The Operative

- Hallå? - Min pappa har dött. Igen.

- Ambassaden. - Åtkomstkod 22...

- Det var 22454. Funkar den ännu? - Ja.

Jag behöver spåra en uppringning till min mobil alldeles nyss.

- Hallå? - Hon ringde dig nyss.

- Vad händer? - Kom till Tel Aviv genast.

- Säg nu vad som händer. - Inte på telefon. Flyg hit.

Nej, glöm det. Vi ses här.

- Thomas, det är Joe. - Jisses. Har de kopplat in dig?

- Hur är det? Hur mår Netta? - Bra. Inga nya tumörer.

- Läget börjar bli... - Jag flyger ingenstans.

Du får adressen till ett gömställe i Köln. Jag är på väg dit nu.

- Tack för att du kom direkt. Daniel. - Thomas.

Hej. Vi har träffats en gång. När du var hennes hanterare.

Varför ringde hon dig? Hon vet att du är ute.

- Jag vet inte. Vad är det som händer? - Vad pratade ni om?

Hon sa "Min pappa har dött igen" och la sen på.

- Vad betyder det? - Det var hennes flyktkod från Iran.

- Har hennes pappa dött? - Varför skulle hon använda koden nu?

Hennes far dog för fyra dar sen. Hon smet till begravningen och försvann.

- Försvann? - Över kanalen utan passkontroll.

- Hon kan vara var som helst nu. - Kan hon ha varit dubbelagent?

- Jag pratar bara med Joe. - Hon har skitskum bakgrund!

- Joe är på väg. - Jag pratar bara med honom.

Operation "ÖPPET SOM VANLIGT"

RACHEL CURRIN Hittad i Israel. Bas i Tyskland.

RACHEL CURRIN Bas i Teheran.

Bedömning 11: Negativt uppförande Hanterare Thomas Hirsch pressar på

- Drar ni ut mig, Thomas? - Nej.

- Drar ni ut mig? - Nej.

- Ni har alltid velat ha honom. - Du fick honom. Se hur det gick.

Fan ta dig!

- Är det inte skönt att behövas? - Jag har väntat på samtalet länge.

Ni kan ta det här rummet. Behöver ni nåt så är vi här.

- Hon hörde inte av sig på dryga året. - Ingen klandrar dig för nåt, Thomas.

Vi ska analysera hennes motiv. Du stod henne närmast och är väsentlig.

Vi går igenom det steg för steg. Vi måste in i hennes huvud.

Vi har en fördel gentemot dem. Du känner henne och jag känner dig.

Betraktar du dig som judinna?

- Min pappa var halvjude. - Jag läste att du var adopterad.

- Är det relevant? - Vet du vilka dina föräldrar var?

- Fostrade din mor dig som kristen? - I viss mån.

Vi borde utveckla det.

När de gav mig henne jobbade hon med enklare saker från Leipzig.

Det var min idé att få in henne på atommyndigheten i Teheran.

Idén var svårsåld. Hennes bakgrund var ovanlig för en Mossadagent.

Född i London. Brittisk far, tysk mor.

Hennes mor var baptist och dog när Rachel var tolv.

Jag minns inte mycket av London. Minnena är från bilder jag såg sen.

Vi flyttade till Boston, sen Kanada. Där fick mamma cellgifter först.

Var kommer du ifrån då?

Enda landet jag känt mig som hemma i, om så bara en kort stund, är Israel.

- Varför? - Mamma pratade alltid om Israel.

Hon var på kibbutz där på 70-talet. Det var populärt bland tyskar då.

Har du bott där?

Hon hade en relation med en israelisk läkarstudent i London.

Det var hennes första besök i landet. När de gjort slut stannade hon.

Hon hade inga planer, bara flöt runt.

När hon förlängde sitt jobbvisum såg nån i organisationen det.

Hon väckte intresse direkt.

Passet, språkkunskaperna, kringflackandet, rotlösheten.

Värvaren kände att hon gärna ville passa in och göra en insats.

