är din pappa. Jag måste dit. Vi ska förhöra John Irons.

Jag talar om vad vi hittar i husbilen. Lycka till.

Pojkar.

- Jag är i ladan. Gör inget dumt. - Mamma...

Kan jag följa med? Jag var inte till hjälp här, men kan kanske hjälpa dig.

- Javisst. - Okej.

- Nån aning om vad som finns i den? - Nej, men den är blyfodrad.

Det är alltså nån som döljer nåt.

- Klassisk snuskkärra. - Exakt, så var försiktig.

- Identifikationskrav. Identifiera er. - Lois Lane.

Röstigenkänning bekräftad. God förmiddag, Lois.

- Hur vet ni mitt namn? - Ni är en auktoriserad användare.

- Hur kan jag hjälpa er, ms Lane? - Vad kan ni säga om John Henry Irons?

- Försiktigt. - Vad är det där?

Det var lätt.

- Vad arbetar du med? - En lista med småföretag i trångmål.

Edge har ett nytt stödprogram som ska hjälpa många.

Var det inte ledarskapsutbildning?

Det var det, men nu när mr Edge har alla han behöver till den -

- har han satt mig på det här. Han vill väl hjälpa så många som möjligt -

- att uppnå sitt bästa, vad det nu betyder.

Om han vill ha fler, står jag redo.

Jag vet, men det är fulltecknat, älskling. Jag hade velat hjälpa dig.

Mamma, hjälpte du mr Kirker? Jess vill att jag provspelar till revyn -

och vi har inte pratat sen trean.

- Vad då? - Du älskade att uppträda.

Du borde provspela. Du skulle göra det så bra och du får nåt att göra.

- Det är ikväll. Jag hinner inte öva. - Lyssna.

Jag är ledig idag och har en gitarr.

Du och jag kan öva ihop.

- Nej, jag... Nej. - Känn ingen press sen.

Det blir bara lite press för att det skulle vara skoj.

ÖPPEN PROVSPELNING

- Är du en teaterapa? - Nej, inte...

- Jag funderade på det, men... - Gör ett försök. Varför inte?

Jag får sån scenskräck, och om du skrattar dödar jag dig.

Nej, nej, jag...

Jag spelade piano. Jag körde hela grejen med barnet som visar upp sig.

När jag blev äldre och min ångest blev värre, blev det lite för mycket.

- Jag visste inte att du spelade. - Jag hyperventilerar av bara tanken.

- Uppfattat. - Jag kommer och hejar på dig.

Ja, jag vet. Jag måste lämna tillbaka det här.

- Vi ses. - Hej då.

Jag är strax tillbaka.

Sätt dig, John.

Det är ditt rätta namn, inte sant? John Henry Irons.

Elitsoldat.

Två vändor i Afghanistan.

Du började i privata sektorn och blev en uppskattad maskiningenjör.

Problemet är att John Irons dog för sex år sen på oklart vis.

Det hände i alla fall John Irons här på jorden.

Hur kom du hit?

Den ballistiska skölden fallerar.

Håll ut!

Nästan framme!

Häng kvar!

Allt du behöver veta är att jag ska göra slut på dig.

- Skulle jag ge mig på mänskligheten? - Du är en förrädare.

Du är ett monster som inte bryr dig om dem.

- Du har ingen aning om mina känslor. - Det som skedde i min värld sker här.

Kryptonierna är här och när du går ihop med dem går allt åt helvete.

Jag säger inget mer förrän ni tar hit Lois Lane.

- Är John Henry från en annan jord? - Ja, det är rörigt.

Multiversum och parallella universum, vart och ett med sin egen jord.

Finns det andra versioner av folk härifrån på hans jord?

Ja, ibland.

Som du?

Varför vill du träffa Lois Lane?

- Svara. - Jag svarar henne.

- Hon vill inte. Du ljög för henne. - Det var för hennes bästa.

- Hon litar inte på dig! - Det är dig hon inte borde lita på!

Du dödade henne.

- Vad pratar du om? - Hon var mitt allt.

Hon var min stora kärlek.

Min hustru.

Mor till min dotter.

Ända tills du mördade henne.

Och jag låter dig inte göra det igen.

Jag är inte den som ångrar saker.

Jag tänker tillbaka, javisst.

Men jag brukar inte ångra nåt, men det här...

Kan det vara så att du är för hård mot dig själv?

Nej, jag var rasande.

- Du anar inte vad jag sa. - Jag läser dina kritiska artiklar.

Jag vet vad dina ord kan åstadkomma.

Jag kan attackera utan nåd och om det är min avsikt har man förtjänat det.

