Stargate Atlantis

Tidigare på Stargate Atlantis.

Jag fick nog en syn igår kväll. Jag såg Kanaan, min sons far.

- Rädda oss. -Var är du?

Jag kom till dig, som du bad om.

Som jag bad om.

- Michael... -Det var jag i dina syner.

- Skickades jag tillbaka i tiden? -Du skickades faktiskt framåt.

Jag har laddat upp all information som vi fått in om Michael efter att du försvann,

inklusive den adress där vi fann Teyla.

Fort. Släpp mig lös.

Teyla?

- John! -Jag vet var Teyla är.

Mitt barn är inte din ensak.

Jag har stora planer för honom.

Vi är nog för tidiga,

men han för hit henne för att föda.

Översta, det är en fälla! Vi måste ut härifrån nu!

Perfekt. Precis vad jag behövde.

Det har varit ett par jobbiga veckor.

Pröva fyra år.

Så sant.

Det gör de lugna ögonblicken ännu mer speciella.

Jag gillar när det bara är du och jag.

Jag med.

Du ska upp tidigt.

Jag tackade dig inte ordentligt.

- För vad? -"För vad?"

För att du räddade mig.

Från Michael.

Jag gav aldrig upp, för jag visste. Jag visste att du skulle komma, John.

Jag vet att det låter galet,

men jag minns inte

att jag räddade dig.

Du minns inte att du räddade henne, för du gjorde inte det

och du räddade inte mig heller.

Sheppard! Hördu, kompis.

- Vad hände? -Michaels byggnad, den rasade över oss.

Hördu.

- Jag tror att... -Vänta, låt mig kolla.

Vad fan var det där?

Bara ett skrapsår, ingen fara.

- De andra då? -Jag vet inte. Vi kom ifrån varann.

Försök nå dem på radion.

Ingen signal. Det är för mycket störning.

Jag är rätt säker på att benet är av.

Jag mår ovanligt bra.

Det var väl underbart?

Det får mig att må jättebra. Tack.

Vi kan inte vara så djupt nere. Jag ser dagsljus.

Om jag bara...

- Förlåt! -Jag placerade Edison

vid byggnadens ingång nyss. Han hämtar hjälp.

Om han inte träffades av fallande bråte förstås.

Daedalus lämnade Atlantis

medan vi höll på att bekräfta Sheppards berättelse.

Med ett sånt försprång borde de vara här inom

tre timmar, så på ena eller andra sättet är hjälpen på väg.

Förlåt, jag bara... Jag ogillar trånga utrymmen.

Det finns inga bovar i närheten. Inga bovar, bara en massa bråte,

så var snäll och var still så att taket inte rasar in.

Det vore jättesnällt.

Inga bovar. Var still.

- När fick du det här? -Alldeles nyss.

Ändrade planer.

Vi sätter en ny kurs.

Vårt område har äventyrats.

Oväntad utomjordsaktivering!

Det är löjtnant Edisons öppningskod.

Vad hände? Var är resten av teamet?

Det var en stor explosion. Alla var i huvudbyggnaden.

Hela bygget imploderade.

- Överlevde nån? -Radion funkar inte. Jag vet inte.

Jag vill bara åka tillbaka och...

Nej, du gjorde rätt. Ta honom till sjukavdelningen.

- Hur långt bort är Daedalus? -Två timmar.

Så länge kan vi inte vänta.

Förbered stridsingenjörerna och be dr Keller kalla sitt team.

Ja, frun.

Vad gör du?

Jag lider av klaustrofobi, jag försöker tänka på annat,

men det är svårt eftersom det är jag som är instängd.

Ja.

Inget användbart kan ha överlevt den imploderingen.

Tala för dig själv.

Du vet vad jag menar.

Jag hittade en massa datordelar.

Moderkorten är brända eller av,

men några hårddiskar ser ut att vara intakta.

Om jag bara fick ström till att...

Hallå, hallå.

- År det nåt bra? -Jag vet inte. Det är mycket information.

Vänta.

Jag fick nog jackpotten.

Kan du sända nån signal?

Berätta var vi finns? Påskynda räddningen, vad?

Nej, men ska jag vara efterklok så har du nog rätt,

det skulle nog ses som en jackpott,

men nej, det är en hårddisk. Jag ser bara vad som finns på den.