Namnet är Rachel Currin.

Vi gav henne ett australiskt pass och byggde ett nytt liv kring det.

Första åren nära Sydney, uppväxt i Kanada.

Under ett år i Leipzig etablerade hon identiteten.

Hennes täckmantel: engelsk- och fransklärare.

- Hej. - Ditt rekommendationsbrev är klart.

- Förlåt att jag slutar så abrupt. - Du är alltid välkommen hit, vet du.

Hon skulle söka arbetstillstånd i Teheran genom en språkskola där.

En Mossadagent i Iran så tidigt i karriären är ovanligt-

men jag trodde på henne.

TAMPONGER

Gör det här dig obekväm?

Första kontrollen tar 30 sekunder. En eventuell andra tar timmar.

Den andra kan triggas av nervositet eller oegentligheter av nåt slag.

Så bagage, vistelselängd, yrke och biljettklass måste matcha.

Du får inte se ut att precis ha klivit ut från ett köpcentrum.

- Hur nära står du din far? - Hur så? Vad menar du?

Du måste etablera täckmanteln med närstående före en oväntad frånvaro.

- Nej, vi står inte varandra nära. - Men ändå.

- Vad? - Okej. Jag gör det. Visst.

- Du bor ensam, inte sant? - Gör jag?

Vet inte. Du vill jämt ses på helger. Det ville inte din föregångare.

Om det är 24/7 för dig så ska det vara det för mig med.

Så även om du var gift hade vi träffats på helgerna?

- Jag sover nog inte i natt. - Du kommer att klara det fint.

- Du är den bästa för detta uppdrag. - Tack för att du säger det.

Nu måste vi vänta igen.

- God dag. - God dag.

- Känner ni nån i Teheran? - Nej.

Jag har mejlat med personen som anställde mig.

- Var ska ni bo? - Hotell Esteghlal.

Hallå!

- Ursäkta? - Nytt?

Delar av det. Jag blev av med mitt bagage på planet till Berlin.

- Hallå? - God dag. Vårt spa är öppet.

Vi har alla slags drycker, inte bara de på menyn. Alla möjliga.

Jag kunde inte sova den natten.

Jag föreställde mig att de kom in, släpade ut mig och hängde mig.

Jag tänkte: "Jag är helt ensam. Det är jag mot resten av världen."

"Alla måste veta vem jag är. Hur kan de inte veta det?"

Jag insåg när jag stod där och kikade att jag inte hade nåt att dölja.

Jag var bara kvinnan som kom hit för att undervisa. Inget mer.

Jag bara beslutade att jag inte skulle vara rädd.

Det är ett tillfälligt arbetstillstånd.

Skicka dina kvitton, jag skriver rapporterna. Ta ledigt ett par dar.

- Du skötte dig bra. - Okej.

- Vad är det för parfym? - Vad menar du?

Det är inte samma som när du åkte.

Stod det då klart att hon skulle stanna i Iran länge?

Nej. Hon skaffade kontakter där och var omtyckt på språkskolan.

Men jag behövde henne i en större operation först.

Höjdarna skulle lägga märke till henne.

Angela, det här är Stefan.

En övernattning i Düsseldorf för att shoppa och vänta på ett plan.

Ert rumsnummer är 507. Ni är redan incheckade.

- Talar du verkligen inte hebreiska? - Vad angår det dig?

Stefan är kass, så låt honom inte öppna munnen.

Övervakningskameror finns här, här, här och där.

På dessa tider kommer vi åt dem.

Sitter ni här i lobbyn så har ni bäst överblick.

God kväll. Kan jag få en Jack Daniels och ett glas rödvin, tack?

- Hur länge ska vi stanna i baren? - Tills folk där har sett er.

Ska vi inte prata? Inte ens lite grann?

Anton Röska har hjälpt Iran sen 90-talet. Urananrikningsprogrammet.

Vårt enda foto på honom, 15 år gammalt. Han måste identifieras.

Om han är på baren i kväll är ni närmast honom.

Ett annat team korsvaliderar med teleobjektiv.

