The Reunion (Återträffen)

Nu börjar det likna nåt, eller?

Jag tycker det ser helt okej ut här.

Hej.

- Har vi fler öppnare? - Ja, det kan jag fixa.

Erik, hade du tänt marschallerna?

- Malle... - Nämen, hej.

- Åh, vad kul! - Spännande!

Tror du alla kommer? Det vore skitkul om alla kom.

- Hej! - Hej!

- Det finns dricka i baren om du vill. - Vin eller...?

- Du är jättefin. - Jag smäller av. Du med. Verkligen.

Har du sett vilka som är här?

- Lena...måste jag krama om. - Camilla, hej! Åh, vad roligt.

Tja! Det var länge sen.

- Anders! - Niklas!

- Hur är läget? - Jo, det är bra.

- Kul att se dig. - Fredrik S, som du kommer ihåg.

- Åh, vad tjusig du är! Eller hur? - Men, Gud, du fick ju nyss barn.

Kolla här!

- Minna! - Hej.

- Fantastiskt. Är det dags? l kväll? - Nej, om tre veckor ungefär.

Hallå! Ja, kom igen, nu är det fest.

Härligt! Kom fram!

Härligt att se att det är så många som har kommit.

Skål, allihop, hölljag på att säga, men ni får hålla er...

Ja, vi tar en skål direkt.

Det är som sagt 20 år sen vi gick ut nian.

Och när man ser er, så kan man förstå det.

Jag tänkte att vi ska tacka de tre grabbarna som sett till att-

- återträffen blev av och ni vet vilka jag snackar om. Anders, Erik och Ulf!

Tack ska ni ha. Bra initiativ. Bra val av toastmaster. Kul. Skål!

Skål!

Det är inget måste, men det vore kul om några ville säga några ord-

- om dom fantastiska nio åren som vi faktiskt hade ihop.

- Skål! - Skål! Välkomna!

Då kör vi!

- Hej. - Hej, Anna.

Välkommen. Robban har just hälsat alla välkomna, så det är...

- Tja! - Hej.

- Det är väl typ 20 år sen? - Ja, 20.

- Vi snackade om Robban precis. - Jaha, är han här?

- Ja, han är toastmaster. - Jaha.

- Vill du ha nåt att dricka? - Ja, gärna.

Där är baren. Kolla med han, så fixar han det.

- Kul att du kom. Hej. - Hej.

- Camilla... - Ja, det var inte igår.

- Hur är det med dig, Anna? - Jo, det är bra.

- Skål! - Skål!

- Man kan inte vara trött på London. - Efter 15 år så blir man ju det.

- Men det är ingen annan? - Nej, så spännande att träffa alla.

Brukade inte du hänga med Robban?

Tänk att vi har tillbringat nästan hela vår uppväxt tillsammans-

- och att vi träffas här...nu, 20 år senare.

Jag har tänkt mycket på den hierarki som rådde i klassen-

- och hur vi formades av vårtid tillsammans.

Varför vissa av oss blev dom coola och andra...töntarna.

Var det bara tillfälligheter att vi fick de positioner vi fick?

Anledningen till att vi ses idag är att vi var klasskamrater under 9 år.

Jag skulle vilja säga några ord om hur jag upplevde dom åren.

För mig var det en ständig kamp.

Det handlar inte om att skuldbelägga utan om att...

...utan om mitt behov av att säga det jag inte kunde säga då.

Jag var den man skrattade åt, den man knuffade på, inte ville sitta intill.

Den man helst ville slippa se. Jag blev en tönt.

Jag såg mig själv som flera av er såg på mig, alltså helst inte alls.

Vi levde i en tid, när attityden var att mobbning inte var så farligt.

"Dom är ju bara barn."

Men vi var inte bara barn för varann.

Jag vill inte klandra er. Ytterst var det såklart lärarna-

- eller möjligtvis våra föräldrar som hade ansvaret.

Men jag tror också, att jag hjälpte till genom att inte ge upp-

genom att fortsätta vilja vara med.

Samtidigt förstod jag ju... allteftersom...att jag var fel.

Jag ville precis som de flesta av er också slippa Anna Odell.

Nio år tillsammans är en lång tid.