Men det gjorde inte den här personen.

Jag tror att ord orsakar så djupa sår ibland...

...att de för alltid förändrar ens syn på en person.

Jag vet inte hur jag ska lösa det.

Vi har varit i liknande situationer.

Att han som försökte döda din make -

- är din make från en annan värld? Det känns nytt.

Jag menade att lösa det som en ond version av dig har gjort.

Lois, läs artiklarna. Han var som mig till han började döda oskyldiga.

Clark, det är inte du.

Om John Henry vill rädda mänskligheten måste han inse det.

Tror du att det är möjligt med tanke på allt han har förlorat?

Sin hustru, sin dotter...

...Natalie.

Jag kan komma hem nu så pratar vi om det.

Clark, nej. Jag tycker synd om honom, men det var hans liv på hans jord.

Han är här nu och vi behöver svar.

- Jag borde kanske prata med honom. - Nej, inte än.

Jag förstår honom nu och kan kanske övertyga honom.

Jag hoppas det. Han måste tala om hur vi ska rädda vår värld.

- Jag älskar dig, Lois. - Och jag älskar dig.

- Mamma... - Hej!

- Är det bra med dig? - Ja. Vi tar en paus med husbilen.

Jag säger till när jag vill gå in igen.

Tutelitut!

- Du är fånig. - Jag är glad.

Öppna. Lådan öppnar inte sig själv.

- Noter? - Till nästan alla musikaler.

Välj en så värmer vi upp.

Pappa.

- Jag kan inte. - Sarah, kom igen. Du sjunger bra.

- Du har sjungit i kör i åratal. - Exakt.

Det är lättare med folk. Det känns tryggt.

I femman hade du solot i julspelet. Minns du det?

Du hade gjort succé om du inte blivit matförgiftad. Det vet jag.

Det var inte matförgiftning.

- Sarah... - Pappa, det går bra med andra.

Det är när jag står ensam som jag får tryck över bröstet.

Om viljan att sjunga är starkare än rädslan för att gå upp -

- så måste du försöka. Rädsla är en kortvarig smärta.

Men ånger...

Det sitter i mycket längre.

Jag vill göra det.

- Okej. - Ja.

- Är du redo? - Okej.

Det är dags att byta taktik. Trask ger oss det vi behöver.

- Nej, vi använder oss inte av tortyr. - Vad vi gör och inte gör avgör vi.

Löjtnant Trask rycker in om inte jag kan få honom att tala.

- Ska ni gå in? - Vi är allierade. Jag utnyttjar det.

Jag har tilltro till er, general, men jag ska hämta mina prylar.

Jag är ledsen att jag inte fick träffa dig, syrran. Du verkar cool.

Vi måste besegra dem för att rädda mänskligheten.

Det är vad som skiljer oss från dem - vår mänsklighet.

Jag älskar er båda.

- Identifikation krävs. - Okej. Jonathan Kent. Jon Kent.

Varning, ni är inte auktoriserad.

Om 20 sekunder kommer ni att bli eliminerad. 20.

- 19. - Mamma!

- Jon! - Mamma!

Den tänker döda mig!

Det här är Lois Lane! Han är min son! Stoppa nedräkningen!

Clark! Clark!

Clark, AI: n tänker döda Jon!

...två, ett.

Är du oskadd?

Är du galen?

Du kan inte snoka i en mördarhusbil som tillhör nån från en annan värld.

Jag trodde att det var säkert.

Jonathan, inget är som det verkar.

Jag sa att vi skulle gå tillbaka. Vad tänkte du på?

- Jag ville bara ta en titt. - Utan mig?

- Vad gjorde du där inne? - Mamma...

Till och med jag märkte hur hårt du tog det vi såg där inne.

Han hade gjort den där galna släggan, så jag tänkte att jag kunde leta...

Letade du efter vapen?

Pappa, du och Jordan är i stort sett vapen.

Jag är den enda här i huset som är helt obeväpnad.

- Din mor och jag skyddar dig. - Verkligen?

Jag var en sekund ifrån att bli dödad!

Och mamma kunde inte göra nåt! Och du kom nästan för sent.

Jonathan, se på mig. Se på mig!

Jag lät dig följa med för att jag litade på att du var ansvarsfull -

och visste hur farligt det här var.

- Litar du inte på mig nu? - Nu lugnar vi ner oss.

Du visste att det var riskabelt! Trots det gick du in bakom mig rygg!

För att leta efter vapen? Du var nära att dö -

- inte för att du var obeväpnad, utan för att du var vårdslös och dum!

Och om du dött, hade det enbart varit ditt eget fel!