- Hur gick repetitionen? - Bra.

I det här hörnet stod det folk här. Jag kom lätt åt panelen mellan dem.

- Och jag var inte ens gravid då. - Så hissarna A, B, C och D.

Messa först Stefan om vilken hiss du tar.

Om Stefan ska avbryta då?

Jag säger "Där är du!" och går ut till höger framför honom.

Han är min make och väntade på mig.

Om allt går bra går jag ut till vänster.

Vi verkställer inte ovillkorligen. Om nåt går fel så får ni avbryta.

- Utgång? - Brandtrappan.

Vi väntar här och hämtar er här.

Ursäkta mig.

- Vi åker upp. Vi åker upp. - Ingen fara. Jag åker med er.

Kan ni trycka på L, snälla? Tack.

Där är du!

Nej!

- Hej. Jag heter Rachel. - Rosita. - Hej.

- Äntligen träffas vi. Jag är Ronnie. - Vi sågs på utbildningen.

- Det här är Dan. - Trevligt.

Honom kan du inte ha träffat förut.

Härlig dag. Jag har saknat det israeliska vädret.

Jättetrevligt att träffas.

- Du har inte varit i Israel. - Jag jobbar från Tyskland.

Du kom inte ens på besök.

Kom på besök oftare för att knyta an till landet och folket.

Du är en av oss nu.

- Rachel var i Teheran nyligen. - Jag är så avundsjuk.

Jag växte upp där. Jag saknar Teheran enormt.

Ingen stad är som Teheran. Människorna, gatorna - allt.

Ja, det är väldigt speciellt.

Det är så få utlänningar där, så alla försöker jämt hjälpa dig.

För att bevisa att iranier inte är som västerlänningar tror.

De kan vara så trevliga att de driver dig till vansinne.

- Försvårade det att leva i rollen? - Inte direkt.

Man måste lära sig hantera det. Fokusera på jobbet, eleverna.

Vara den man är.

Du är jätteduktig. Det är svårt att utmärka sig i vår organisation.

Hur ställer du dig till ett långvarigt uppdrag i Teheran?

Han ville bara se dig i ögonen när han frågade dig. - Tack.

- Han fick nyligen veta mitt namn. - Fortsätter du som min hanterare?

- Självklart. Har du svarat dem? - Jag var mållös av begeistring.

Jag kan inte fatta att jag är här.

"Här"?

Och gör det här.

Det känns annorlunda när man vet att man ska stanna där länge.

Jag går runt mycket för att få en känsla för stan.

Var saker finns, hur man interagerar med folk.

Hur man inte väcker uppmärksamhet. Hålla mig för mig själv.

Jag jobbar på att lära mig vardagsvanorna här.

Det blir enklare.

Lägenheten i Pasdaran är perfekt. Den är praktisk, fin och bekväm.

Det är helt logiskt för en ensam västerländsk kvinna att bo där.

Jag har många favoritkaféer och affärer där jag gärna handlar.

Ju mer jag är bland folk, desto lättare smälter jag in.

Rachel?

Mahshid ville fråga dig om nåt.

- Vill du äta middag hos oss? - Det gör jag gärna. Tack.

Jag trivs där. Jag gillar Teheran.

Jag är ensam mest, men så känns det inte. Jag kan inte förklara.

Varje gång jag är i Tyskland känner jag mig alltmer malplacerad.

Och jag längtar tillbaka till Iran.

- Byxor. - Byxor.

Det kändes jättetråkigt först efter allt jobb vi har gjort här.

Men mitt jobb är så detaljerat och fragmenterat.

Jag insåg att det hjälper mig att fokusera och tvingar mig tänka.

Fyra delar Meddelandet sänt

Tack.

Jag är engelsklärare. Är det okej att jag jobbar här?

- Jag vill komma hemifrån. - Visst, inga problem.

Titta. Det är övervakning i flera veckor av Reza Vahidis rörelser.

Försvarsministern? Visste hon det? Visste hon vem hon övervakade?