Men idag är vi vuxna och då var vi trots allt bara barn.

Idag känner jag att jag har blivit människa igen.

Tack, Anna.

Som sagt, då var vi ju bara barn, men nu är vi vuxna.

Och...det är ju jätteskönt.

Tack för inlägget från den stora konstnären. Skål!

Skål!

Botten opp, för dom som behöver.

Vin, vin, vin!

Hon gick nu. Hon gick.

- Hej, hur är det? - Det är bra.

Gud, jag är helt chockad, faktiskt. Jag har inte fattat...

Jag kände bara att jag ville säga det jag inte kunde säga då.

Ja, men jag tycker det är jättebra. Ja, men på riktigt. Ärligt.

Det är så lätt att det bara blir: "Åh, det var så roligt."

Jag minns att det var framför allt lärarna, de var ju så jäkla...

Ja, men sådär...jobbiga med dig. Var dom inte? Mattsson och...

Jag vet inte, jag minns mest att... hur...speciellt killarna...

Ja...

- Anders har inte ens hälsat på mig. - Har han inte?

Hej, Anna! Du är precis som jag minns dig, lite speciell sådär.

Kanske inte sånt man snackar om när man håller tal. Vad säger du, Minna?

Jag sa precis att det var lite... Jag tycker det var fint.

Vad menade du med konstprojektet? Det där med självmordsgrejen...

Du tog ju resurser från folk som hade behövt hjälp på riktigt.

- Är det nån av er som har en tampong? - Nej, inte jag.

Du kom i helt rätt läge.

- Det är...Ulf? - Ja, han har blivit så jävla gammal.

Det finns varm mat. Slå dig ner, så får du käk.

- Suveränt. - Tjena. - Tjenare.

- Hej! - Minna...

Vad fin du är. Jag har saknat dig.

- Tjena, tjena. - Nu ska det bli gott med käk.

Jag ska inte bli långrandig, utan...

Ja, nu är det dags för en av våra fantastiska värdar att hålla ett tal.

Jag lämnar med varm hand över till Anders.

Sammanhållningen, det är väl det jag känner är grundbulten i våran klass.

Vi sitter här allihopa efter alla dessa år.

Det finns saker vi gjorde som kanske samlade ihop gänget mer än andra.

Som t ex Sörmlandsledensvandringen med tält och hela baletten.

Jag menar, vadå...fyra, fem stycken nya par hade vi efter den där helgen.

Fint, hålla handen. Det var i sexan. Folk hade gjort slut veckan efter.

På kvällen satt vi kring lägerleden nere vid sjön.

Robban, du skulle visa för alla där runt elden-

- hur man täljde med en kniv... emot sig!

- Det går! - Det går, det går några gånger.

- Men det gör jävligt ont. - Ja, det gjorde ju jävligt ont.

För...jag vet inte... Du skar dig ganska svårt i tummen.

Det blödde och blödde och du bara skrattade.

Just det jag gillar med dig, Robban. Vad som än händer, så skrattar du.

Hur jävla illa smällarna än tar, så fan, upp igen...kämpa med ett leende.

Det är det jag gillar med dig, Robban. - Skål för toastmastern!

Rikard! Allas vår Rikard fick ju...

Han försökte ju i nian bryta ny mark på genusfronten genom att kräva-

- att få bli, i alla fall få ställa upp i valet till skolans Lucia.

- Det var ren feminism från min sida. - Absolut.

Du hävdade att du hade allt som krävdes, skrev på svarta tavlan:

"Långt hår, snygg. Rikard = Lucia."

Det stämmer. Jag tackar för ert stöd.

Det finns så väldigt många minnen från den härtiden och...

Jag vill avsluta med att säga att det var en enkel och oskyldig tid.

När man är som mest uppe i familjerusch och karriär, så...

...är det den härtiden som jag ofta tänkertillbaka på.

Och är det nåt jag verkligen önskar mina egna barn, så är det just-

- den här upplevelsen av att få vara en del av den här sammanhållningen-

- och gemenskapen som vi hade i våran klass. Skål, och tack ska ni ha.

- Skål! - Rätt i hjärtat!

- Nu förtsätter festen. - Ja!