Det vill säga?

Det är Michaels wiki. Den överlevde explosionen.

- Vadå? -Michaels databas.

Det är en stor del, kanske hela rasket.

Vi har grundritningar, medicinsk forskningsinformation,

listor på planeter. Vet du vad det betyder?

Ja, att vi fortfarande är fast här

och mitt ben är fortfarande av.

Kortsiktigt, ja, men om vi kommer ut...

Om?

Vi har honom på flykt. Han besegras! Om Michael...

Åh, nej.

Vad?

Jag vill inte göra dig mer bekymrad än du redan är,

men om jag förstår det här rätt, är Michael...

- Tyst. -Tyst själv. Det är viktigt.

- Om Michael är... -Sluta föra oväsen!

Det är fotsteg.

Jag tar om det. Börja föra oväsen.

- Hallå! Här nere! -Hallå!

- Vi är här nere! -Hjälp!

- Hjälp! -Hallå!

- Hiälp! Hallå! -Hallå! Hjälp!

Peters!

Ta hit dem bara.

Vi har fyra livstecken på två olika platser.

De första två borde vara rakt under oss.

- Lyssna... -Hallå! Vi är här nere!

Här nere!

Hallå! Här nere!

McKay? År det du?

Tack gode Gud. Ja!

Jag är instängd med Lorne!

- Mår ni bra? -Jadål

- Hördu. -Just det.

Lorne har ett brutet ben.

Okej, McKay, stanna där. Vi skickar ner mannar.

Vi ska gräva ut er.

Skynda på!

Vi jobbar så snabbt vi kan för säkerheten, Rodney!

Nej. Ni förstår inte.

Jag såg precis att när väl självförstörelsen är påbörjad

är den programmerad till att skicka ut en signal i subrymden.

Michael är säkert redan på väg.

De verkar inte vara långt nere.

Vi när nog fram till dem inom en timme.

De andra två då?

De är djupare ner.

Daedalus kommer snart, då kan vi väl stråla upp dem?

Bara inte Michael kommer hit först.

Då sätter vi igång!

Rivers, ta en hoppare i omloppsbana och håll utkik efter Michaels skepp.

Säg till så snart han kommer.

- Ja, igenom här. -Jag har den.

Okej. Ett, två, tre.

Den rör sig inte.

Jag undrar vad som hände med de andra.

Jag vet inte.

Det hände så snabbt. De var nog inte många som klarade sig.

Så dumt.

Byggnaden var förstås gillrad. Jag borde ha insett det.

Det gjorde ingen av oss.

Nej, men jag är killen.

Du vet, "killen som vet sånt".

Alla visste vad vi gav oss in på.

Vi visste hur farligt det var, så må inte dåligt över det.

Du måste börja tänka på hur du ska krypa ut härifrån.

Sällan.

Allvarligt. Ta dig uppåt, flytta på bråten.

Jobba dig uppåt.

Jag lämnar dig inte här, Sheppard.

Jag försöker inte vara hjälte. Det är själviskt.

Du måste gräva en grop

så att räddningsmanskapet kan komma ner och hämta mig.

Det är fel håll.

Vi tar bort den här bjälken, får dig fri, sen gräver vi oss ut tillsammans.

Okej?

Du tänker inte lyssna på mig över huvudtaget, va?

Bra. Då är vi överens.

Lysande.

Det här är jättebra.

Din son borde födas vilken dag som helst.

Det borde göra dig glad.

Det kan inte vara bekvämt att bära ett barn inom sig.

Jag ska inte skada honom. Varför kan du inte acceptera det?

För att jag känner dig.

Alla dessa världar fulla med människor,

så upptagna med sina patetiska liv.

De kommer och går, de lever och dör

och galaxen är densamma. Men din son...

Din son kommer att förändra saker.

Man kommer att minnas honom länge.

Hans mamma då?

Du pratar om hans framtid, men aldrig om min. Hurså?

Jag hade hoppats att du...

- Jag hoppades att du skulle förstå... -Det är dags.

Nåväl.

Lossa på fängslen och ställ en vakt utanför dörren.

Jag måste fly innan vårt barn föds.

Han kommer att döda mig när jag inte behövs längre.

- Jag kan inte. -Varför, Kanaan?

- Det är för farligt. -För vem?