The Razor's Edge

FÖRTROLLAT FISKEHÅL

De behövande som kommit till er i Lake Forest, Illinois-

har aldrig blivit nekade.

Därför, trots att USA ännu inte gått med i kriget i Europa-

har vi i Amerikanska ambulanskåren-

-fortsatt att donera tjänstefolk och utrustning-

-för att undsätta våra skadade franska och brittiska vänner.

Jag vill tacka årets avgångsklass vid Lake Forest College-

för detta oumbärliga fordon.

Men framför allt vill jag tacka de två modiga studenter-

-som erbjudit sig att följa med som ambulanschaufförer.

Mr Gray Maturin.

- Så ska det se ut! - Tack, pappa.

Och mr Larry Darrell.

För att samla in ytterligare pengar till denna hedervärda sak-

-erbjuder mr Maturin provturer runt parken-

för endast fem cent per person.

- Kön börjar till höger. - Damerna först. Varsågoda.

Jag önskar mr Darrell hade behagat närvara.

Jag försäkrar er, att vad än mr Darrell gör för tillfället-

så gör han det för er organisation.

Jag tar den här whiskeyn, okej?

Det var det sötaste hattstället...

Och inga repor i det fina ansiktet.

Pussar, en dollar?

Alla gånger. Varsågod.

En dollar.

Fantastiskt, eller hur?

Mina pengar låg visst i min andra uniform...

- Din scoutuniform, menar du? - Jag tar vad jag vill ha.

Du börjar bli tung.

Det gjorde ont.

Det är skönt att jobba gratis.

Go on.

- Får jag skjuts, Gray? - Hoppa in.

Larry, jag måste fullgöra min patriotiska plikt.

Din patriotiska plikt min sista kväll i stan-

är att göra mig oförmögen att gå.

Come on. Oh, no, no, no, no.

Först bröllop, sen smekmånad.

Gör vi tvärtom blir vi som Bob och Sophie...

- ...som sitter fast i lägenheten... - Jag gillar den.

- Hur ska det bli när de får barn? - Jag vet inte.

Bravo. Inte illa.

Vår bebis ska få eget rum, en barnflicka...

Prata med Gray om giftermål, han har en miljon dollar...

Jag vill inte ha en miljon dollar, jag vill ha dig...

...och en halv miljon dollar.

Detta är den kulinariska konstens mest vedervärdiga hopkok.

Det hindrade dig inte från att äta dussintals-

-varje nationaldag när du var liten, Elliot.

Denna pittoreska lilla by må vara min födelseplats-

men efter 15 år i Paris-

-kan jag inte se den omständigheten som annat än en nyck av genetiken.

Du är världens största snobb.

Det hoppas jag verkligen.

Korven ser god ut.

Hur jag avundas dig, unge man. Till Paris, denna stad av ljus.

Herrejösses.

Jag borde faktiskt hjälpa dig.

Jag kan presentera dig för några av de mest betydelsefulla-

inom den europeiska aristokratin.

Sophie, Bob. Var har ni varit?

Bob var tvungen att jobba.

Under semestern? Så synd.

Jag missade er nästan. Jag var tvungen att stanna kvar.

Tja, du är sen, men inte för sen för att följa med oss!

Släpp ner honom! Han är pappa! Han ska ingenstans!

- Får han leka på ambulansen då? - Nej!

Jag har ingen livförsäkring!

Sophie, vad är det?

Varsågod. Jag lät trycka dem åt dig.

Dina dikter.

Fantastiskt.

Nu har jag nåt att läsa för grabbarna i skyttegravarna.

Du brukade tycka om dem.

De är bra.

Jag har alltid gillat poeten.

Jag kommer att sakna dig.

Du vet, när vi var barn-

-var jag rädd för att det var dig jag skulle gifta mig med.

Men du kunde inte tygla dig...

"Åh, Bob! Bob. Bob, nej"

"Åh, Bob! Nej..."

"Vad gör du? Sluta, Bob!"

"Åh, Bob."

Larry! Sophie! Kom nu! Fyrverkeriet börjar snart!

Kan du hålla den här?

Tack.

Tack, Gray.

Bobby. Tack.

Mer!

Det är fantastiskt!

Är det här ambulansbasen?

Chicago. Jag känner folk i Chicago.

Ni måste vara killarna från Chicago.

Piedmont!

Nykomlingar!