- Tack. - Bra, bra.

Anders!

Anders, jag tror att vi har lite olika minnen av vår fina gemenskap.

Jag tror att vi har lite olika minnen av vår fina gemenskap.

Jag kan inte minnas att du en enda gång under skoltiden på något sätt-

bekräftade min existens.

Trots att du är värd för festen, har du varken hälsat ellertittat på mig.

Du tycker det är jobbigt nu när jag talartill dig, va? Är det inte så?

Du tycker det är lite jobbigt nu. Eller hur?

Men för helvete, Anna, det är fest. Det stod på inbjudan. En fest!

- Festligt. Jag måste fan få säga... - Det är ingen klassterapi, det här.

Jag minns vår fina gemenskap när vi vandrade Sörmlandsleden.

Hur ni killar, speciellt Niklas, Ulf, Erik, David och Rikard-

- hade jobbat på jävligt bra i några dar, på att försöka få mig att, ja...

Rikard var ju kär i mig och ville ha chans på mig. Och dum som jag är-

- för jag vill ju vara med. Jag ville ju få vara en del av den här klassen.

"Ja, men det kanske är så. Ja, jo, han kanske ändå är kär i mig. Ja."

Sen stod vi där på kvällen...på en klippa. Niklas avslöjade ert skämt.

"Hur kunde du vara så jävla dum och tro att Rikard var kär i dig?"

Och jag försökte ju vara lite cool. "Så klart att jag inte trodde det."

Ville skoja till det hela: "Är det roligt eller...är det roligt, Ulf?"

För det var din vanliga, som du körde jämt och ständigt som jag hade tagit.

Eller vad gjorde dig så förbannad, när jag sa det, att du behövde...

- Kommer du ihåg det? Vad du gjorde? - Nej, vad gjorde jag?

Du gav mig en hård spark mellan benen och det tyckte ni andra var så kul.

Kommer ni ihåg det? Jag tror vi har lite olika bild-

- eller olika syn på gemenskap, du och jag, Anders.

- Nu vet vi det, Anna. - Ja, och Erik. - Erik!

Kommer du ihåg högstadiet? Vad du brukade säga till mig?

- Kommer du ihåg det? - Nej.

"Om jag såg ut som du, så skulle jag ta livet av mig."

"Gå hem och gör det, så vi slipper se dig? Det skulle vara så jävla skönt."

Enda anledningen till att jag inte gjorde det, vet ni vad det var?

Jag var rädd man skulle äcklas än mer över min döda kropp, utan allt smink.

- Kanske fel forum att gegga runt i... - Vilket forum är rätt?

- Ska vi prata positiva minnen? - Du kan ta kontakt med dom efteråt.

Ni tjejer, minns ni? Bara få tjejer. Sex platser i matsalen vid alla bord.

Hade jag turen att komma fram, innan alla satt sig, så var platsen passad.

Jag kom först. Ska inte jag också få vara med?

- Det är flera år sen. - Kan jag få prata färdigt?!

Satte jag mig ändå var jag så taskig. Skulle Camilla behöva sitta själv?

Om jag inte flyttade på mig, då bytte ni bord.

- Anna, det här är ju passé. - För du skulle slippa sitta ensam.

- Vi var barn då, Anna! - Ja, vi var ju bara barn.

- Ja, det var vi. - Vi var väl för fan barn, allihopa.

Minns ni vad som hände när nån var sjuk? När det fanns plats?

Då satt det en hemlig kompis där.

Vissa dagar orkade jag inte, utan gick och satte mig nån annanstans.

Men man syns ju så mycket mer, när man sitter själv.

Du får förlåta oss. Vi kan dansa sen, prata lite. Men kan vi festa nu?

Jag minns att du... - Minns ni det? Fan, det är ju bara du som minns det.

Du frågade chans på mig, när du kom ny. Men du lärde väl sen av de andra.

Att det inte var så jäkla kul, inte rätt, att vara med Anna Odell.

Så cool var du, eller hur?

Vet ni att Rikard... Rikard och jag var ihop under en helg. Vet ni det?

Grattis!

Jag trodde till och med du ville ha sex. "Ja, vi kan ha det på låtsas."