Utrusta dem, Malcolm.

Jag heter Piedmont.

Jag är er överordnade.

Det var Malcolm. Han är den ende kvar.

Vi är tre bilar per enhet.

Det kommer att vara ni, några nya från Harvard-

och vi, när vår bil är klar.

Vad ska vi med pistolen till? Amerika befinner sig inte i krig.

Både jo och nej.

Vi dödar inte, men kan bli dödade.

De förbereder en offensiv i morgon vid Mons.

Vi beger oss så fort bilen från Harvard kommer.

Mr Piedmont, antar jag?

Doug Van Allen och Brian Ryan. Harvard, '17.

- Ni måste vara Chicago. - Lake Forest, faktiskt.

-Doug Van Allen. -Larry Darrell.

-Gray Maturin. -Brian Ryan.

Några problem att få den i land?

Inga alls, sir. Visst är hon en skönhet?

Riktigt tjusig.

Färgen gör henne till ett enkelt mål.

Inte när vi kör.

Doug och jag klarade 10 km på sex och en halv på Harvard.

Säger ni det?

Sex och en halv.

Piedmont och jag körde på sex vid Yale.

Okej, Jag åker med Darrell. Malcolm, du åker med Gray.

Ni två följer efter.

- Vad är detta fruktansvärda? - Det är definltivt inte kyckling.

Det är kyckling. Huvud, hud och ben.

Chicago. Ni kan väl äta upp de här konserverade räkorna?

Det kan du ge dig på.

Tack.

- Räkor? - Ja, tack.

Räkor?

Herregud. Vilken bil...

Tack, Piedmont.

- Helvete! Är du inte klok? - Ni kan inte köra med helljus.

Får tyskarna syn på er är ni döda.

- För helvete, du är full! - Full?

Sprit når aldrig min hjärna.

Ni är välutbildade herrar, låt oss nu få detta överstökat...

Ni kom för att ha lite kul. För att få lite spänning.

Och för att hjälpa era medmänniskor.

Ni kommer inte att vara till nån hjälp.

Vet ni varför? Ni kan inte ens hjälpa er själva.

Efter den första granatstöten-

-kommer ni ha vindrutan instucken i ansiktet-

-så ni kan lika väl göra er av med den direkt.

- Piedmont, vad håller du på med? - Jag hjälper mina medmänniskor.

Gray, Darrell, kom hit!

Sjukhuset är åtta kilometer bort.

Vad som än händer, stanna inte.

Det måste finnas nåt annat!

- Har du körkort? - Körkort?

Stanna inte, Larry.

- Vad säger han? - Lärde ni er inte franska på college?

Jag spelade baseboll.

- Vad vill han? - Vad han vill?

Hans arm är krossad och sitter fast under en annan kille-

-som inte rör på sig, eftersom han är död.

Han håller på att dö-

-och om du hade minsta anständighet skulle du göra nåt åt det.

Jag vet inte vad han vill!

Stanna inte, Larry!

Okej, grabbar. Stäm i nu!

Herregud, jag är träffad!

- Vad håller ni på med? - Doug är träffad!

Doug Van Allen är träffad. På handleden.

Piedmont sa åt oss att inte stanna.

Darrell! Doug och jag tjänstgör ihop!

Doug Van Allen och Brian Ryan...

Vilka lögnare, inte sant?

De älskade att ljuga.

De körde ta mig fan aldrig tio km på sex och en halv.

Jag avskyr lögnare.

Jag avskydde dem när de ljög.

Ingen kommer att sakna dem.

Läsken i godisaffären.

Det är det första jag ska dricka när vi får åka tillbaka hem.

Vilket kan vara vilken dag som helst nu när vi också är med i kriget.

Allt som det ska?

Det börjar ljusna.

Kom igen!

- Hur gick det? - Illa.

Vi måste ha hjälp.

- Och nu? - Nu väntar vi.

Piedmont.

Eld!

- Vad var det? - En handgranat.

Okej, det var nån tant som spelar golf.

Darrell, se upp!

Sårad?

Bra jobbat, Piedmont.

Han var en drummel.

Så ni honom nånsin äta?

Svältande barn hade kunnat fylla sina magar-

-med maten som hamnade i hans skägg och på hans kläder.

Hundar samlades-

för att se honom äta.

Jag har aldrig förstått frosseri.

Men jag avskyr det.